Drabanten/Del 1/Kapitel 01
|
En afton på slottet. → |
FÖRSTA KAPITLET.
Liljeholmen.
— Tycker du ej, att det är litet ruskigt i afton? Apropos, huru är det med din kassa, hjertans bror?
— Ditt hufvud och min kassa hafva mycken likhet, de äro båda två nästan tomma.
— Tackar för artigheten. I mitt hufvud har likväl en god idé runnit upp, och om du har någonting motsvarande i kontanter, så skänker jag dig den, och du sätter den i verket åt mig.
— Du slår dig på spekulationer, tror jag. Låt höra!
— Ser du der borta i skymningen, hur vänligt ett ljus lyser oss till mötes?
— Nåväl?
— Känner du kanske ej stället, hvarifrån ljuset kommer?
— Mycket väl, det är Liljeholmen. Men hvad menar du egentligen?
Den tillfrågade svarade ej, utan upptog sitt fickur och höll det framför kamratens ögon.
— Sex!
— Sexan borde nu inmundigas. Du förstår mig.
— Idéen är ganska förståndig; men för att falla på den behöfver man mindre hufvud än mage, och jag är också säker på, att du har mer af den senare, än af det förra.
— Blott jag har så mycket hufvud, att det kan försörja min mage, är jag belåten. Jag har ännu aldrig sett någon med geni, som varit rätt lycklig, och ingen med födgeni, som varit olycklig. Men till saken, är du vid kassa eller hur?
— Icke utan. Kom!
Under det att de tvenne vännerna kröka af ifrån landsvägen och in i alléen, som leder upp till värdshuset, vilja vi som hastigast kasta en blick på dem.
Den ene var en liten, undersätsig man med rödblommigt, något pussigt ansigte. Han var klädd i en frisrock med sammetskrage och stödde sig på en käpp. Utan att han egentligen skrattade eller afsigtligt log, hvilade dock ett småleende öfver hans ansigte, som vittnade om karaktersgodhet och belåtenhet med sin verld.
Detta var mannen med kassan.
Den andre var mager och smal utan att derföre vara längre. Hans ansigte var tunt och blekt utan att uttrycka något säreget. Ögonen voro matta och små samt lägo mer än vanligt insjunkna under pannbenet. Hans rörelser voro häftiga och oroliga.
Detta var mannen med idéer.
Inkomna i källarsalen, slogo de sig ned vid ett litet rödmåladt bord och erhöllo snart den begärda sexan.
Alla måltider börja gemenligen med tystnad och sluta med glam, infall och skratt. Så gick det äfven till här. Våra tvenne vänner voro hungriga, och hungern tystar munnen. Framför allt grep mannen med idéerna raskt an de framdukade godbitarne.
— Hvad kommer åt dig, min snälla Marie? började slutligen frisrocken, vändande sig till värdshusflickan, du är så allvarsam i afton. Har fästman öfvergifvit dig?
— Möjligt, genmälte hon, utan att dervid ens draga på munnen.
— Vacker är du ändå som en dag, inföll den andre. Den der lilla bindmössan med sin täcka bandros ser alldeles ut, der den nu sitter, som en liten fjäril på en mörk blomma.
Marie hade mörkt hår.
— När du ser dig i spegeln, är jag öfvertygad, att du ej kan låta bli att småle af tillfredsställelse med dig sjelf.
— Sällan, svarade hon.
— Det kläder icke en sådan der liten mun som din, Marie, att vara fåordig. Du nekar den derigenom tillfälle att utveckla sina behag. Jag ger mig näcken på att, om du talade mera, så skulle du också le mera, och ett småleende är vanligtvis ett ganska verksamt försköningsmedel. Nå, du ler icke?
— Måttligt, genmälte Marie lika kort och godt nu som förut.
Då hon icke syntes vara böjd att inlåta sig i något samtal, vände de tvenne gästerna åter hela sin uppmärksamhet på sexan, och en stunds tystnad uppstod.
— Vi talade för en stund sedan om födgeni och geni, började omsider den bleklagde. Jag har mina egna begrepp om den saken. Jag tror nämligen, att allt geni ursprungligen är ett slags födgeni. Behofvet att draga sig fram här i verlden alstrar också medel dertill. Om jag ej varit hungrig nyss, skulle vi troligtvis ej ha' varit här nu. Icke nog dermed, vår naturs små, rent djuriska behof inge oss ej endast fyndighet att uppfylla dem, utan sträcka sina verkningar långt deröfver. Jag har alltid känt mig snillrik, då jag varit hungrig, och deremot enfaldig, för att ej säga dum, då jag varit mätt. Hungern och behofvet väcka våra andliga förmögenheter, mana oss till verksamhet, stundom till ytterligheter, och snillet är väl egentligen ingenting annat än en ytterlighet, en kraft, uppdrifven till sin högsta höjd. Homerus var en fattig stackare, likaledes Sokrates. Säkert var det under en svältkur, som idéen till Iliaden upprann, och helt visst var Sokrates aldrig snillrikare, än då Xantippa hushållade med munsbitarne.
