Drabanten/Del 1/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Liljeholmen.
Drabanten
av Carl Fredrik Ridderstad

En afton på slottet.
Dörrfönstret.  →


[ 10 ]

ANDRA KAPITLET.
En afton på slottet.

Den östra eller nordöstra flygeln af det kungliga slottet beboddes af hertig Carl af Södermanland och hans gemål, Hedvig Elisabeth Charlotta.

Utanför den stora ingången till hertigliga våningen stannar ett ekipage, förspändt med fyra frustande hästar. En mindre krets af folk har samlat sig omkring det furstliga åkdonet. I porten vandra några slottsknektar upp och ned. Taflan är upplyst af det röda, gnistrande skenet, som faller från spannridarens fackla. Understödt af en kammarherre, stiger ett fruntimmer ur vagnen. Ehuru hon är väl insvept i en med dyrbara pelsverk fodrad sidenpelis, har man dock godt tillfälle att betrakta henne. Mildhet och godhet stråla ur hennes sköna, blå ögon, klara som diamanter. Blickarne brinna ej af ungdomlig eld, men de brinna ännu. I detta ansigte går icke en morgonstjerna upp, det är snarare en aftonstjerna, som går ned deri: men minnets stjerna är här icke mindre skön än hoppets. Från de leende, af behagens egen hand tecknade läpparne har ej vårens rosendoft ännu försvunnit. Detta fruntimmer är likväl redan trettioåtta år; men det är också den tredje Gustafs älskvärda syster, Sofia Albertina. Få dödliga hafva längre än hon bibehållit sin skönhet, men den egde också sin outtömliga ungdomskälla i ett varmt, glödande hjerta.

Så snart kammarherrn vördnadsfullt hjelpt prinsessan ned på borggårdens stensättning, vänder han sig tillbaka emot vagnsdörren, och man ser en snöhvit hand sträckas derur och fatta hans. I samma ögonblick hoppar en ung, smärt och jungfrulig gestalt ned ur vagnen.

— Låt oss skynda, Louise, yttrade prinsessan och fattade det yngre fruntimret under armen.

Följda af kammarherren, försvunno de i den stora trappuppgången.

Med läsarens tillåtelse hasta vi förbi prinsessan upp i den hertigliga bostaden.

Lika mycket som Gustaf III:s hof utmärkte sig för praktfull lyx, för kall etikett, för tröttande, på imponerande effekt mer än på trefnad och sant nöje beräknad grandiositet, lika mycket utmärkte sig äfven hertigens af Södermanland hof uteslutande för enkel hjertlighet, vänskaplig förtrolighet och behaglig, flärdlös huslighet.

Gustaf III älskade att se sig omgifven af ett hof: ville se sin konungslighet återspeglad från alla håll. Han var till sin själ född konung enligt den tidens föreställningssätt.

Hertig Carl var deremot till hela sin karakter en privat man. Om han också i tysthet drömde om konungadömet, vågade han aldrig, icke [ 11 ]ens i ordnandet af sina enskilda, husliga förhållanden, gifva en anledning att hos sig misstänka sådana föreställningar. Han hade vant sig dervid från det han var barn.

Sofia Magdalenas kalla, blyga, men urbildliga, regelbundna väsende bidrog onekligen äfven mycket att gifva Gustafs hof en stelnad etiketts former.

Helt annorlunda var förhållandet med Hedvig Elisabeth Charlotta. Som ung, sprittande, liflig och yr, förblef hon det äfven såsom äldre, ehuru den älskvärda och förtjusande ton, som besjälade äfven det minsta af hvad hon tog sig till, icke mera var så ljuf och smekande, så mild och intagande som förut.

Hon älskade okonstlade nöjen och omvexlande munterhet samt njöt af ett gladt familjelifs verkliga trefnad.

Det var också egentligen hennes sällskapliga väsende, som gaf hertigens hus utseende af ett bättre privat hus.

Då Gustaf III föll för det mordiska Ankarström-Ribbingska skottet, och Carl såsom regent under Gustaf IV Adolfs minderåänighet öfvertog ledningen af Sveriges öden, förändrade likväl hans hof icke sin enkla karakter. Det förblef alltid detsamma, till och med äfven då han blef konung.

Vi finna också nu Hedvig Elisabeth i ett af de inre rummen, omgifven af några få af de vid hofvet tjenstgörande damerna och kavaljererna. Man hade nyss slutat ett samtal om hvarjehanda obetydligheter, och en stunds tystnad inträffade.

— Hvilken tystnad, började hertiginnan. Min Gud hvad det är tråkigt! Tror ni att det är roligt nog, bara man har er, skämtade hon vidare. Tror ni, att det är med mig som med Ludvig i Frankrike, om hvilken man sade, att han ej behöfde nägra goda råd, bara han hade herr Maupeau. Hvart hof borde i sanning ha sin rolighets-minister nu som förr. Sedan de kommo ur modet, hafva hofven blifvit tråkiga, och sedan de blefvo tråkiga, har folkets missnöje vaknat. Näå-å, mina herrar! jag ger er mitt furstliga löfte, att den, som i afton säger någonting, hvaråt jag kan få skratta eller… ja, hvarför icke… rodna, den beviljar jag en nåd, förutsatt att ni ej begär mer, än jag eger förmåga att bevilja.

— Får jag lof att fråga ers höghet, inföll statssekreteraren Franc, en glad och vänlig gubbe från Gustaf III:s hof, om man äfven får rigta sina infall emot ers höghet sjelf.

Hertiginnan såg på honom.

— Anser ers höghet, fortfor Franc utan att blifva afväpnad, att upptäckandet af en liten oskyldig hemlighet någon gång äfven kan innebära ett skämt, ett infall, förtjent af ers höghets bifall?

— Jag tror ni ackorderar, min herre, men vänta ej något ackordsreglemente af mig. Min dom är afgjord, då jag skrattar eller rodnar, och jag skall göra det utan all öfverläggning.

— Ers höghet behöfver aldrig rodna.

[ 12 ]— Hvad vill ni säga dermed?

— Endast att jag gjort en upptäckt.

— Rörer den mig?

— Jag vill icke bestämdt påstå det; men i alla fall…

— Ni gör mig nyfiken.

— Verkligen; åh, då är jag på god väg att vinna ert bifall,

— Ni börjar bli hemlighetsfull, min käre Franc. Låt nu pilen surra ifrån bågen; jag förstår att strängen redan är spänd och rigtad emot mig.

