Don Quijote senare delens förra hälft/28
| ← Tjugusjunde Kapitlet |
|
Tjugunionde Kapitlet → |
TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
Om allahanda saker, hvilka, såsom Benengeli anmärker, läsaren kommer att erfara, om han läser dem uppmärksamt.
När den tappre flyr, har fiendens öfvermakt blifvit uppenbar, och försiktiga män tillhör det att spara sig för ett bättre tillfälle. Denna sanning fick sin bekräftelse genom D. Quijote, som, vikande för landtbefolkningans raseri och den af vrede upptända bondhopens onda afsikter, förfogade sig därifrån och, utan att tänka på Sancho eller den fara i hvilken han lämnade denne, aflägsnade sig så långt som det tycktes honom tillräckligt för att vara i säkerhet. Sancho följde efter honom, liggande tvärs öfver åsnan, såsom nämndt är. Ändtligen hann han fram, efter att redan hafva återfått sansen, och, när han kom, släppte han sig ned från sin grålle framför fötterna på Rocinante, helt betagen af ängslan, alldeles mörbultad och sönderslagen. D. Quijote steg af för att undersöka hans sår, men, då han fann honom helbrägda och oskadd från hufvud till fötter, sade han tämligen uppbragt till honom: »Det var då också i en olycklig stund ni fann på att skria, Sancho! Hvar har ni fått tag i att det skulle vara bra att tala om rep i hängd mans hus? Hvarmed kunde man väl slå takten till en åsneskriaremusik annat än med en duktig påk? Och tacka ni Gud, Sancho, för att, sedan man så där signat er med en käpp, man icke också slog korstecknet öfver er med en sabel.»
— »Jag är inte i stånd att svara, sade Sancho, ty det förekommer mig som om min rygg talade i mitt ställe. Låtom oss åter sitta upp och aflägsna oss härifrån; jag skall för framtiden hålla munnen med mitt åsneskriande, men inte med alt säga att de vandrande riddarna fly och lämna sina trogna vagendragare mörbultade och sönderslagna i deras fienders våld.»
— »Den flyr ej som drager sig tillbaka, genmälde D. Quijote; ty du skall veta, Sancho, att den tapperhet, som icke hvilar på försiktighetens grundval, kallas öfverdåd, och den öfverdådiges bedrifter tillskrifvas snarare lyckans gunst än hans eget mod. Därför erkänner jag visserligen att jag dragit mig tillbaka, men icke att jag flytt, och däruti har jag följt många tappras exempel som sparat sig för bättre tider och af sådant äro historieböckerna fulla, ur hvilka jag likväl ej nu vill berätta dig någonting, emedan det hvarken gagnar dig eller är något till nöje för mig.»
Emellertid hade Sancho med D. Quijotes tillhjälp åter kommit i sadeln; den senare satte sig likaledes upp på Rocinante, och de redo framåt steg för steg för att dölja sig i en skogsdunge, som visade sig ungefär en fjärdingsväg därifrån. Tid efter annan uppgaf Sancho djupa suckar och smärtsamma stönanden, och på D. Quijotes fråga efter orsaken till detta svåra lidande svarade han, att han hade sådan värk ifrån nedersta ändan af ryggraden och ända upp till nacken, att den nästan gjorde honom vansinnig.»
— »Orsaken till denna värk, återtog D. Quijote, måste säkerligen vara den, att påken med hvilken du blef slagen var lång och bred och därför räckte öfver hela din rygg, till hvilken alla de ställen höra som smärta dig, och hade påken nått längre, skulle värken vara ännu värre.»
— »Vid Gud! sade Sancho, nu har Ers Nåd tagit mig ur en stor ovisshet och utredt alltsammans för mig i klara ordalag! För tusan, var då orsaken till min värk så förborgad, att det var nödigt att säga mig att det värker för mig på alla de ställen där påken träffade? Om jag vore öm i fotknölarna, då kunde man ju fundera på orsaken hvarför de gjorde ondt; men att jag är öm där jag fått stryk, det är inte konstigt att gissa ut. Det är min själ sant, nådig herre, att en annans lidande har man lätt att skaka af sig[1], och för hvar dag får jag allt mera landkänning af hur litet jag har att vänta af kamratskapet med Ers Nåd; ty, om ni denna gäng låtit mig få ta stryk, så lära vi väl än en gång och hundra gånger få igen den där hissningen häromsistens jämte andra dumma upptåg, som nu träffat ryggtaflan, men längre fram töra träffa mig än kännbarare. Mycket bättre gjorde Jä: men jag är nu tyvärr ett nöt och kommer aldrig i hela mitt lif att göra någonting klokt, — mycket bättre gjorde jag, säger jag än en gång, om jag vände om hem till mig och hustru och barn och underhölle henne och fostrade dem med hvad Gud i sin nåd täckes beskära mig, och inte vidare traskade omkring med Ers Nåd på vägar som inte äro några vägar, och på stigar där det inte går någon stig, och därtill få usel dryck och sämre mat. Och att sofva se’n, jo känn på det! ’Mät ut åt dig, min käre vapendragare, sju fot mark, och, vill du ha mer, så tag sju fot till, ty du får ta för dig så mycket du gitter, och sträck ut dig i hela din längd efter behag’. Ack, om jag blott såge den bränd på bål och till aska, som först inlät sig på vandrande riddarskap, eller åtminstone den som först gaf sig till vapendragare åt sådana galningar som de forna vandrande riddarna allesammans måste ha varit! Om de nuvarande säger jag ingenting; ty, eftersom Ers Nåd är en af dem, har jag respekt för dem, och särskildt därför att jag vet att Ers Nåd är ett stycke slugare än hin själf i allt som ni talar och tänker.»
