Drömmens uppfyllelse/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Drömmens uppfyllelse
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Det nya hemmet
Ett brev från Davy  →


[ 122 ]

XVI.
Det nya hemmet.

— Aldrig har jag känt någonting så hemtrevligt — här är hemtrevligare än hemma, ropade Phillipa Gordon och såg sig omkring med glädjestrålande ögon.

De sutto alla församlade och höllo skymning i det stora vardagsrummet i Carolinas Tjäll — Anne och Priscilla, Phil och Stella, tant Jamesina, Häxan, Josef, Kisse Sara, Gog och Magog. Det flammande skenet från brasan dansade över väggarna, kattorna spunno, och en stor skål med jättelika chrysanthemum, skickade till Phil av ett bland hennes senaste offer, lyste fram genom det rödaktiga dunklet likt en konstellation av gräddfärgade månar.

Tre veckor hade nu förflutit, sedan de ansett sig ha kommit sig i ordning, och alla hade redan ganska klart för sig, att experimentet artade sig att bli synnerligen lyckat. De första fjorton dagarna efter inflyttningen hade öppnat ett rikt fält för allas verksamhetslusta; de många olika små kungarikena skulle uppdelas och inredas, och de stundom rätt skiljaktiga meningarna skulle bringas till enighet och harmoni.

Det var ej utan en känsla av lättnad, som Anne denna gång bröt upp från Avonlea för att fara tillbaka till högskolan. Sommarlovets sista dagar hade inte varit trevliga. Hennes prisbelönta berättelse hade tryckts av i ortstidningarna, och diversebodens innehavare, herr William Blair, hade på sin disk uppstaplad en väldig hög av skära, gröna och gula småskrifter, idel särtryck av »Feodoras Försoningsoffer», vilka han godhetsfullt skänkte bort till varenda kund, som kom och handlade. Han skickade Anne sin förbindliga hälsning jämte en tjock bunt [ 123 ]författareexemplar, som av Anne ofördröjligen vräktes in i spiseln.

Emellertid stod hon fullkomligt ensam om sin förödmjukande uppfattning av saken, ty alla männiSkor i Avonlea tyckte, att hon borde vara både stolt och glad, som vunnit ett sådant pris och i en hast blivit ryktbar. Hennes många vänner betraktade henne med ohöljd beundran, de få fienderna med spefull avundsjuka. Josie Pye sade, att det där hade inte Anne tagit ur egen fatabur, hon mindes alldeles säkert, att hon läst samma historia i en tidning för över ett år sedan. Familjen Sloane, som kommit underfund med eller anade, att deras Charlie ej tillbörligen uppskattats av Anne, uttalade som sin mening, att den litterära bedriften inte var så värst storslagen; bara man försöker, så kan sånt där lyckas för lite var… Och somliga ä' nu begåvade med bondtur. Tant Atossa sade Anne, att det smärtade hennes gamla hjärta att höra, att Anne börjat skriva för pengar, så djupt hade ännu ingen sjunkit, som var född och uppfostrad i Avonlea. Men så går det, när man tar upp främmande barnungar, som brås på Gud vet vad… Även fru Rachel Lynde hade sina tvivel om lämpligheten för ett bättre fruntimmer av att dikta ihop en massa osant strunt, men tanken på tjugofemdollarschecken kom henne dock att betrakta det hela i en mera förmånlig dager.

— Man blir sannerligen förbluffad, när man hör, vad de anse sig ha råd att betala för sådan smörja, sade hon, halvt stolt, halvt förebrående.

På det hela taget kändes det alltså ganska skönt, när tiden för avresan kom. Och det var fasligt roligt att återvända till högskolan, där man nu var en klok och erfaren junior med massor av goda vänner att hälsa på den glada dag, då uppropet var. Där funnos Priss och Stella och Gilbert, Charlie Sloane, viktig och myndig som vore han redan färdig med sin examen, Phil, som ännu befann sig i valet och kvalet mellan Alec och Alonzo, och Moody Spurgeon Mac Pherson. Den senare hade varit lärare i en skola, alltsedan han lämnade seminariet, men hans mamma tyckte nu, att det var hög tid att Moody lämnade [ 124 ]lärarekallet och började läsa till präst. Stackars Moody råkade ut för en svår hemsökelse vid själva början av sin bana. Ett halvt dussin hjärtlösa kamrater, som bodde på samma ställe som han, kom en natt instörtande till honom och rakade av håret på halva hans huvud. I detta skick fick den olycklige Moody Spurgeon gå omkring, tills hans hår åter vuxit ut. Han förtrodde Anne med en viss bitterhet, att det fanns tider, då han tvivlade på, huruvida han verkligen hade det rätta sinnelaget för att bli präst…