— Ack nej, ers höghet, den är endast rigtad emot soffan, och pilen skall falla oskadlig ned ibland de svällande dynorna.

— Tala då ut, min herre.

— Jag var den förste, ers höghet, af alla, som nu äro här närvarande, hvilken inträdde hit?

— Det är sanning.

— Allt sedan dess har jag troget stått bakom denna stol.

— Jag måste medgifva det.

— Jag har sagt, att jag gjort en upptäckt.

— Hvarför upprepa det? När man gör så många omvägar för att komma till ett infall, fruktar jag att man gör ett missfall.

Franc svarade ej, men sköt åt sidan en kudde i soffan och framtog en derunder gömd fransysk tillfällighetsskrift.

— Se här min upptäckt, tillade han med en artig rörelse och höjde skriften öfver sitt hufvud.

En hög purpur färgade hertiginnans kinder.

Franc läste: Le gazetier cuirassé ou… Han tystnade.

— Ah!

Hertiginnans ögon blixtrade. Hon upplyfte sitt hufvud. Pannan fick ett hotande utseende.

— Det der infallet, min herre… Men äfven hon afbröt sig.

De närvarande fruktade en storm och drogo sig tillbaka. Endast Franc bibehöll helt lugn sin plats.

— Jag vädjar till er rättvisa, erinrade han. Ni måste medgifva…

— Hvad mäste jag medgifva?

— Att ni rodnat.

— Men hvad ligger det för sinnrikt i hela den der upptäckten, frågade hertiginnan, ej utan bitterhet.

— Det ligger i slutet af titeln, ers höghet, genmälte Franc med orubbligt lugn. Tillåter ni mig att uppläsa den?

Ännu en gång såg hertiginnan på honom med en frågande blick; ännu en gång gjorde hon en stolt rörelse med hufvudet liksom i afsigt att tillrättavisa honom; men då hon ej märkte någon fruktan, då han mötte hennes blick med okonstlad öppenhet, mildrades snart blicken, och oviljan försvann ur hennes ansigte.

Denna förändring undföll ej Frances uppmärksamhet.

Ou… började han.

[ 13 ]Hertiginnan kunde ej hålla sig ifrån att draga på munnen.

Ou… upprepade Franc.

Franc var oefterhärmlig i detta ögonblick. Hertiginnan brast i skratt.

— Så läs då slutet af titeln, befalde hon.

Nu log äfven Franc.

Ou anecdotes scandaleuses de la cour de France.

Detta lilla arbete var redan öfver tjugo är gammalt, men hade först nu fallit i hertiginnans händer.

— Jag vågar be ers höghet att få läsa upp något härur. Vi skola då icke sakna bitande satir, skarpa infall, attiskt salt.

— Nej, nej, för Guds skull, vi hafva nog med titeln. En skarpsynthet, som upptäcker till och med mina små hemligheter, bör dock blifva använd. Jag skall, skämtade hon, rekommendera er till polismästare.

— Hellre då till postmästare, bad Franc.

Anmärkningen var icke utan udd. Det var nämligen vid denna tid fråga om att förflytta honom från sin statssekreterarebefattning till öfverpostdirektör.

— För att få sprida ut mina hemligheter, inföll hertiginnan.

— Och rekommendera dem.

— Ni menar väl öppen rekommendation, tillade hertiginnan och hotade honom med fingret.

Alla skrattade utan återhåll, och hertiginnan mest af alla. Det var för henne ett medel att med bibehållen krigsära draga sig ifrån den läsning, som sysselsatt henne på eftermiddagen och hvilken hon nu ej gerna ville kännas vid.

Franc, en gammal yngling af den tidens glada sällskapslif, ämnade gifva samtalet en ny skämtsam rigtning, under åberopande af löftet om en liten furstlig ynnest, då dörren öppnades och prinsessan Sofia Albertina anmäldes.

Då hon inträdde, tystnade sorlet också genast.

Sofia Albertina ingaf alltid aktning och vördnad, då hon uppträdde. Det låg någonting i hennes lif och väsende, som gjorde henne liksom till det Holstein-Gottorpska husets goda genius. Hennes barndomsminnen utvecklade sig ur denna familjs första öden på svensk botten, och hennes senaste minnen logo ännu som aftonstjernor öfver grafvarne, som betäckte dess sista ättlingars multnade ben. Alltid mild och försonande, alltid rättsint och intagande, talade i allas hjertan tillgifvenhetens mäktiga röst till hennes fördel.

— Hvilket kärt och oväntadt besök, anmärkte hertiginnan och mötte henne med ett vänligt uttryck.

Men i prinsessans ansigte låg någonting, som vittnade om, att hon icke kom endast på ett vanligt besök. De båda furstliga damerna hade allt för länge umgåtts, att de ej skulle förstå hvarandra. På ett tecken af hertiginnan aflägsnade sig äfven uppvaktningen.

[ 14 ]— Något ledsamt har väl ej inträffat, sporde hertiginnan med synbar oro, så snart de blefvo ensamma. Ditt utseende…

— Långt derifrån, och ändock vet jag ej rätt, huru jag rigtigt skall kunna framställa hvad jag har att säga. Jag kommer hit för en liten hederssak; kanske borde jag hellre vända mig direkte till min bror, hertigen, men du känner att jag är en dålig diplomat.

— Du oroar mig. En hederssak? Har någon duellerat?

— På sätt och vis är en duell verkligen i fråga; men förskräcks ej. Något lif står ej på spel, icke en gång en droppe blod.

— En duell, och ändock?

— Är det möjligt att träffa hertigen; möjligtvis gör jag orätt, om jag ej vänder mig till honom?

— Han är upptagen af statsangelägenheter. Reuterholm är inne hos honom. Förtro dig till mig! Du vet, att om jag vill…

— Kanske har du rätt.

Ehuruväl prinsessan var synbart upprörd, öfverlade hon likväl en stund med sig sjelf. Allt tycktes utvisa, att det var ganska allvarliga tankar, som sysselsatte henne.

— Du erinrar dig, återtog hon derefter, det förskräckliga året, då Gustaf med hela eller större delen af den svenska flottan låg instängd af den ryska i Viborgska viken?

— Nåväl, men hvad i himlens namn hafva vi nu med den saken att göra?

Du skall få höra; men jag måste börja från början.

Prinsessan öfverlade ett ögonblick med sig sjelf. Slutligen fortfor hon:

— Ryska flottan hade ej blott instängt den svenska, som du torde påminna dig, utan anföll den äfven vid Björkesund. Det var en stor fara, men det var i faran, som Gustafs snille var störst.

