Drömmens uppfyllelse/Kapitel 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Ett brev från Davy
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Den minnesgoda tant Josephine
Litet småprat  →


[ 137 ]

XVIII.
Den minnesgoda tant Josephine.

När jullovet inbröt, skingrades alla flickorna i Carolinas tjäll till sina olika hemorter, men tant Jamesina valde att stanna kvar där hon var.

— Jag skulle inte kunna fara till något av de ställen, dit jag är bjuden, och ha med mig tre stycken kattor, sade hon. — Och jag vill visst inte lämna de stackars kräken ensamma här i nära en månad. Om vi hade några hyggliga grannar, som kunde ge dem mat, skulle jag kunna resa min väg jag med, men det bor ju bara miljonärer vid den här gatan. Därför stannar jag och håller Carolinas tjäll varmt åt er.

Anne for hem med de vanliga glada förväntningarna — vilka inte helt och hållet gingo i uppfyllelse. Först och främst fann hon Avonlea hemsökt av en vinter, så tidig, blåsig och isande kall, att inte ens byns »äldsta invånare» kunde erinra sig maken. Grönkulla låg bokstavligen avskilt frän världen genom väldiga snödrivor. Nästan varenda dag av detta av naturkrafterna föga gynnade jullov blåste det upp storm, och de dagar det var lugnt, snöade det så gott som oavlåtligt. Man hade inte väl hunnit plöja upp vägarna, förrän de yrde ihop igen. Det var nästan omöjligt att gå ut. Föreningen A. U. S. försökte tre aftnar ställa till en fest för att fira de hemkomna högskolestuderande, men varje gång bröt det lös ett sådant oväder, att ingen kunde gå utom dörren. Slutet blev, att man i förtvivlan gav upp försöket. Trots sin ömma tillgivenhet för Grönkulla kunde ej Anne låta bli att med längtan tänka på [ 138 ]»tjället» i Redmond, dess hemtrevliga öppna spis med den sprakande brasan, tant Jamesinas skälmska och förstående blickar, de tre kurrande kartorna, flickornas muntra pladder och de trevliga fredagsaftnarna, då kamrater från högskolan tittade in för att språka i alla möjliga ämnen.

Anne kände sig ensam och gick smått och långleddes. Hjärtevännen Diana måste under hela jullovet hålla sig inomhus på grund av svår snuva och bröstvärk. Hon kunde sålunda inte komma till Grönkulla, och Anne kunde sällan komma till Tallbacken, ty den vanliga vägen genom Spökskogen låg full av manshöga drivor, och den längre omvägen över den nu frusna Mörka, speglande vågen beredde nästan lika stora svårigheter. Ruby Gillis slumrade under det vita täcket på kyrkogården, Jane Andrews var bunden vid sin skola långt borta på någon prärie västerut. Den ende trofaste var Gilbert, som varenda eftermiddag, så vida det var någon möjlighet, kom pulsande i snön upp till Grönkulla.

Men Gilberts besök voro ej som förr i världen. Anne nästan fruktade för dem. Man bragtes så ur sin jämnvikt, när man mitt i en plötslig paus tittade upp och såg Gilberts klara bruna ögon riktade på en med ett oförtydbart uttryck i sina allvarliga djup, och ännu mera förstämd blev man, när man kände, att man blev blossande röd och förlägen inför denna stadiga blick, plecis som om — ja, som om… Det var fasligt besvärande. Anne önskade sig tillbaka till tjället i Redmond, där det alltid fanns någon i närheten, som kunde rädda en ur en pinsam situation. På Grönkulla brukade Marilla, så fort Gilbert kom, samla ihop sitt pick och pack och gå in till fru Lynde, och tvillingarna tog hon med sig, trots Annes försök att hålla dem kvar. Denna manövers innebörd var så klar och tydlig, att stackars Anne våndades invärtes i vanmäktigt raseri.

Men Davy hade all anledning att fröjda sig åt livet. Han njöt av att få gå ut på morgonen försedd med skovel och kvast och röja undan snön längs vägen till brunnen, vedboden och hönshuset. Han frossade på smakbitar av de julrariteter, som Marilla och fru Lynde i ädel tävlan gjorde i ordning för Annes [ 139 ]räkning, och på lediga stunder fördjupade han sig i en utomordentligt underhållande bok, som han lånat i skolans bibliotek. I den följde han en underbar hjälte, som tycktes utrustad med en säregen begåvning för att råka i knipa, men han klarade sig regelbundet ur alla svårigheter, tack vare någon jordbävning eller vulkaniskt utbrott, som slungade honom välbehållen upp på det torra och slutligen inom räckhåll för en tjusande arvtagerska med en kolossal förmögenhet.