— »Jag skulle vilja hålla ett ordentligt vad med eder, Sancho, att nu, när ni får prata på utan att någon faller eder i talet, känner ni ingen ömhet alls i hela kroppen. Tala där för, min son, allt som kommer eder i sinnet och på läpparna, ty, mot det att ni inte känner af någon värk, vill jag räkna för ett nöje den förargelse som edra näsvisheter orsaka mig. Och om ni längtar så ifrigt att komma tillbaka hem till hustru och barn, så Gud förbjude att jag skulle hindra eder därifrån; ni har ju på eder penningar som höra mig till; räkna efter huru länge det är sedan vi denna tredje gång begåfvo oss hemifrån, räkna också efter huru mycket ni kan och bör förtjäna i månaden, och betala själf ut penningarna åt eder.»
— »Då jag, svarade Sancho, tjänte hos Tomé Carrasco, kandidat Simson Carrascos far, som Ers Nåd mycket väl känner till, förtjänte jag två dukater i månaden utom kosten. I Ers Nåds tjänst vet jag inte hur mycket jag bör förtjäna, fast nog vet jag att en vandrande riddares vapendragare har det mycket svårare än den som tjänar hos en bonde. Ty vi som tjäna bönder, hur mycket vi än släpa om dagen, så ha vi då i värsta fall om kvällen varm mat att äta och en säng att ligga uti, men i en sådan har jag inte sofvit allt sedan jag kom i Ers Nåds tjänst, om jag undantager den korta tid vi vistades i D. Diego de Mirandas hus; och vidare det kalas som jag hade på de goda saker jag hämtade upp ur Camachos köttgrytor; och det jag åt och drack och sof i Basilios hus. Hela den andra tiden har jag sofvit på hårda marken under bar himmel, utsatt för det som man kallar väderlekens oblidhet, och har lifnärt mig af ostkanter och brödbitar, och druckit vatten än ur bäckarna, än ur källorna, då vi träffat på sådana i de obygder vi genomtågat.»
— »Jag medger, sade D. Quijote, att allt hvad du säger, Sancho, kan äga sin riktighet; huru mycket tycker ni nu att att jag behöfver gifva eder mera än hvad Tomé Carrasco gaf eder?»
— »I mitt tycke, sade Sancho, skulle jag anse mig väl betalt, om Ers Nåd ville öka på två realer för hvar månad det vill säga hvad lönen för mitt besvär anbelangar. Men beträffande uppgörelsen för Ers Nåds ord och löfte att ge mig ståthållarskapet öfver en ö, så vore det rätt och billigt att det ökades på sex realer till, och det blefve då inalles tretti realer.»[2]
— »Det är bra, genmälde D. Quijote; tjugufem dagar är det sedan vi lämnade vår by; räkna nu efter, enligt den lön ni själf bestämt, huru mycket jag proportionsvis är eder skyldig och gör eder, som jag sagt, betalad af hvad ni har i handen.»
— »Nej, för tusan, sade Sancho, Ers Nåd räknar alldeles fel, ty i fråga om det där löftet om ön skall det räknas från den dagen Ers Nåd lofvade mig den, och till den närvarande stund i hvilken vi befinna oss.»
— »Huru, är det då så längesedan jag lofvade eder den Sanho?» sade D. Quijote.
— »Om jag inte minns galet, svarade Sancho, måtte det vara mer än tjugu år sedan, kanske tre dar mer eller mindre.»