— Jag erinrar mig nu detta tillfälle. Ryssarne hade stängt sjelfva utloppet med fregatter. Men hvad hafva vi att göra med den der gamla historien?

Prinsessan gaf ej akt på frågan.

— I den yttre och största farleden lågo fem linieskepp. Gustaf hade dock beslutat att bryta sig igenom, och liksom om himlen ville gynna honom, uppblåste en gynsam vind. Planen utfördes med mod och skicklighet, och allt syntes gå bra, trots ryssarnes fördelaktiga ställning och deras befälhafvares försäkran, att ej ett enda skepp skulle undkomma.

Ehuru hertiginnan ej kunde förstå, hvartill denna berättelse skulle tjena, lemnade hon dock hela sin uppmärksamhet deråt.

— Det var ju, anmärkte hon äfven, under denna strid, som Gustaf, då en af manskapet sårades i armen, afref sitt Vasa-ordensband, som hängde öfver axeln, och dermed förband den sårade.

Prinsessan gaf blott med en vink tillkänna uppgifternas rigtighet.

— Som jag sade, fortsatte hon, oaktadt alla svårigheter skulle [ 15 ]Gustaf också ha lyckats, såvidt ej en svensk brännare för tidigt blifvit afsänd, man vet ej om af oförstånd och förhastande, eller af förräderi; nog af, i stället för att antända något af de ryska linieskeppen, antände den ett svenskt, hvilket ännu ej utkommit ur den trånga farleden. I den förfärliga villervalla, som uppstod, mindre af stridens hetta, än af faran att se det svenska fartyget ohjelpligt förloradt, se lågorna fladdra från rå och mast, se elden girigt sluka de brännbara ämnena för att öfverlemna resten åt hafvets djup, se det gunga såsom en flammande fyrbåk på en af stormarne upprörd vattenyta, se det slutligen med en döfvande knall liksom träffadt af åskan springa i luften, kastande sina trenne master såsom tre jättelika spjut upp emot skyn; i denna villervalla invecklade sig fem eller sex af våra skepp i hvarandra, stötte på grund och voro förlorade. Nära nog utan svärdslag blef en stor del af vår flotta tagen,

— Nåväl?

— Gustaf förlorade dock icke modet. Litande på sina svenskars tapperhet och förtröstande på försynens nåd, slutade han ej genast striden, utan jagade sjelf några flyende fiendtliga fartyg med sin slup. Denna oförsigtiga djerfhet hade så när kostat honom lifvet eller faran att tillfångatagas. I detta brydsamma ögonblick, sjelf ej seende någon möjlighet att undkomma, lemnade han några vigtiga papper till en af sina officerare.

— Det är sant; äfven jag har hört denna berättelse.

— Huru striden gick, huru man manövrerade, vet jag ej, men genom samme officers mod och skicklighet räddades emellertid Gustaf och lyckades undkomma till Sveaborg. Denne trogne och tappre officer lär heta Ehk… jag tror… Ehk af Ringstaholm eller något dylikt.

— Han lefver ännu? Ehk? Du måste misstaga dig.

— Jag misstager mig ej; men det är icke den Ek, om hvars tapperhet och mod våra krigsrapporter från den tiden på ett så lysande sätt tala, utan en annan, som skrifver sitt namn med h — Ehk. Jag vet ej ens, om de äro slägt med hvarandra. Men nog härom. Den Ehk, hvarom jag talar, lefver emellertid ännu i dag. Bosatt här i hufvudstaden, befinner han sig i det största armod. Gustaf hann aldrig att belöna honom för hans tjenster, och jag frågar dig, goda Hedvig, skall väl Carl nu undandraga sig det?

— Ehk… Ehk af Ringstaholm, jag tycker att jag har hört det namnet förut, men…

— Helt säkert, Gustaf har troligtvis talat om honom.

— Nej, det är från annat håll jag hört honom nämnas. Ah, nu minnes jag. Reuterholm har omtalat honom, och…

Hertiginnan sänkte sitt hufvud; det låg någonting förhoppningslöst i hennes utseende.

— Skulle Reuterholm ha något att anmärka emot den tappre?

— Jag skall säga dig, huru det förhåller sig. Vid 1772 års revolution blef Reuterholms far, riksrådet, genom Sprengtportens försorg [ 16 ]arresterad i Finland, som du kanske minnes, af Cosswa, sedermera adlad till Ankarsvärd. Ehk skall vid detta tillfälle ha utmärkt sig, men på ett sätt, som den Reuterholmska familjen ansåg såsom en djup förolämpning.

— Jag förstår. Och Reuterholm förlåter icke en förolämpning?

— Det är sant. Han har många goda egenskaper, men…

— Är hatfull och hämdgirig.

— Jag tror att det skulle skada Ehk, ifall Reuterholm finge veta hans vistelseort. Låtom oss lemna det der ämnet och först taga reda på, om han är den han utgifver sig för.

En hastigt öfvergående blekhet spred sig öfver Sofia Albertinas vackra drag, men inom ett ögonblick återtog hon samtalets tråd.

— Må det förhålla sig huru som helst dermed, fortfor hon derefter med en viss bestämdhet; jag är besluten att, hända hvad som helst, icke öfvergifva min föresats, så mycket mer som jag nu äfven har en särskild orsak dertill. Fröken Rudensköld var i går afton hos ryske ministern Stackelberg.

Då fröken Rudenskölds namn nämdes, lopp en hastig och lätt darrning genom hertiginnans lemmar. Det var, som om en obehaglig sträng blifvit anslagen i hennes hjerta. Rörelsen var dock så flyktig, att prinsessan icke märkte den.

— Du vet att Stackelberg ej är Carls vän.

— Jag vet, hans personlige, mägtige ovän.

— Hvad säger du då också om, att det är han, som genom sina spioner fått reda på hela historien och Ehks närvarande utblottade belägenhet; att det är han, som omtalat saken för fröken Rudensköld, med anmärkningar, som jag knappast kan anföra. Efter Stackelbergs sätt att utlägga frågan, föll hela skuggan ensamt på den närvarande styrelsen.

— Det är förolämpande, men hvad är att göra?

— Om hertigen, yttrade han, är nog minnesslö eller fattig att ej vilja räcka sin brors gamle trogne tjenare en hjelpsam hand, skall jag ej underlåta det. Tapperhet och trohet tillhöra ej blott Sverige utan äfven Ryssland. De tillhöra verlden.

— Jag förstår nu, hvad du menade med att frågan gälde en hederssak, en duell.