— Jag ska säga dig, att det är en urstyv historia, Anne, sade han med stor hänförelse. — Det är bra mycket roligare att läsa den än att läsa bibeln.

— Tycker du det? sade Anne och drog på munnen.

Davy sneglade nyfiket på henne.

— Kors, jag trodde du skulle ta illa vid dig, Anne. Tant Lynde, hon beskärmade sig , när jag sa det till henne.

— Ånej, kära du, inte blir jag så upprörd över det. Jag tycker det är helt mänskligt och naturligt, att en nio års pojke hellre läser en äventyrsbok än bibeln. Men när du blir äldre, hoppas och tror jag, att du ska komma underfund med vilken underbar bok bibeln är.

— Ja bevars, här och där ä' den rätt rolig… Till exempel om Josef och hans elaka bröder. Men om jag varit Josef, hade jag minsann inte förlåtit dem. Jag skulle ha huggit av huvudena på dem allihop — kanske inte jag själv, men jag hade åtminstone låtit min hovbödel göra det. Tant Lynde blev så arg, när jag sa' det, och slog ihop bibeln och sa', att aldrig skulle hon läsa någe mer för mig ur den, om jag hade ett så ogudaktigt sinnelag. Så nu säger jag ingenting högt, när hon läser för mig om söndagseftermiddagarna, utan vad jag tycker, det säger jag dagen därpå till Milty Boulter i skolan. Jag berättade för Milty om profeten Elisa, som mana fram björnarna, som åt opp pojkarna, och han blev så rädd, så se'n dess har han aldrig gjort narr av farbror Harrison, därför att han är skallig. Finns det några björnar på Prins Edvards ö, Anne, det har jag ofta undrat?

— Inte nu för tiden, sade Anne förströdd. Vinden drev [ 140 ]just upp ett moln med yrsnö mot fönsterrutan. — Håhå jaja — ska då aldrig det här otäcka blåsvädret upphöra?

— Tja, Gud vet, sade Davy obesvärat och beredde sig att återtaga sin läsning.

Men nu var det Annes tur att bli illa berörd.

— Hörde jag verkligen lätt, Davy? utbrast hon förebrående.

— Så säger tant Lynde ofta, försvarade sig Davy. — En kväll i förra veckan så sa' Marilla: jag undrar just om det nånsin blir parti mellan Ludovic Speed och Theodora Dix — och tant Lynde bara kliade sig i huvet med strumpstickan och sa: tja, Gud vet.

— Ja, det var inte rätt av henne att säga så, sade Anne, som inte hade annat sätt att reda sig ur trångmålet, ehuru hon helst velat se tant Lyndes göranden och låtanden undandragna all kritik. — Ingen får missbruka det namnet, Davy, eller rättare lättsinnigt föra det på läpparna. Gör det aldrig mera!

— Inte heller om jag säger det långsamt och högtidligt som pastorn från predikstolen? frågade Davy allvarligt.

— Nej, inte ens då.

— Nå, då ska jag inte. Tant Rachel säger, att Ludovic Speed har sällskapat med Theodora i hundra år. Blir di då inte snart för gamla för att gifta sig, Anne? Så länge ska väl inte Gilbert gå och vänta på dig. När ska du gifta dig, Anne? Tant Lynde säger, att det är så säkert som amen i kyrkan att —

— Tant Lynde skulle inte prata så mycket — avbröt Anne häftigt, men tystnade genast.

— Nej, det har du nog så rätt i, fortsatte Davy helt lugnt. — Jag vet folk, som kallar henne en riktig gammal slammertacka… Men ska du snart fira bröllop, Anne? Det ville jag så rysligt gärna veta.

— Du är en dumsnut, och du gör frågor, som ingen människa kan svara på, svarade Anne litet snävt och gick ur rummet.

Köket låg öde och tomt, och hon satte sig framme vid fönstret i den hastigt tätnande vinterskymningen. Solen hade gått ned och vinden somnat. En kyligt blek måne blickade fram bakom en purpurviolett molnbank i väster. Färgspelet smälte [ 141 ]bort på himlen, men en guldgul strimma längs den västra horisonten började brinna allt klarare, som om alla ljusets dröjande reflexer här funnit varandra; de avlägsna åsarna med sina böljlinjer av tallarnas snötyngda kronor avtecknade sig mörka och tydliga. Anne såg ut över de tysta vita markerna, där de lågo så kalla och livlösa i den grella solnedgångens brandgula skimmer, och suckade. Ensamhetskänslan kom plötsligt åter över henne, och hon betogs av oro och beklämning. Hon undrade nu som mången gång förut, om det skulle kunna bli möjligt för henne att få återvända till högskolan pä nyåret. Mycket troligt såg det inte ut… De stipendier, som hon, om lyckan var god, skulle kunna vinna, utgjorde mycket obetydliga belopp. Marillas pengar ville hon ej längre ta emot, och utsikterna till någon extraförtjänst under sommaren tycktes henne mycket små.