Tant Jamesina anlände ej, förrän Carolinas tjäll stod redo att taga emot henne. Fröken Carolina hade skickat nyckeln till Anne jämte ett brev, vari hon sade, att Gog och Magog lågo nedpackade i en låda under sängen i gästrummet och fingo packas upp, när det så befanns lämpligt. I ett postskriptum tillade hon, att hon hoppades flickorna skulle vara aktsamma, när de spikade upp sina tavlor. Förmaket hade blivit omtapetserat för fem år sedan, och hon och fröken Maria ville inte ha flera hål i de spritt nya tapeterna än som var absolut nödvändigt. För övrigt hyste hon även i alla andra avseenden ett oinskränkt förtroende till Anne.

Vilket obeskrivligt nöje det beredde flickorna att få göra i ordning det nya hemmet! Som Phil sade — det var nästan lika roligt som att gifta sig. Man hade trevnaden av att få riktigt styra och ställa — men slapp besväret med en äkta man. Alla förde med sig sina bidrag till den allmänna prydligheten. Priss, Phil och Stella ställde upp nätta småsaker och spikade upp tavlor, och glömska av fröken Carolinas varning hängde de nog mera dessa som det tog sig bra ut än med ledning av de redan befintliga hålen i väggarna. Estetiken fick gå före aktsamheten om de nya tapeterna.

— Vi ska kitta igen hålen efter oss, när vi flyttar härifrån, söta du — hon kommer aldrig att märka något, sade Stella till den protesterande Anne.

Diana hade förärat Anne en stor nåldyna till toalettbordet, och fröken Ada visade så litet humör över att hennes inackorderingar utvandrade till annan ort, att hon till avskedspresent [ 125 ]gav både henne och Priscilla var sin rikt broderade och fransprydda soffkudde. Marilla hade sänt en stor låda med syltburkar och antytt något om att en särdeles innehållsrik korg skulle komma längre fram, och fru Lynde gav Anne i present ett virkat randigt ylletäcke i glada färger och lånade henne fem till.

— Ta du dem, barn, sade hon i en ton, som inte tålde motsägelse. — Lika väl kunna de ju användas som bara ligga nedpackade i en koffert för att bli mat åt malen.

Men inga mal skulle någonsin ha vågat smaka på täckena i fråga, ty de luktade naftalin och kamfert till den grad, att de måste hänga ute till vädring mellan äppelträden i Tjällets köksträdgård i hela fjorton dagar, innan man kunde »nysfritt» fördraga dem inomhus. Och i sanning, en sådan brokig utställning har den aristokratiska Spoffordavenyen aldrig förut skådat. Den barske gamle miljonären, som bodde i villan närmast Carolinas tjäll, steg in genom grinden och bad att få köpa det täcke med prunkande röda och gula tulpaner, som fru Rachel givit Anne i present. Han sade, att hans salig mor brukade virka sådana, och nu ville han bra gärna ha ett, som påminde honom om morsgumman… Till hans stora missräkning ville Anne ej sälja filten, men hon skrev till fru Lynde och berättade vad som hänt. Den mycket smickrade fru Lynde skrev tillbaka, att hon verkligen hade liggande ännu en filt med det granna tulpanmönstret, så att tobakskungen fick vad han så mycket efterträdde. Det stickade konstverket breddes på hans order över hans egen säng, och där fick det ligga kvar, trots den vämjelse det väckte hos den mycket fina och förvanda frun i huset.

Men fru Lyndes filtar blevo ej blott till ögonfägnad för miljonärer, de kommo också till mycket stor praktisk nytta. Carolinas tjäll ägde många förtjänster, men det hade också sina små fel och brister. Det var ett ganska kallt och dragigt gammalt hus, och när frostnätterna började komma, blevo flickorna mycket glada åt att få krypa ned under tant Lyndes filtar, och de hoppades att hon en gång skulle få skörda riklig belöning för att hon varit godhjärtad nog att låna ut dem.

[ 126 ]Anne bodde i det lilla blå rummet, som hon genast i början fattat tycke för. Priscilla och Stella delade det stora. Phil var utomordentligt belåten med den lilla kammaren över köket, och tant Jamesina skulle bo i rummet på nedre botten invid förmaket. Häxan sov på en matta i vrån invid trappan.

