Drömmens uppfyllelse/Kapitel 17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Det nya hemmet
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Ett brev från Davy
Den minnesgoda tant Josephine  →


[ 134 ]

XVII.
Ett brev från Davy.

— Nu börjar det snöa, flickor, sade Phil, när hon en frostig novembereftermiddag steg in, och hela sandgången ligger fullströdd med de allra sötaste små stjärnor och kors. Aldrig förut har jag givit akt på, hur utsökt fin en snöflinga är. Som vi nu inrättat vårt liv, har man ju tid att fästa sig vid saker och ting. Som man förr aldrig lade märke till. Ja, tack ska ni ha, flickor små, för att ni ha låtit mig få vara med. Det känns riktigt skönt att få förarga sig över, att smöret nu igen har stigit med fem cents.

— Nej, vad säger du, har det det? frågade Stella, som förde det lilla hushållets räkenskaper.

— Jo jo men, och här har du ditt kilo. Jag börjar bli så skicklig i att göra inköp. Det är ännu roligare än att flirta, sade Phil allvarligt.

— Tänk vad allting stiger förskräckligt! Det är nedrigt vad maten blir dyr, suckade Stella.

— Ja, gud ske lov för att man än så länge kan få den friska luften gratis, sade tant Jamesina.

— Ett gott skratt kostar heller inte någonting ännu, sade Anne. — Det har inte lagts någon skatt på det, och väl är det, för nu ska ni få skratta riktigt hjärtligt allihop. Jag ska läsa högt för er Davys brev. Han har tagit upp sig betydligt i stavning det här sista året, fastän skiljetecknena inte är hans svaga sida, och han äger sannerligen förmågan att knåpa ihop [ 135 ]ett riktigt innehållsrikt brev. Sätt er nu ned, ska ni få höra, innan vi ta i håll med det vanliga kvällsplugget.

»Käraste Anne», började Davy sitt brev, »jag fattar pennan för att låta dig veta, att vi alla må bra, och vi hoppas, att det står bra till också med dig. I dag faller det lite snö, och Marilla säger, att det är gumman i molnen, som ruskar om sina fjäderbolstrar. Bor hon i molnen, är hon väl släkt med Gud, Anne? På hur nära håll, måntro? Tant Lynde har varit fasligt sjuk, fast hon är bättre nu. Hon ramla utför källartrappan i förriga veckan. När hon ramla, sä grabba hon tag med handen i hyllan med alla mjölkbunkarna, så den braka ikull med henne, och det blev ett riktigt dån. Marilla trodde först att det var jordbävning. Mjölkbunkarna gick i bitar, och tant Lynde fick ett par revben knäckta. Doktorn kom och gav henne medikamenter att smörja utanpå revbenen, men det förstog hon inte utan hon tog in det med sked i stället. Doktorn sa, att det var ett Herrans under att hon inte kola åv på kuppen, men det gjorde hon inte, och hennes revben blev bra igen, och Marilla säger, att nog kan man mycket bra reda sig utan doktorer alltid. Men mjölkbunkarna kunde vi inte laga, dom fick Marilla kasta bort på sophögen. Det var allmän tacksägelsedag i förriga veckan. Vi hade lov från skolan och fasligt god mat till middan. Vi fick köttfärs och stekt kalkon och äppelkaka med vispad grädde och kringlor och ess till kaffet. Marilla sa, att jag hade säkert förätit mig och att det skulle hända en olycka på natten, men det gjorde det inte. Jag vaknade av mig själv och gick opp. Dora fick örsprång sedan, men det kändes alldeles som knip i magen. Jag hade inte örsprång nånstans.

Den vi har nu till lärare i vår skola är en herre. Han är så skojig så. I förriga veckan så lät han oss alla pojkar i tredje klassen skriva en uppsats om hurdan fru vi skulle villa ha, och flickorna fick skriva om hurdan man di ville ha. Han skrattade så vådligt så när han fick läsa dem. Så här var min. Jag tänkte du kanske kunde tycka om att läsa den.

Den sortens Fru jag helst ville ha.

Hon får lov te uppföra sig mycket väl och ha min mat [ 136 ]färdig på slaget, och göra vad jag säger henne och alltid vara mycket artig mot mig. Hon ska vara femton år gammal. Hon ska vara snäll mot de fattiga och hålla snyckt och ordentligt och gå i kyrkan var söndag. Hon ska vara mycket vacker och ha lockigt hår. Om jag får en fru som är precis sådan jag vill ha'na, ska jag bli en rysligt snell man mot 'na. Jag tycker en fru borde alltid vara förfärligt snell mot sin man. Somliga stackars fruntimmer har inte några männer.

Slut.

Jag var på stor begravning i Vitsand i förriga veckan, det var fru Wright, som stog lik. Likets man sörjde så mycket. Tant Lynde säjer, att fru Wrights farfar en gång stal ett får, men Marilla säjer, att man får inte tala illa om de döda. Varför får vi inte det, Anne? Kommer di kanske då tillbaka och nyper oss i näsan?

Tant Lynde blev så vådlit arg häromdan för att jag fråga henne om hon varit med på Noaks tid och sett arken med alla djuren i. Varför skulle hon bli så arg på mig för det, Anne?

Farbror Harrison har en ny drängpojke. Han bär sig så otymplit åt, farbror säjer, han är vänsterhänt i både händer och fötter. Fru Harmon Andrews stora sugga, som hon fick pris för och alltid talar så mycket om, har fått slag och dött. Tant Lynde sa, att det var rätt åt henne för att hon alltid va så högfärdig och skröt så vådligt. Jag tycker det var synd att suggan skulle dö. Milty Boulter har varit sjuk. Doktorn skrev medikamenter åt honom, och de smakade gräsligt. Jag sa: jag kan ju ta in dem åt dig, om du ger mig tjugofem cents, men tänk så snål va han, att han sa, att han hellre ville ta medikamenterna själv och behålla sina pengar. Er förening, som ska samhällsförbättra i Avonlea, ämnar måla om tingshuset, di är trötta på att ha det jämt och samt i blått. Den nye pastorn var här i går afse och drack te. Han doppade tre bitar saffranskaka — det skulle ha varit jag, då hade jag allt fått av tant Lynde för glupskhet. Och han åt fort och stoppade stora bitar i munnen, och det säger ju Marilla alltid till mig att jag inte får göra. [ 137 ]Varför ska en pastor få göra det som inte en pojke får göra? Det ville jag bra gärna veta.

Nu har jag inte någe mera nytt att berätta. Jag skickar dig sex kyssar. Här är di. Dora skickar dig en. Här är hennes.

Din älskande vän
David Keith»