— Jag blir nog tvungen att avbryta kursen nästa år, tänkte hon modlöst, och åter söka mig en plats vid någon skola, tills jag förtjänat så pass, att jag kan ta upp studierna igen. Då ha alla de gamla kamraterna gått om mig, och i Carolinas tjäll får jag aldrig mera bo… Seså. Anne, vad tjänar det till att sitta och sörja? Friskt mod bara! Jag får vara tacksam om jag, ifall så påfordras, kan slå mig fram på egen hand och åtminstone förtjäna mitt uppehälle.

— Här kommer farbror Harrison klivande genom snödrivorna, förkunnade Davy, som hastigt öppnat dörren ut till köket. — Om han ändå hade posten med sig! Nu har vi inte haft någon på tre dar. Jag vill titta efter i tidningarna, om det sitter många tåg fast i snön.

Herr Harrison hade varit och hämtat posten, och glada brev från Stella och Priscilla och Phil skingrade snart Annes sorgsna stämning. Även tant Jamesina hade skrivit några rader. Hon berättade, att det brann i spisen i ett kör, att alla kattorna befunno sig i högönsklig välmåga och att krukväxterna frodades förträffligt.

Här har varit riktigt smällkallt, så att jag låter kattorna sova inomhus. Häxan och Josef på soffan i vardagsrummet och Kisse Sara på fotändan av min säng. Jag känner det rik[ 142 ]tigt som ett sällskap att höra henne spinna, när jag vaknar upp på natten och tänker på min stackars dotter ute på missionsfältet långt bort i andra ändan av världen. Vore det bara någon annanstans än i Indien, skulle jag inte oroa mig, men de säger att ormarna därborta äro så gräsliga. Kisse Sara måste kurra och spinna riktigt duktigt för att jag ska komma från de tankarna. Min tro räcker till att försätta allting, utom ormar. Jag begriper inte, varför vår Herre nånsin skapade dem. Ibland tror jag heller inte att Han har gjort det. Det var nog Mörksens furste, som hade sitt leda finger med i spelet, när ormarna blev till.»

Ett tunt, maskinskrivet meddelande hade Anne lämnat kvar till sist, i den tron, att det inte var någonting viktigt. När hon läst det, satt hon mycket stilla, och hennes ögon fylldes småningom av tårar.

— Hur är det fatt, Anne? frågade Marilla.

— Fröken Josephine Barry är död, svarade Anne med låg röst.

— Jaså, hon har äntligen fått sluta, sade Marilla. — Hon har legat sjuk i över ett år, och hennes släktingar här ha när som helst väntat underrättelse om hennes död. Det var väl, att hon nu har fått komma till ro, hon har lidit förfärligt. Hon var alltid snäll mot dig. Anne.

— Hon har varit snäll ända in i det sista, Marilla. Det här brevet är från den advokat, som är hennes boutredningsman. Hon har testamenterat tusen dollars åt mig.

— Nej men o! Så rysligt mycket pengar, skrek Davy. — Det var den fröken, som du och Diana damp ned på, när ni på kvällen tog sats och skulle hoppa upp i gästrumssängen. Diana har berättat alltihop för mig. Är det därför hon ger dig så mycket pengar.

— Tyst. Davy lille, sade Anne sakta. Med hjärtat fullt smög hon sig upp på vindsrummet, lämnande Marilla och fru Lynde att på tu man hand diskutera ämnet.

— Tror tanterna att Anne nu nånsin blir gift? undrade Davy oroligt. — När Dorcas Sloane gifte sig i somras, så sa' [ 143 ]hon, att hade hon bara haft nog med pengar att leva av, hade hon visst inte belastat sig med en karl, men till och med en änkling med åtta barn var bättre än att bo ihop med en svägerska.

— Jag tror du är alldeles befängd, pojke! utbrast fru Lynde förgrymmad. — Du uttrycker dig så det är både synd och skam för en unge, som ändå ska vara kommen av bättre folk.