När Anne en dag kort efter sin återkomst från Avonlea var på väg hem till Tjället, märkte hon, att de personer hon mötte tittade på henne med ett förstulet och medlidsamt leende. Hon undrade oroligt, huruvida det var något på tok med hennes toalett. Satt hennes hatt snett? Var det »skilsmässa» mellan blus och kjol? Vid det hon sträckte på halsen för att närmare syna sin yttre människa, fick hon för första gången syn på Häxan.

Trippande efter henne, tätt i hennes hälar, kom det eländigaste och mest illa medfarna kattexemplar hon någonsin skådat för sina ögon. Djuret hade för länge sedan passerat det älskliga kattungestadiet, det var bara skinn och ben och såg i högsta grad vanvårdat ut. Bägge öronen voro märkta av djupa hack, det ena ögat var blodigt och söndertrasat, och det ena lilla kindbenet var på ett både ynkligt och löjligt sätt svullet. Vad färgen beträffar, så var det den obestämbara nyans, som skulle ha kunnat uppkomma, om en från början svart katt fått sin päls avsvedd och sedermera ersatt av ett slags på en gång gles och tovig brunaktig ragg, ställvis sammanklibbad av smuts.

Anne stampade i landsvägen och sade »schas»! Men detta bekom inte kattkreaturet det minsta. Så länge hon stod stilla, blev också katten sittande och plirade förebrående på henne med sitt friska öga; när hon återtog sin vandring, traskade han efter som förut. Anne fann sig i sällskapet, ända tills hon kom fram till Tjällets grind. Den stängde hon hjärtlöst igen mitt för nosen på katten, i den tron, att han skulle gå vidare på spaning efter någon ny beskyddarinna. Men när Phil en kvart senare öppnade farstudörren, satt den rostbruna katten på trappan. Till råga på överraskningen for han in som en pil och tog ett skutt rakt upp i knäet på Anne, i det han samtidigt klämde fram ett halvt bedjande, halvt triumferande »miau».

[ 127 ]— Anne, sade Stella strängt, rår du om det där djuret?

— Nej, det gör jag visst inte, svarade Anne med djup ovilja. — Han kom, jag vet inte varifrån, och tog sig för att följa efter mig på landsvägen. Jag kunde inte bli av med honom. Usch, ditt fula kräk, ned med dig! Jag tycker ganska bra om hyggliga och propra kattor, men du ser ju ut som jag vet inte vad! En bättre familjekatt blir du då aldrig.

Men kissen vägrade absolut att kliva ned ur knäet. Han lade sig helt bekvämt i ring, gäspade stort och började spinna.

— Han har tydligen valt ut dig till fostermor, skrattade Priscilla.

— Men jag säger: bevara mig väl för ett sådant fosterbarn, sade Anne.

— Den stackars lille missen är ju alldeles utsvulten, sade den mera ömsinta Phil. — Se, hans små knotor sticker nästan ut genom skinnet!

— Nå, då skall jag bjuda honom på ett skrovmål, så får han sedan knalla sig i väg, sade Anne.

Katten fick mat och blev sedan utkörd, milt, men bestämt. På morgonen låg han fortfarande på trappan. Han satt kvar på det översta steget, och han skuttade in, så fort dörren öppnades. Isande kyla i mottagandet hade alls ingen inverkan på honom, och han brydde sig inte om någon utom Anne. Flickorna tyckte det var synd om honom och gåvo honom mat, men när en vecka gått, beslöt man, att någonting måste göras. Katten hade emellertid fått ett vida bättre utseende. Ögat var läkt, och svullnaden på kinden hade lagt sig, han var inte fullt så utmärglad, han förde svansen högt vajande, och man hade sett honom tvätta sig i ansiktet.

— Allt detta är gott och väl, men vi kan ändå inte behålla honom, sade Stella. - Tant Jimsie kommer ju i nästa vecka och hon har med sig Kisse Sara. Vi kan omöjligt hålla två kattor, och om vi gjorde det, skulle Häxan här slåss med Kisse Sara, så att testarna röko om dem. Hon är vådligt argsint av sig. I morse grävde hon sig en löpgrav, och från den störtade [ 128 ]hon sig på vår snälle granne tobakskungens fullt fredsvänliga katt och tillfogade honom ett väldigt nederlag.

— Vi ä' tvungna att göra oss utav med honom, sade Anne och såg dystert på föremålet för samtalet, som låg och spann på mattstumpen framför spiseln med en min av fåraktig menlöshet. — Men frågan är — hur ska det gå till? På vad sätt kunna fyra värnlösa unga kvinnor befria sig från en katt, som med all fyra tassarnas klor håller sig fast?