— Det är lyckligt för dig, som ej heller eger någonting, att du kan trösta dig med de der föreställningarna.
— Förhållandet är emellertid ganska anmärkningsvärdt. Rousseau till exempel var också en medellös man, men i sitt armod har han skapat en filosofi, som skall förändra verlden. När franska revolutionen utbröt, var det, som du väl erinrar dig, en stark hungersnöd i landet. När en person är hungrig, måste han taga sig till någonting och, fyndigare då än eljest, gör han någonting stort; när ett land svälter, gör det en revolution.
— Prat, bara prat! Det skulle vara lätt att bevisa dig, att lika stora verk blifvit utförda af rikedomen som af fattigdomen, af de mätta som af de hungriga. Tror du att Gallerna voro utsvultna, då de intogo Rom?
— Derom är jag fullkomligt öfvertygad. De ville äta sig mätta i Rom, derför intogo de staden. De svälte i norden och tågade derför söder ut.
— Tror du att också Romarne anföllo Kartago och förstörde det, drifna af hunger och törst?
— Visserligen. Rom fruktade att blifva utätet af Kartago och beslöt derför att taga försteget och äta ut det. Må vara att jag för öfrigt icke kan bedöma saken som filosof, utan endast af erfarenhet såsom praktikus; men när jag varit hungrig eller lidit brist på mina nödvändigaste behof, så har jag känt, att jag med mera liflighet och kraft än eljest tänkt Och handlat. Mången gång har jag i sådana stunder tyckt, att jag rigtigt trampat lyckan på hälarne.
— Men hvarför har du då icke också fattat den i rockskörtet?
— Det är sanning, att jag ej ännu kunnat det, emedan skuggbilden hitintills oupphörligt försvunnit; men, tro mig, den skall ej alltid undgå mig. Jag håller ständigt min hand utsträckt för att hvilken stund som helst gripa tag i rockskörtet.
— Hvad du har, det är födgeni. Lita på mig, det är alltihop.
— Födgeniet är ingenting annat än den puppa, hvari det äkta geniet hvilar, endast afvaktande tillfället att uppenbara sig som vingad fjäril.
Under detta samtal hade Marie aflägsnat sig och begifvit sig upp i öfre våningen, der hon nedfälde rullgardinerna, med omsorg putsade möblerna och tände ljus i den med förgylda ornater utsirade kronan. Knappast hade hon slutat dermed, förrän rasslet af en vagn hördes från gården. Äfven de sexande vännerna hörde ljudet.
— Tyst! yttrade födgeniet.
— Fortsätt du ditt samtal. Hvad rör oss den der vagnen?
— Du har orätt, min bror; när man vill göra lycka, rör oss allting. Lyckan åker stundom i hyrvagn och stundom går hon till fots. Ingen vet, hur hon ser ut, emedan hennes utseende ständigt vexlar. Tyst derföre!
Genom fönstret såg man vid vagnslyktornas sken ett fruntimmer hoppa ur vagnen, och nästa ögonblick hörde man henne med lätta steg begifva sig uppför trappan till öfra våningen.
— Du är nyfiken?
— Jag är nyheternas, jag är stundens vetenskapsman, om du vill uttrycka dig rigtigare. Jag är uppmärksam mot ögonblicket, jag är dess ödmjuke tjenare. Jag undrar, hvem fruntimret kunde vara? Det var omöjligt att se hennes ansigte.
— För tusan, jag tror förr, att du är tillfälligheternas ögontjenare.
— Alla söka lycka, ehuru med mer eller mindre framgång. Neka ej till, att du äfven gör det.
— Jag arbetar inom mitt fack och hoppas att finna en passabel lycka på den vägen.
— Du är en simpel hvardagsmenniska, bror, en, en…
— Som du behagar. Ditt omdöme rör mig ej.
— Hör! Nu rullar åter en vagn in på gården. Det är ganska säkert något besynnerligt å färde här; två vagnar så här dags? Ah, ett rendezvous!