— Det är en hederssak emellan tvenne regeringar, en diplomatisk eller kanske snarare en politisk duell emellan hertigen och den ryske ministern. Fröken Rudensköld bedömde också saken på samma sätt och upptog handsken.

— Nå-å?

— I förlitande på mitt inflytande försäkrade hon Stackelberg, att innan hans dukater hunno fram till Ehk, skulle hertigens understöd redan vara gifvet. Men det slutade ej dermed.

— Icke?

— Stackelberg var säker på sin sak.

[ 17 ]— Ah, om Ehk blott vore ett politiskt påhitt?

— Han utmanade fröken på vad.

— Huru?

— Han skrattade och försäkrade, att han vore böjd att sätta upp ett af ryska kejsarkronans smycken, under påstående, det hon bedroge sig i sitt omdöme om hertigen.

— Jag anar en list härunder.

— Att Ehk långt fortare och säkrare skulle hinnas af hans barm- hertighet än af hertigens.

— Hvilken kränkande fiendtlighet!

— Du inser att jag har allt skäl att vara upprörd.

De båda damerna tystnade. Frågan hade äfven för hertiginnan blifvit af ömtåligt intresse. Känslig för starka intryck, bedömde hon förhållandena med ett liftigt hjertas deltagande. Hjertat dömer alltid oförvilladt, då känslan är sann. Här gälde det också det hon högst aktade, hertigens heder. Frågan angick ej blotta skenet; hugget måttades djupare. Den ytligaste bekantskap med grefve Stackelberg och i allmänhet med den tidens schackspelspolitik skulle ha öfvertygat hvar och en derom. Vid denna tid betydde icke folket alldeles detsamma som nu, ehuru det började att i utbrytande paroxysmer här och der visa att det kunde betyda någonting. Men desto mera uppmärksammade konungarne och regeringarne hvarandra ömsesidigt. Man bedömde icke ett politiskt fel eller misstag efter måttstocken af det onda, som det framkallade inom folken, utan efter den uppfattning, som handlingen framkallade inom de öfriga regentfamiljernas konklav. Det var också mindre den moraliska halten i en regents handlingssätt, som togs i betraktande, än hvad intryck detsamma gjorde på furstepolitiken och hvad följder diplomatien deraf kunde draga. Skandalen var alltid en sak af vigt; den var en tyngd mera i vågskålen, hvarefter slugheten noterade kursen för det ena eller andra hofvets skicklighet att behandla den politiska balanserstången. Diplomatien spelade visserligen sitt spel, klädd i den offentliga moralens kostym, men denna kostym var sällan något annat än en teaterdrägt. Systemet var alldeles detsamma, som många enskilda familjer ännu ega, det nämligen, att lägga mycken vigt på, huru man var klädd eller uppförde sig, då man var ute, likgiltiga för öfrigt, huru man var eller betedde sig i sitt eget hem.

— Du menar således, återtog prinsessan, att Reuterholm icke skall kunna förmås att hjelpa Ehk; att han skall förbise alla de omständigheter jag omförmält, och blott följa sin egen personliga, ensidiga ovilja.

— Han är statsman, du, och den tiden torde ännu vara långt borta, då våra statsmän glömma sig sjelfva.

— Skulle man ej kunna öfvertala hertigen att handla på egen hand? Om icke hans hjerta frivilligt ärar Gustafs minne, bör han dock af politik göra det. Europa minnes ännu den aflidne och skall ej så lätt glömma honom. Skulle man ej…

— Omöjligt, du känner Carl.

[ 18 ]Missnöjet var synbart i Sofia Albertinas ansigte.

— Låtom oss taga saken litet lugnare, bad hertiginnan. Blott vi få tid på oss, skola vi nog hinna till målet. Jag hoppas det. Således om ett par, tre dagar. Jag skall tala med hertigen.

— Ett par, tre dagar? Nej, nej! Stackelberg kan ju i morgon, om icke redan i afton, sätta sitt beslut i verket.

Klockan slog i detsamma tio.

— I afton är det för sent; låt oss vänta. Nu kunna vi i alla händelser ej göra någonting.

Sofia Albertina reste sig upp. De fina och ädla dragen uttryckte en beslutsamhet, hvilken gaf dem en glans och höghet, som öfvertygade om hjertats äkta furstliga börd.

— Klockan är verkligen mycket, sade hon. Jag tackar ers höghet för det att ni sagt mig er mening. Jag har under vårt samtal betänkt hvarje vexladt ord och är nu af samma öfvertygelse som ni — och Stackelberg — att jag icke har något att hoppas af min brors, hertigens, karakter. Emellertid skall jag icke upphöra att handla så, som jag anser mig vara skyldig Gustafs minne, hvarvid jag åtminstone är viss om en sak, den att rädda, tillade hon efter en kort paus, fröken Rudensköld från förlusten af sitt vad.

Innan hertiginnan hann återkomma från den öfverraskning Sofia Albertinas svar väckte, hade den senare aflägsnat sig.

Hertiginnan kände sig slagen och ville nu skynda efter sin mångåriga vän; men det var redan för sent.

Lyst af det högröda, flammande fackelskenet, rullade prinsessans ekipage redan snedt öfver borggården ut genom slottsportens höga hvalf.




Vi känna af hertiginnans yttrande, att hertigen och Reuterholm voro sysselsatta med statsangelägenheter.

Låtom oss sakta öppna dörren till hertigens enskilda rum och betrakta dem.

Ligger måhända kartan öfver Europa framför dem och sysselsätta de sig väl med att uppgöra planer till återeröfrandet af förlorade svenska länder, eller utgöra de handlingar och papper, som betäcka bordet, förslag till förbättrande reorganisationer af rikets inre förvaltning? Långt derifrån.

Båda två sysselsätta sig — med att röka sin pipa; och de papper, som betäcka bordet — äro handlingar, tillhörande den mystiska filosofi, som under ordensvurmeriets mask spökade i den tidens till och med klokaste hufvuden.

Rummet är icke starkt upplyst, och de blåa, ringlande tobaksmolnen, som vidgande hvälfva sig omkring dem, öka ännu mera halfdunklet.

Hertigen har intagit en beqväm ställning i en med förgylda bildhuggeriarbeten sirad soffa.