— Vi få lov att kloroformera honom, sade Phil, livligt intresserad. — Det är det barmhärtigaste sättet.

— Vem av oss har reda på, hur det går till att kloroformera en katt? frågade Anne buttert.

— Lilla raring, det har jag, sade Phil. — Kloroformering av överflödiga husdjur hör till en av mina få — ack, tyvärr alltför få — talanger. Jag har expedierat många därhemma, må du tro. Man tager katten på morgonen och låter honom förtära en god frukost — en resfrukost, så att säga. Sedan tager man en gammal säck — en sådan ligger ute i vedboden — lägger katten därpå och stjälper försiktigt en trälåda över honom. Gogs och Magogs forna gömställe duger. Sedan tager man en hundra gram-flaska med kloroform, drar ur korken och smugglar behändigt in den under kanten på lådan. Sedan lägger man några tunga strykjärn som tyngd överst på lådan och låter saken ha sin gång. På kvällen tittar man efter. Då ligger katten fridfullt avsomnad — med ett leende under morrhåren. Inga plågor — ingen dödskamp.

— Kan man tro på det där? Det låter så lätt, sade Anne tveksamt.

— Det är heller ingen konst. Överlämna saken åt mig. Jag ska nog sköta om kissen, sade Phil med stor välvilja.

Kloroformen inköptes alltså från apoteket, och den följande morgonen skulle bli Häxans sista. Hon åt sin läckra frukost, slickade sig lite varstans och klev så kurrande upp i Annes knä. Anne greps av ett stort medlidande. Detta stackars kattkräk älskade henne och hyste förtroende för henne… Hur skulle hon kunna vara med om sammansvärjningen mot dess liv?

[ 129 ]— Fort, ta henne, sade hon brådskande till Phil. — Jag känner mig alldeles som en mörderska.

— Du vet ju det blir alldeles smärtfritt, tröstade Phil, men Anne hade flytt från platsen.

Ogärningen skulle ske ute i vedboden. Ingen hade ärende dit på hela dagen. Men i skumrasket förklarade Phil, att lilla Häxan måste ju ha en hederlig begravning.

— Priss och Stella få gräva graven ute bland rabarbern, sade Phil, och Anne får komma med mig och lyfta av lådan. Det tycker jag alltid är tråkigt göra.

De båda sammansvurna traskade med dröjande steg ned till vedboden. Phil lyfte bort de tunga strykjärn, varmed hon belastat tomlädan. Plötsligt — svagt, men helt tydligt — ljöd ett jamande inifrån låren.

— Kors i alla dar — hon är inte död, flämtade Anne och sjönk stel i alla lemmar ned på en huggkubbe.

— Visst är hon död, bedyrade Phil.

Ännu ett fint jamande intygade, att hon inte var det. De båda flickorna stirrade med fasa på varandra.

— Vad ska vi ta oss till? stönade Anne.

— Varför i all världen kommer ni inte? frågade Stella, som nu uppenbarade sig i vedboddörren. — Vi ha ju graven färdig för länge sen. Sitter ni bara och sörjer den döda?

— Jo, vackert död, sade Anne och pekade på låren. Den skrattsalva, som följde, överröstade ej fullt jamandet nummer tre.

— Vi få lämna henne kvar här tills i morgon, sade Phil efter en paus och lade tillbaka strykjärnen. — Nu har hon inte jamat på flera minuter. Det vi hörde var kanske hennes dödsjam. Eller tänk, om vi bara inbillade oss det — under inflytandet av vårt dåliga samvete?

Men när lådan morgonen därpå stjälptes åt sidan, tog Häxan helt välbehållen ett duktigt hopp upp på Annes axel och började med sin vassa tunga slicka hennes öra. Ingen katt kunde vara mera levande än Häxan.

— Jaha, där ha vi det — ett kvisthål uppe i ena hörnet, [ 130 ]sade Phil efter ett noggrant synande av lådan. — Vem kunde nu veta det? Det är därför kloroformen inte tog på henne. Men nu ska jag täta hålet i eftermiddag, så gör vi om'et alltihop i morgon bitti!

— Nej, det gör vi visst inte, förklarade Anne med stor bestämdhet. — Två gånger ska vi då inte ta livet av henne — stackars Häxan! Hon är min kisse nu, och det får ni andra finna er i.