— Sköt du dig sjelf och dina egna affärer och låt andra få vara i fred. Det har jag alltid gjort och funnit mig väl deraf.
— Fördömda lampsken, som faller på menniskornas ryggar och ej i deras anleten. Hör du steg i trappan, han beger sig upp till sin väntande sköna… ganska säkert… det är ett rendezvous… ett kärleksmöte… en téte à téte… en…
— Skulle de resande ej kunna få vara man och hustru?
— Som komma hit i olika vagnar, pah! Nu köra vagnarne åter sin väg. De resande ämna således dröja qvar här. Det är något eget.
— Du öfvergår till det löjliga. Jag har knappast kunnat föreställa mig, att en karl skulle kunna vara så narraktig som jag finner dig.
— Säg icke det. Jag har sjelf inga affärer, men en brinnande åtrå att få affärer. Nåväl, hvar skall jag söka dem? Naturligtvis i andras affärer. Jag är derför uppmärksam på hvarje händelse, allrahelst om den innebär den minsta grad af besynnerlighet, för att… Ha! nu rullar en tredje vagn in på gården. Den stannar också vid porten. Det är således ej något rendezvous emellan två älskande. Kom hit till fönstret skall du få se… en stor och ståtlig man hoppar ur vagnen… tyst… han talar…
Man hörde verkligen några ord yttras af honom.
— Den der rösten är mig ej helt och hållet obekant; jag har hört den någon gäng förr; men hvar?
— Lemna nu allt det der och kom hit och drick ett glas med mig.
— Gerna, men säg mig upprigtigt, har du ej hört den der rösten förr?
— Nej! Skål, min bror.
— Jag måste ha reda på saken.
Källardörren öppnades nu, och Marie trippade in.
— Du har fått nya gäster, min snälla Marie, förnäma gäster; jag gratulerar. Du ser också helt glad ut. Säkerligen kommer det att vankas stora drickspengar.
— Ser ni, yttrade Marie och visade dem med ett af glädje strålande ansigte en blank dukat.
— En dukat! För tusan! Och vänd till sin bordskamrat fortfor han: sade jag icke, att här är något vigtigt å färde? Man ger ej bort dukater för ro skull. Derefter vände han sig till Marie och tillade: det der fruntimret, Marie, det är ju en liten bra vacker och intagande qvinna?
— Ja, inte sant! Hvilka ögon, hvilket hår, hvilken växt! Min Gud, hvad hon är vacker!
— Svart, becksvart hår…
— Ljust, menar herr. Ljust och fint som silke.
— Du har rätt, ljust ja! ovanligt ljust. Men hvad det klär henne! Den der ene herrn ser ej heller illa ut.
— En präktig, ståtlig karl. Så skulle ni också se ut.
— Din lilla skälm! Skulle du tycka om mig då?
— Det har jag ej sagt; men herrn skulle då ha stort skäl att tycka mera om sig sjelf, än herrn nu kan ha.
— Du känner väl herrskapet deruppe?
— Förstås.
— De ha således varit här förr?
— Visserligen; ett par, tre gånger.
— Och alltid kommit lika sent som nu, lika hemlighetsfullt?
— Hemlighetsfullt? Hvad vill ni säga dermed?
— Jag vill säga, så här dags och i hyrvagn?
— Än sedan då? Men hindra mig ej nu längre med onödigt prat; jag måste skynda på med téet.
— Säg mig endast namnet på den der långa, resliga karlen, och du slipper mig genast.
— Namnet! min sann jag det känner. På värdshus bryr man sig ej om hvad folk heter, endast om… om drickspenningarne.
Marie, som nu fått i ordning tébrickan med koppar och tékök, gjorde sig färdig att aflägsna sig.
— Dröj ett ögonblick, bad vårt födgeni. Vill du förtjena en dukat till, Marie?
— Af herrn, nej!
— Hör på mig. Den der brickan med ljus och koppar och så vidare är mycket för tung för dig. Du kan falla i trappan och slå sönder alltsammans.
— Ingen fara. Jag är van vid trappan.
— Vill du, så hjelper jag dig att bära upp den,
— Herrn?
— Som jag säger.
— Men om man kände igen herrn?
— Åh, ingen fara, jag är nog okänd, jag. Det blir min sak det. För öfrigt ligger ju kyparens förkläde der. Knyter jag det om lifvet, blir jag ju en ordentlig kypare på ögonblicket. Hvad tycker du?
Förklädet var redan fastknutet.
— Tag nu hit brickan och lys mig, du. Jag lofvar, att om jag får några drickspengar, så afstår jag dem åt dig.