[ 19 ]Hans ansigte liksom hans karaktär saknar det man alltid förnämligast önskar finna i ett ansigte, prägeln nämligen af bestämd individualitet. Det är icke fult, detta ansigte, och dock säger det ingenting. Hvarje del är väl proportionerad, men sammansättningen af det hela är icke dess mindre uttryckslös. Ögonen äro fulla af allvar, och likväl antyder den mattighet, som stundom betäcker dem, ingenting mindre än verkligt allvar. Munnen är nästan vacker, men läpparne äro sammanknipta, och draget på sidan häntyder på gröfre sinlighet. Man skulle kunna falla på den tanken, att, då en större, ädlare och utmärktare egenskap här velat göra sig gällande, så har en mindre utmärkt egenskap bestridt det, utan att någondera i striden med hvarandra förmått afgöra, hvilkendera som blifvit herre öfver valplatsen: ansigtet. Detta ansigte återger likväl, liksom en skickligt utförd karta, hertigens egentliga karaktär, såsom den hufvudsakligast visat sig både i yngre och äldre dagar.

Alla samtida, som tecknat honom, och händelserna, som äro mera än alla häfdatecknare, intyga nämligen, att karaktärslöshet och svaghet utgjorde hans lefnads mest framstående drag.

Han var sjelf ett tobaksmoln, hvälfvande sig omkring Sveriges tron.

Hamlet yttrar till Polonius: ser du det der molnet, det är ju bra likt en Jupiter med blixten.

— Ja, ers höghet.

Tror du det, fortfor Hamlet, har det ej snarare tycke af en kameleont?

— Ers höghet har ganska rätt; det har onekligen mycken likhet med en kameleont.

Betraktar men det likväl närmare, synes det ha mera tycke af en vessla.

— I sanning, det har verkligen tycke af en vessla.

Hertig Carl var ett sådant der moln. I och för sig sjelf ingenting bestämdt, blef han hvad hvar och en stark vilja och beslutsam natur ville göra honom till.

Han styrde aldrig sjelf, han styrdes alltid af andra. Hans handlingar voro goda och vackra eller motsatsen, allt efter som den bredvid honom stående och ledande viljan var det ena eller andra.

Han var en handske, som passade till alla händer, och använd på det sättet, häfdade han sin plats, antingen det var att föra spiran och svärdet eller att inskrifva sitt namn i en ordensmatrikel.

På gamla dagar förmådde han knappast att sjelf sköta sin tobakspipa, emedan han sällan fick den att hålla eld.

Då hertigen någon gäng handlade med sjelfständighet, var det af tillfällighet eller inom området af hans enskilda tycken. Med allt detta förde man dock icke kunna förneka honom ett godt hjerta och i allmänhet välvilliga tänkesätt.

Reuterholm satt i en länstol midt framför hertigen. Hertigens första, egentligen sjelfständiga handling, sedan han efter Gustafs död tillträdt förmyndareregeringen, var Reuterholms hemkallande från Italien. Denne var då endast kammarherre.

[ 20 ]Baron Reuterholin var en man med ett prydligt utseende. Det lätt pudrade håret bucklade sig kring en panna, som bar stolthetens prägel. Mellan de mörka, starkt tecknade ögonbrynen böjde sig näsan som en på midten något afbruten eller rättare litet nedplattad örnnäbb. I de klara, blå ögonen simmade ett poetiskt svärmeri, en vidskeplig mysticism. Läpparne saknade ej uttryck af vällust, och likväl voro de emellanåt så stränga och befallande, som om någon ljuf, längtande suck aldrig skulle kunna våga sig fram öfver dem. Hans kind var frisk, till och med rödblommig, och dock sprang den stundom öfver i blekhet, att man fruktade, det han med ett trollslag blifvit förvandlad till en marmorstod.

I det ögonblick vi här framställa honom för läsaren, är hans utseende fullt af inspiration.

— Jag tror er, jag tror er eller ännu mera, jag har aldrig misstrott er, försäkrade hertigen, men vidare, vidare! Dölj ingenting. Ni var i Neapel, sade ni.

— Ja, ers höghet. Boheman höll sitt löfte. En natt, det var en italiensk natt, hertig, en natt af djupt, underbart, heligt mörker, ett mörker af Ossiansk poesi, jag ville säga en timme ur Dantes Divina Comedia; han förde mig till klostret; då han nalkades, sprungo portarne upp af sig sjelfva, och nästa stund befunno vi oss i klosterkyrkan. En stilla, oändlig frid bredde sig öfver dess helgon. En mägtig känsla böjde mina knän i stoftet och sammanknäppte mina händer. Jag bad — jag bad för er, hertig.

— Du gjorde det, tack, tack min vän!

— Boheman hade aflägsnat sig bakom en förlåt kring altaret. Jag var, ensam, men denna ensamhet var oändligt hänförande, nästan sublim. Jag tyckte, att helgonen i sina nischer lefde, att pelarne liksom vålnadslika skuggor, uppburo hvalfvet af mörker. Blotta vistandet här hade öfverflyttat min själ in i andarnes rike. Nu tilltog upplysningen omkring mig. Jag hörde Boheman med hög stämma tala för mig oförklarliga ord. Denna besvärjelse försatte mig i en spänning, som jag omöjligt kan beskrifva. Det föreföll mig nästan, som om det hade ljusnat inom mig och mörknat omkring mig. Jag darrade af oförklarlig fruktan, jag säger oförklarlig, emedan jag oaktadt den bäfvan, som lopp genom mina leder, kände mig lycklig.

Hertigen drog en stor och lång rökhvirfvel ur pipan, under det han lutade sig fram, allt mer och mer betagen af berättarens ord.

— Försatt i en sinnesstämning, hvari fantasiens gäckande men lefvande bilder likt öfversinliga genier beherskade mina tankar, sprang på en gång förlåten kring altaret i tu, och jag såg framför mig Boheman, strålande af klarhet, nästan liksom förklarad. I sin hand höll han en staf, jag tror det var Arons alltid grönskande staf. Men denna syn varade endast ett ögonblick. Nästa ögonblick slocknade åter ljuset omkring oss, och jag stod i ett mörker, ogenomträngligt som i ett grafhvalf.

Reuterholm tystnade; han såg på hertigen.

[ 21 ]Hertigens ögon glänste emot honom genom ett moln af tobaksrök.

— Vidare! bad han.

— Jag trodde, började Reuterholm åter, att Boheman hade bedragit mig, trodde, att jag ej skulle få se hvad han lofvat mig; men innan denna tankegång rigtigt hunnit utbilda sig, hörde jag en dyster och högtidlig musik, en likpsalm.

— Och ingen syntes till?

— Ingen. Längst ned i gången, midt emot altaret började ett nytt ljus skimra.