D. Quijote slog sig häftigt för pannan, brast ut i ett hjärtligt skratt och sade: »Jag tillbragte ju ej i Sierra Morena eller på alla våra öfriga utfärder tillsammans mera än knappt två månader, och så påstår du, Sancho, att det är tjugu år sedan jag lofvade dig ön! Nu kan jag ej annat säga, än att du vill att alla de penningar du har i förvar åt mig skola åtgå till din lön, och, om så är och du har lust till dem, så skänker jag dig dem genast här på stället, och väl bekomme! ty blott för att bli kvitt en så usel vapendragare vill jag med förnöjelse bli så fattig att jag ej har en vitten. Men säg mig, du öfverträdare af alla det vandrande ridderskapets vapendragarestadgar, hvar har du hört eller läst att någonsin en vandrande riddares vapendragare uppgjort ett sådant beting med sin herre: så och så mycket mera måste ni ge mig i månaden, om jag skall tjäna er? Gif dig ut, gif dig ut, du din blodsugare, din bof, din skråpuk, ty allt detta tyckes du mig vara, gif dig ut på deras historiers stora ocean, och, om du finner att en vapendragare någonsin sagt eller ens tänkt hvad du nu yttrat, så vill jag att du skall fastnagla det på min panna och ytterligare besegla det i mitt ansikte med märken af alla dina fingrar. Kasta om tygeln eller snarare grimskaftet på din grålle, och vänd hem till ditt hus, ty icke ett enda steg skall du hädanefter taga i mitt sällskap. Ack, hvilken otack för det bröd du ätit hos mig! Ack, hvilka illa anbragta löften! Ack, hvilken karl som i sig har mera af fä än af människa! Just nu då jag tänkte försörja dig, och det med en sådan ställning att man, din hustru till trots, skulle hafva kallat dig Nådig Herre, just nu lämnar du mig? Nu går du din väg, då jag lefde i den fasta och, hvad utförandet beträffar, säkra föresatsen att göra dig till härskare öfver den bästa ö i världen! Men, såsom du ofta förut sagt, honung är inte för åsnemun. En åsna är du och en åsna blir du, och som åsna kommer du att sluta, när en gång ditt lefnadslopp lyktas; ty jag är öfvertygad om att ditt lif förr når sin yttersta gränspunkt, än du märker och inser att du är ett fä.»
Medan D. Quijote öfverhopade honom med dylika skymford, såg Sancho stint på sin herre, och en sådan känsla af förkrosselse kom öfver honom att han fick tårar i ögonen, och slutligen sade han jämrande och darrande på målet: »Käre min herre, jag medger att för att vara en fullständig åsna fattas mig bara svansen; vill Ers Nåd påsätta mig den, så skall jag anse att den blifvit med rätta påsatt, och sedan vill jag tjäna er såsom åsna i alla mina återstående lifsdagar. Förlåt mig, haf medlidande med min ungdomsdårskap[3] och betänk att jag inte har reda på saker och ting och att, om jag talar mycket, så kommer det mera af enfald än af elak- het, men
kan hoppas att finna Vår Herre huld.»
— »Jag skulle ha blifvit förundrad, Sancho, om du ej inblandat något ordspråk i ditt tal. Nåväl, jag förlåter dig, med villkor att du bättrar dig och att du hädanefter icke visar dig så mån om din egen fördel, utan att du bemödar dig om att utvidga ditt hjärta och med mod och tillförsikt afbidar uppfyllelsen af mitt löfte; ty, om den också låter vänta på sig, behöfver den därför icke vara omöjlig.»
Sancho svarade att han skulle göra det, om han också blott af sin svaghet hämtade mod därtill.
Härmed begåfvo de sig in i skogsdungen, och D. Quijote lade sig ned vid foten af en alm, Sancho vid foten af en bok; ty dessa och andra dylika träd hafva alltid blott fötter och aldrig händer. Sancho tillbragte natten i smärta och värk, ty den långa påken lät känna af sig ännu mera i nattkylan; D. Quijote tillbragte den under sina vanliga beständiga betraktelser. Men detta oaktadt gåfvo bägges ögon vika för sömnen, och i daggryningen fortsatte de sin väg för att uppnå den berömda Ebros strand, hvarvid hände dem det som skall berättas i nästa kapitel.
- ↑ Sp. el mal ajeno de pelo cuelga = andras olycka hänger (för oss själfva) vid ett hår, (så att den lätt faller af, eller, som Covarrubias förklarar det: vi glömma fort hvad som ej berör oss.
- ↑ En dukat räknades till 375 maravedís, hvilket gjorde 11 realer och en maravedí, men Sancho tager den för jämna elfva realer; lönen hos Carrasco blir således 22 realer, vidare skulle han ha 2 realers tillägg i månaden för det tjänsten hos D. Quijote var så mycket besvärligare än hos den andre, och så till sist sex realer för de mistade förhoppningarna på ö-ståthållarskapet, och på detta sätt får han ihop sin 30 realer i månaden.
- ↑ Originalets mocedad gör här ett så mycket löjligare intryck, som Sancho väl kan antagas hafva kommit öfver pojkstreckens ålder, (hvilket just är det nämnda ordets betydelse,) och han dessutom, efter ett annat ställe att döma, icke var så mycket yngre än D. Quijote själf.
| ← Tjugusjunde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Tjugunionde Kapitlet → |