Marie skrattade och lät honom få sin vilja fram.
— Skulle du behöfva säga mig någonting deruppe, så kalla mig för Calle.
— Nåväl då, min kära Calle, gå på nu.
Mannen med den ljusa frisrocken hade emellertid tändt sin pipa och, omgifven af ett doftande rökmoln, tycktes han ej bry sig om, hvad kamraten tog sig till.
— Hvilken narr, mumlade han likväl, under det han tog pipan ur munnen, utsträckte benen beqvämt och smuttade på en liten toddy, som han hade framför sig. Och åter drog han några rökhvirflar och tycktes begrundande följa dem med sin uppmärksamhet. Att kamratens handlingssätt likväl ännu föresväfvade honom, märktes alltför väl, då han åter sänkte pipan.
— Lycksökare förefalla mig alldeles som den der rusige mannen, fortfor han för sig sjelf, hvilken, under det han trodde att verlden gick rundt omkring, stod med nyckeln i handen och väntade, att porten till hans hus skulle komma. Deras hela lif är en fortsatt, stor dårskap. Vinner jag ej en oberoende ställning utan att bli en narr, så må det vara som det är.
Och åter omgaf han sig med en sky af blåa rökdunster, lugn som en äkta muselman.
I detta ögonblick instörtade vår extra ordinarie kypare i rummet.
— Nå-å, frågade frisrocken, huru gick det med dukaten?
— Hvad bryr jag mig om dukater? Nej, nej! ropade han andtruten, här äro större saker i fråga. Jag är en hemlighet, en stor, en ofantligt stor hemlighet på spåren. Du skall veta att… att…
Han tystnade och gjorde ett slag kring rummet.
— Att vid denna tiden och på detta ställe träffa på…
— Hvilka?
— Ah, min bror, inbilla dig icke, att jag förtror dig hvad jag upptäckt. Då det är fråga om att vara sin egen lyckas smed, lemnar man ej ut redskapen åt någon annan.
Och han började ånyo att vandra upp och ned.
— Kärlek? talade han för sig sjelf. De äro tre, nej! En tillfällighet? Vid denna tiden? Pah! Politik? Jag har det. Konsten är blott att riktigt summera tillhopa omständigheterna. Af bra litet kan bli en stor räknesumma, on man endast är skicklig i konsten. Låt se! Det går ett ljus upp för mig. Man berättar ju allmänt det … det… det. Alldeles så. Tråden är klar, och jag behöfver blott spinna ut den litet, helt litet till.
Hunnen hit i sina öfverläggningar, stannade han midt framför frisrocken.
— Min lycka är gjord, yttrade han och slog sina armar i kors öfver bröstet; vet du, hvad jag här upptäckt?
— Förmodligen ingenting.
— Betrakta mig noga och kom ihåg mina grundsatser. Då vi härnäst träffas, är min lycka gjord, och derför har jag att tacka mitt besök här.
— Din hunger.
— Alldeles det. Jag har upptäckt en… sammansvärjning. Men nu är frågan om att klokt, djerft och hastigt begagna sig af upptäckten. Följer du mig? Jag måste hasta härifrån. Hade jag blott vingar.
— Eller en åkarhäst?
— Du säger något. Följer du mig?
— Icke ännu. Pipan smakar mig bättre än vanligt.
— Hvarje ögonblick är vigtigt för mig. Farväl!
Och han störtade ut.
Utkommen på trappan, stannade han en stund i mörkret. Han uppmätte i sina tankar den långa vägen och beräknade, att han till fots knappast på en timme skulle kunna hinna fram till sjelfva staden. I det samma gnäggade det från ett stallslider på sidan om honom.
— Om jag skulle låna hästen, tänkte han; men hvem skulle vilja låna den åt mig, anmärkte han derefter.
Emellertid närmade han sig till stallslidret och fann framför sig en häst, bunden i spiltan.
Allt var mörkt omkring honom. Någon menniska syntes ej till.
— Skulle jag icke våga… låna hästen, endast på en qvart, en halftimme. Låna, erinrade han likväl, utan lof, är ju nästan detsamma som att stjäla.
Han svettades vid denna föreställning.
— Men i hela mitt lif kan måhända ej ett sådant tillfälle som detta återkomma.
Det vimlade för hans ögon. Hufvudet gick nästan omkring med honom.
— Alla betänkligheter måste dock för denna enda gång vika, tänkte han derefter och kastade sig dristigt upp på hästen. Om en qvart är jag åter. Nu till Reuterholm.
Och styrande hästen med grimskaftet, satte han af i sporrstreck.