— Ett nytt ljus?

Hertigen uttalade sina frågor med en oro, en ängslan, nästan fruktan, som vittnade om det skakande intryck Reuterholms ord gjorde på honom.

— Fram ur detta ljus begynte nu skuggor röra sig. Och de kommo mig allt närmare och närmare och blefvo allt större och större.

— Och under allt detta fortfor musiken?

— Den tilltog i styrka allt efter som skuggorna tilltogo i storlek. Nu skredo de förbi mig fram till altaret. Jag vågade ej röra mig ifrån stället; jag andades knappast. Det var en procession af skuggor; men jag tyckte mig igenkänna dem alla. Flertalet liknade vänner och bekanta i Sverige. Äfven ers höghet tyckte jag mig se.

— Mig?

— Ert hufvud var böjdt af sorg, ert ansigte var blekt af smärta.

— Du förfärar mig.

— Nu kom ett dubbelt led af lefvande skuggor, bärande en likkista. Långsamt skridande fram, nedsatte de den vid altaret.

— Hela verlden skulle ha fått ramla tillsammans, fortsatte Reuterholm med en röst, hänförande, som om den kommit ur en upprörd själs djupaste språkrör, utan att jag hade hört det, så upptogs jag af synen.

— Men i detta så mägtigt gripande ögonblick, fortsatte han långsamt och doft, lades en hand på min axel.

Och Reuterholm lade dervid äfven sin på hertigens.

Hertigen for förskräckt upp. Vid denna rörelse tappade han pipan på golfvet, men han märkte det icke. Hans ögon voro fästa med en orörligt stirrande blick på talaren.

— Följ mig, befalde en röst. Det var Bohemans. Han förde mig fram till altaret. Locket föll af likkistan. Jag blickade ned i den och såg…

— Såg? upprepade hertigen maskinmessigt.

— Gustaf den tredjes lik.

— Barmhertige Gud!

— Ett blodigt offer för en rättvist straffande, allsmägtig försyns hand.

En dödslik tystnad uppstod.

Hertigen satt blek och förvirrad; hans bröst häfde sig våldsamt. [ 22 ]Han kunde ej beherska, utan beherskades af det intryck berättelsen gjort på honom.

— Vill ers höghet höra slutet? fortfor efter en stund Reuterholm.

Liksom uppväckt ur en dvala, spratt hertigen till vid denna fråga.

— Jag hade ej mer än riktigt hunnit öfvertyga mig om, att det verkligen var högstsalig hans maj:t konungen, hvars bleka, blodiga lik jag såg framför mig, förrän liksom en orkan skakade templet och synen på en gång var försvunnen. Endast ljuset var qvar, dubbelt klarare nu än förut.

— Det var som om en dimma fallit bort från min själ.

— I detsamma brusade en glad, liflig, festlig, segerjublande musik genom pelarhvalfvet.

— Glädje och fröjd intogo de mörka åskådningarnes plats. Jag kände, att något ännu underbarare, än hvad jag nyss sett, nu skulle framställa sig.

— Jag misstog mig ej heller. Huru outsägligt greps jag också icke af glad, hänförande förvåning, då…

Reuterholm lade en betydelsefull tonvigt på det sista ordet, hvarigenom hertigen återigen lånade honom hela sin uppmärksamhet.

— Då på samma ställe, der nyss likkistan stått, på samma ställe, der jag nyss sett ers höghets aflidne bror, på samma ställe…

Dervid reste sig Reuterholm långsamt upp och utsträckte sin hand. Hertigen helt och hållet beherskad af honom, reste sig äfven långsamt upp. Deras rörelser tycktes följa samma mägtiga lag.

— Hvad är det? frågade hertigen nästan hviskande.

— Ser ers höghet ingenting? svarade honom Reuterholm också hviskande.

— Nej, jag ser ingenting.

— Ni är ännu ej invigd, hertig; men jag ser.

— Hvad ser du?

— Jag ser samma syn, som jag såg i klosterkyrkan i Neapel. Jag ser en tron höja sig, der likkistan nyss stod; jag ser dessa skuggor af sorg nu som verkligheter af glädje; jag ser en man uppstiga på tronens trappa, ser huru han intager sin plats, huru kronan fästes på hans hufvud, och jag hör, huru sorgmusiken förvandlas till fanfarer, och huru fanfarerna öfvergå i ett helt folks jubel.

— Du ser…

— Ers höghet vill veta, huru denne man ser ut, som bestiger Sveriges tron?

— Ja, ja!

— Följ mig.

Och han fattade hertigens hand.

Rummet var, som läsaren erinrar sig, endast svagt upplyst, en upplysning, som dessutom af tobaksrökens blåa dimmor fått en ännu mera sväfvande, molnlik beskaffenhet.

Hertigen följde mekaniskt.

[ 23 ]Då Reuterholm åter stannade, stodo de midt framför en i väggen infattad fast spegel.

— Betrakta spegelbilden der, ers höghet.

Spegeln visade honom hans egen bild och Reuterholms.

Derigenom att de lätta, luftiga tobakshvirflarne oupphörhgt höjde och sänkte sig i rummet, syntes dessa spegelbilder också liksom höja och sänka sig uti en rörlig, ständigt skiftande sky.

Intet ord föll från hertigens mun. Tyst och begrundande blickade han på sig sjelf i spegeln, liksom hade han trott sig se en syn.

— Reuterholm, yttrade han slutligen och fattade hans hand.

— Ers höghet.

— Jag förstår ej hvad jag ser, Reuterholm.

— Huru, ers höghet förstår då ej?

— Nej, nej!

— Förklara er.

— Jag ser både dig och mig i spegeln; var det du eller jag, som…

En hastig rysning genombäfvade hertigens af oro betagna själ.

— Som besteg tronen, ifylde Reuterholm meningen med stadig röst.

— Ja, hvilken?

— Ers höghet, svarade han och kastade sig ned på knä för hertigen. Hvilken annan än ni!

En glädjestråle, ehuru matt, liksom om den knappast rigtigt ville tända sig, spred sig öfver hertigens ansigte.

— Trogne vän! ropade han och slöt Reuterholm i sina armar.




Intrycket af det föregående samtalet hade ännu ej hunnit försvinna, då man hörde steg i rummet näst intill.

Med brådska öppnades derpå dörren och en tjenstgörande hofman inträdde.

— Hvad vill ni, min herre? sporde honom Reuterholm kallt och tvärt.

Hertigens tankar voro ännu upptagna af de föreställningar, som det föregående samtalet väckt.