— Som du vill — få se bara hur tant Jimsie och Kisse Sara finner sig, sade Stella med en min, som om hon tvådde sina händer.

Från denna stund var Häxan medlem av familjen. Hon sov om nätterna på en gammal kokosmatta under trappan och matades med alla möjliga godbitar. När tant Jamesina anlände, hade hon lagt på hullet, pälsen var tät och glänsande. och hon hade ett för en herrskapskatt fullt respektabelt utseende. Men en förskräcklig argbigga var hon. Hon stod på fientlig fot med varenda katt i trakten. Det ena efter det andra av Spofford Avenues fina, långhåriga sällskapsdjur råkade ut för hennes fräsande humör och vassa klor. Vad mänskliga varelser beträffar, så älskade hon Anne och Anne ensam. Ingen annan vågade så mycket som klappa Häxan. Då reste hon borst och spottade ur sig någonting, som på kattornas språk nog var ett ganska fult ord.

— Den där kattrackan blir snart omöjlig att ha i rum, sade den förgrymmade Stella.

— Vad är det den stygga flickan säger om min egen lille rare kisse? Usch så hon pratar! Ska vi ta och klösa henne ett tag? jollrade Anne och kramade ömt om sin älskling.

— Ja, inte vet jag, hur hon och Kisse Sara ska komma om sams, återtog Stella med mörk uppsyn. — Det är inte för trevligt med kattor, som slåss och skrika ute i köksträdgården om nätterna. Men kattor, som far i luven på varandra här inne i förmaket, blir absolut odrägligt.

I sinom tid anlände tant Jamesina. Anne, Priscilla och Phil hade med något blandade känslor avvaktat hennes ankomst, [ 131 ]men när tant Jamesina bestigit sin tron, det vill säga slagit sig ned och börjat vagga i gungstolen framför den öppna spisen, föllo de i bildlik mening ned och tillbådo henne. I Tant Jamesina var en finlemmad gammal dam med ett ännu fylligt ansikte och stora, milda, blå ögon, som alltjämt lyste av ungdomlighet och glad förväntan. Hon hade skära kinder och snövitt hår, som hon bar uppsatt i lustiga bubblor över öronen — ett hårmod, som förr i världen kallades kanonlockar.

— Jag är från den gamla tiden, och ni får ta mig som jag är, mina små stumpor, sade hon och stickade flitigt på någonting lika luftigt och skärt som en sky i solnedgången. — Gammalmodig är jag, både till kläder och åsikter. Jag säger inte därför, att vare sig mina kläder eller mina åsikter är bättre än den nya tidens. Men de passa mig. Nya skor är stiligare än gamla, men de gamla känns bättre på fötterna. Jag är gammal nog för att få ha både mina åsikter och mina gamla trotjänare i kängväg i fred. Mitt liv här ämnar jag ta ganska lätt. Jag vet att ni, mina små mamseller, vänta, att jag ska ta vård om er och se till, att ni håller er på mattan, men se det faller mig visst inte in. Ni äro gamla nog för att iakttaga ett städat uppförande, och har ni inte lärt det ännu, så blir det väl aldrig. Vad mig angår, slöt tant Jamesina med en skälmaktig glimt i sina blå flickögon, så ämnar jag inte röra ett finger — ni må skena över skacklorna aldrig så.

— O, vill någon skilja kattorna åt! bad Stella förfärad.

Tant Jamesina hade fört med sig ej blott Kisse Sara utan även Josef. Josef, berättade hon, tillhörde egentligen en myckct god vän till henne, som rest till Vancouver. — Hon kunde inte ta Josef med sig, så därför bad hon, att jag skulle överta honom. Jag ville inte säga nej. Det är en vacker katt — jag menar, han har en sådan vacker karaktär. Namnet Josef har han fått, därför att hans päls är liksom en brokig klädnad. Den var i sanning brokig. Stella kastade sneda blickar på Josef och sade, att han såg ut som en vandrande trasmatta. Grundfärgen var omöjlig att avgöra. Tassarna voro svarta med vita fläckar. Ryggen var grå med en stor gul fläck på ena [ 132 ]sidan och en svart på den andra. Svansen var gul med grå tipp. Ena örat var svart och det andra gult. En svart fläck över det ena ögat gav honom ett avgjort bovaktigt uttryck. I själ och hjärta var han from och menlös och mycket sällskapligt anlagd. Det fanns ett stort tycke mellan Josef och liljorna på marken. Han varken församlade i ladorna eller fångade möss — på sin höjd spann han. Men Salomo i all sin härlighet sov ej på mjukare kuddar eller levde kräsligare.

Josef och Kisse Sara anlände vardera för sig i väl överbundna korgar. Sedan de släppts i frihet och fått mat, utvalde Josef den kudde och det hörn, som föreföll honom mest tilltalande, medan Kisse Sara värdigt slog sig ned framför brasan och började tvätta sig. Hon var en stor, slät och glänsande grå och vit katta med mycken förnäm självkänsla, som ej i minsta grad påverkades av medvetandet om hennes jämförelsevis enkla härkomst. Tant Jamesina hade fått henne i present av sin tvättgumma.

— Gumman hette också Sara, så för att skilja dem åt brukade min man alltid säga Kisse Sara om katten, berättade tant Jamesina. — Hon är åtta år gammal och tar råttor så det är alldeles märkvärdigt. Var inte ängslig, Stella. Kisse Sara slåss aldrig och Josef sällan.

— Här få de slåss antingen de vill eller inte — för att värja livet, sade Stella.

Just nu gjorde Häxan sitt inträde på skådeplatsen. Hon tog ett glättigt språng över halva rummet, innan hon fick syn på de båda inkräktarna. Då tvärstannade hon, och Svansen svällde och blev tjock som en buske. Borsten på hennes rygg reste sig i en trotsig båge. Häxan sänkte huvudet, utstötte ett otäckt strupljud — en ilsken utmaning — och störtade sig rakt på Kisse Sara.

Detta majestätiska djur hade upphört med sina toalettbestyr och tittade undrande på Häxan. Hon mötte hennes anlopp med ett kraftigt slag av sin väldiga tass. Häxan tumlade baklänges ned på mattan och reste sig något vimmelkantig. Vad var detta för sorts katt, som givit henne en örfil? Hon såg [ 133 ]tveksamt på Kisse Sara. Skulle hon eller skulle hon inte förnya anfallet? Kisse Sara vände henne föraktligt ryggen och började slicka sin vita bröstlapp. Häxan bestämde sig för att inte anfalla på nytt. Hon gjorde det heller aldrig. Från denna stund var det Kisse Sara, som hade övertaget. Häxan morskade sig aldrig mera gentemot henne.

Men Josef satte sig obetänksamt upp och öppnade gapet till en storartad gäspning. Häxan, som brann av begär att hämnas det lidna nederlaget, flög genast på honom. Josef var av naturen fredsälskande, men när så behövdes kunde han bli en mycket arg aktivist. Ett permanent krigstillstånd inträdde mellan dessa båda fientliga makter. Varenda dag utkämpade Häxan och Josef i den brokiga klädnaden ett ursinnigt slagsmål. Anne höll med sin Häxa och tillät sig övergrepp mot Josef. Stella var förtvivlad. Men tant Jimsey bara skrattade.

— Låt dem slåss så länge de orka, sade hon med stor liberalitet. — De sluta väl fred någon gång. Josef behöver litet gymnastik — han höll på att bli alldeles för fet. Och Häxan har bara gott av att lära, att hon inte är den enda katt i världen.

Omsider togo också Josef och Häxan sitt kattförnuft till fånga och slöto fred och försoning. Från att ha varit dödsfiender blevo de såta vänner. De sovo på samma kudde med tassarna om varandra och sågos till och med hjälpa varandra med tvättningen.

— Nu ha vi alla vant oss vid varandra, både två- och fyrfotingar, tyckte Philippa. — Och jag har dessutom lärt mig diska och torka disk och sopa golv.

— Men kom aldrig och sök inbilla oss, att du kan kloroformera kattor, skrattade Anne.

— Det var kvisthålets fel alltihop, sade Phil.

— Det var riktig tur, att det där kvisthålet fanns, sade tant Jamesina med en för henne ovanlig skärpa. — Kattungar får man lov att dränka, det medger jag, annars skulle världen översvämmas av dem. Men ingen hygglig, fullvuxen katt får man ha ihjäl — såvida han inte suger ägg.

— Inte skulle tant fått någon vidare hög tanke om Häxans [ 134 ]hygglighet första gången hon kom hit, sade Stella. — Hon såg bokstavligen ut som den lede själv — eller kanske snarare som hans farmor.

— Jag tror verkligen inte att den lede är så ful i synen som man alltid låter påskina, sade tant Jamesina tankfullt. — Vore han det, skulle han inte kunna ställa till så mycket ont. jag tror tvärtom, att han har ett ganska tjusigt utseende.