— En karl, tillkännagaf hofmannen, en karl af ganska tvetydigt utseende har infunnit sig der nere hos vaktbetjeningen och fordrar på ett så häftigt och oregerligt sätt att få företräde, endera, såsom han sjelf skall ha uttryckt sig, hos hans kunglig höghet hertigen, eller, om det ej låter sig göra, hos herr baron, att man trott sig genast derom böra underrätta.

— En karl af misstänkt utseende vid denna tid? Ni vet ej hvad han vill?

— Han skall ha yttrat, att han gjort en stor upptäckt, uppdagat [ 24 ]en hemlighet af den största vigt för staten, kommit en konspiration emot hertigen på…

— Mot mig, afbröt honom hertigen, ah, hvad är det för prat?

— Förvexla icke, ers höghet, anmärkte Reuterholm, ert eget goda hjertas ingifvelser med menniskorna sådana som de i sjelfva verket äro. Måtte ni en gång upphöra att kasta en slöja af välvilja och förtroende öfver hela verlden, såvida ni ej slutligen vill finna er allt för mycket bedragen. Hvar sak måste liksom också hvarje tid, ers höghet, betraktas icke blott genom våra egna illusioners förbländande sken, utan som den sjelf är. Tro ej att alla äro edra vänner; det skulle ej då ega något väsentligt värde att vara det. Tillåter ers höghet, att karlen får komma hit in?

Hertigen biföll.

— Låt honom komma, befalde Reuterholm, men afvakta derute mina vidare befallningar.

Då Reuterholm åter blef ensam med hertigen, vände han sig till denne med hela kraften och värmen af sin kända vältalighet.

— Ers höghet, sade han och stannade framför honom med högt uppburet hufvud, med eld i sina rullande ögon.

— Redan för ett år sedan, således ganska långt förrän händelserna inträffade, såg jag de syner, som jag nyss förtäljt. Jag visste hvad som skulle hända, innan någon annan anade den väg ödet skulle gå. Tillåt mig att göra er en fråga. Kan ni föreställa er, ers höghet, att någon dödlig skulle blifva invigd, jag ville nästan säga i Guds eviga, vanligtvis outransakliga rådslag, utan att en stor afsigt låge till grund derför, utan att den magt, som beställer om verldarnes gång, egde ett särskildt ändamål med en sådan man? Kan ni tro att den så sällan, dock någon gång lyfta slöjan emellan det närvarande och det tillkommande skulle remna för någon och öppna utsigter öfver det ännu oskedda och ofödda, ville försynen ej i ovanliga fall liksom gifva en och annan utkorad, en för mensklikhetens gagn nödvändig vink om stundande ting? Nej, ers höghet, ni är för upplyst att kunna underkänna det så naturligt rigtiga i detta föreställningssätt, att jag i ert eget namn vågar besvara min fråga. I helig känsla af att jag återkommit till fäderneslandet, utrustad med ett högre uppdrag, med en mission, ingifven af gudomliga magter, skall jag också med öppen panna beslutsamt träda emot edra fiender och krossa dem. Min arm, ers höghet, är invigd till ett stort värf.

Härunder reste sig hertigen ur soffan. Den uppmärksamhet, hvarmed han följde hvarje ord, som Reuterholm talade, betecknade nästan en fullkomlig frånvaro. Också uttryckte sig Reuterholm med en tillit till sin person och till de satser han dref, liksom ingen magt i verlden skulle kunna rubba honom eller dem.

Reuterholm var icke magnetisör, och likväl var hans tal en magnetisk ström, som verkade lika mägtigt som någon magnetisör.

Det är troligt, att han icke skulle ha slutat att tala här, hade ej [ 25 ]dörren i detsamma öppnats och den såsom misstänkt anmälde audienssökande främmande karlen blifvit införd.

Läsaren torde redan ha gissat, hvilken den okände var. Det var ingen annan än vårt födgeni från Liljeholmen.

Då han inträdde, gick Reuterholm emot honom.

— Hvem är ni? sporde han.

Denna korta, men högdraget och liksom af en herskare framstälda fråga gjorde vår bekante från Liljeholmen nästan förskräckt, och han drog sig ett par steg tillbaka.

Men af naturen var han ej rädd af sig. Ej heller glömde han, att han satt alla sina förhoppningar, sina födgenispekulationer och framtidsberäkningar på ett enda kort, och då det nu gälde att spela förståndigt och väl, var det ej skäl eller tid att passa, icke ens att lurpassa. Under vägen från Liljeholmen hade han dessutom noga öfverlagt alla omständigheter och var beredd att modigt gå till mötes hvad helst komma kunde.

— Jag är extra ordinarie notarie i kongl. Svea hofrätt, svarade han med lugn och bestämdhet.

— Ert namn? fortsatte Reuterholm sin examen.

— Frans Alm.

— I hvad ändamål har ni sökt att träffa hertigen eller mig så sent på aftonen? Hvarför hertigen?

— Derför att jag upptäckt en sak, som efter alla anledningar rörer hans kunglig höghet på det allra närmaste.

— Och hvarför mig?

— Derför att jag lika såväl som alla andra känner, att herr baron är en upprigtig vän till hertigen; en vän, åt hvilken man oskrymtadt kan anförtro allt, som rörer den senare.

Svaret var ganska väl beräknadt. Hertigens och Reuterholms ögon möttes också i en betydelsefull blick.

— Berätta oss då, hvad ni har upptäckt.

— Innan jag öfvergår till sjelfva den vigtiga sak, hvarför jag så sent vågat anhålla om företräde, ber jag ödmjukast, att herr baron täcktes nådigast göra skilnad emellan en verklig angifvelse och ett simpelt meddelande af en upptäckt. En angifvare ikläder sig juridiskt ansvar, då deremot en, som blott meddelar hvad han sett eller hört, icke åtager sig någon bevisningsskyldighet.

Reuterholm fixerade honom.

— Således, anmärkte han, vill ni blott anses såsom en rapportör?

— Rapportör, alldeles, herr baron, det är en benämning, passande just här.

— Till saken då, återtog Reuterholm.

— Det är äfven min högsta önskan, herr baron, att få öfvergå till den; men icke dess mindre är nödvändigt, att jag först nämner för er, herr baron, att jag endast är en fattig stackare.

[ 26 ]Hertigen stannade framför honom; någon otålighet började visa sig i hans rörelser.

— Blott extra ordinarie, tillade Alm med otvetydig tonvigt på orden.

Med mycken omständighet berättade han derpå, hvad läsaren redan känner om hans besök på Liljeholmen, hvarvid han inlade så många retningsämnen för nyfikenhet som möjligt.

— Men upptäckten, upptäckten! ropade Reuterholm och stampade till med foten.

— Det gifves namn, herr baron, som i och för sig sjelfva inbegripa en konspiration, namn, som…

Denna förklaring var nog för Reuterholm att förstå, hvaråt Alm syftade.

— Men så kom då en gång till dessa namn och förirra er ej i ändlösa förberedelser. Nåväl!

Reuterholm var häftig, lidelsefull, otålig. Han kände att han redan beherskade regentens hjerta och förstånd, men hans äregirighet syftade ännu längre, och hans otåliga lynne lemnade honom ej ro att förlora något enda ögonblick att nå målet. Hans plan för framtiden var uppgjord, och han var öfvertygad om att den angifvelse, som i detta ögonblick så lyckligt kommit honom tillhanda, skulle, klokt behandlad, innebära ett medel att påskynda händelsernas utveckling och förkorta hans väg.

— Att jag sätter värde på den upptäckt tillfälligheten gifvit i mina händer, anmärkte Alm med mycken fattning och utan att rygga tillbaka, bör herr baron ej finna underligt; denna upptäckt är allt hvad jag eger.

— Nåväl, så fordra hvad ni vill, jag ger er det, eller huru, ers höghet?

Hertigen nickade sitt medgifvande. Det var ingenting annat Alm önskade.

— Jag är icke egennyttig, återtog Alm, jag är äregirig, tillade han och sänkte sin blick.

Han ville nu spela den dygdiges roll, och hans utseende var så blygsamt, att det icke motsade hans afsigt.

Det var Reuterholm ej längre svårt att se, det han här alldeles onödigt förspilde sin häftighet. Alm uppstälde deremot ett lugn, som han ej förmådde rubba.

— Min vän, sade han derför och lade sin hand på Alms axel, ni skall ej finna någon otacksam, lita derpå, såvida angifvelsen är af den egenskap, att den gagnar staten, hertigen, mig. Säg mig namnen på dem ni fann uppe i den der salen.

— Först och främst fann jag der, låt mig se, jo, öfverste, jag tror han är öfverste, tillade han.

— Lika mycket.

— Öfverste Aminoff.

[ 27 ]En glad rörelse lifvade ofrivilligt Reuterholms anletsdrag.

— Hör ni, ers höghet, hvad har jag sagt er? Men vidare.

— Vidare fann jag ett fruntimmer, fröken Rudensköld, tror jag.

Hertigens och Reuterholms blickar möttes åter, men denna gången med mera skygghet. I den förres hvilade en förlägenhet, som han ej förmådde dölja; 1 den senares glänste ett uttryck till, ungefärligen sådant, som man kan föreställa sig hos en örn i det ögonblick, då han slår sin klo i en dufva. Men om äfven Reuterholm genomskådade hertigens känsla, föll det ej hertigen en gång in att granska Reuterholms, emedan han ej trodde honom kunna hysa någon annan än den uppoffrande tillgifvenhetens.

— Och så såg jag äfven der en inflytelserik, en betydande, en högt uppsatt person, började åter Alm, men tystnade här för att se, hvad verkan hans anspelning skulle göra.

— Ers höghet hör, huru mina ord återkomma?

Reuterholm anade af meningens början till slutet.

— Ingen mindre än öfverståthållaren, baron Armfelt sjelf, tillade Alm och rätade på sig.

Vid detta namn knöt Reuterholm sin högra hand. Hufvudet böjdes något tillbaka. Nästan förlägen sänkte hertigen sitt hufvud med ett betänksamt utseende.

— Fortsätt! uppmanade Reuterholm.

De olika sinnesrörelser, som Alms rapport framkallade, undgingo ej hans blick. Hvilka slutsatser han deraf drog, skola vi kanske framdeles få närmare tillfälle att redogöra för.

— Jag var uppe i salongen hos dem, fortfor Alm, blott en ganska kort stund.

Under det Alm yttrade dessa ord, gjorde Reuterholm ett slag omkring rummet. Han öfverlade med sig sjelf, utan att derför något af hvad Alm yttrade undgick honom.

— Vänta litet, bad han Alm, då han stannade. Ers höghet känner, huru hela mitt lif och alla mina tankar äro af en högre försyn fästa vid er lycka. Tillåter ni mig att handla i enlighet med hvad rikets nytta och er ställning fordrar?

— Du är ju försigtig, Reuterholm? frågade hertigen.

— Var öfvertygad derom, ers höghet.

Utan att afvakta något vidare svar fattade han ringklockan på bordet, och vid dess ljud inträdde åter hofmannen, med hvilken Reuterholm talade några ord, dock så tyst, att hvarken hertigen eller Alm kunde höra hvad han sade. Så snart han slutat, aflägsnade sig hofmannen bugande.

Hertigens ögon voro härunder orörligt fästa på Reuterholm. Alm visste ej hvad han borde tänka. Han förstod, att han ej skulle blifvit afbruten, såvida ej någon vigtig orsak dragit Reuterholms tankar åt ett annat håll. Kunde väl hans egen rapport ha gifvit anledning till [ 28 ]någon misstanke emot honom sjelf. Det var ej utan, att en viss oro bemägtigade sig hans själ.

— Jag skall strax ha nåden upplysa ers höghet, yttrade Reuterholm, så snart hofmannen aflägsnat sig, om hvad jag ansett nödvändigt att anbefalla.

Derefter vände han sig åter till Alm.

— Nå-å?

Den oro, som intagit Alm, rubbade hans beräkningar, och denna korta och befallande uppmaning att fortsätta tillintetgjorde dem helt och hållet.

— Jag hörde, stammade han.

— Till saken!

— Alm teg, för att betänka sig ett ögonblick, innan han svarade.

— Naturligtvis konspirerade man väl? inföll Reuterholm med ökad otålighet.

Denna fråga gaf åter rigtning åt Alms tankar.

— Ja, herr baron, man konspirerade, man talade om… om…

— Frukta ingenting, min vän, säg ut hvad ni hörde.

— Om en regementsförändring, om…

— Man talade derom, vidtog hertigen, och blodet steg upp åt ansigtet. Jag kunde vänta det. Vid Gud, man skall veta hvad man talar. Min baron, fortsatte han till Reuterholm, gör hvad er pligt mot mig bjuder, men glöm ej derför hvad försigtigheten befaller.

I detsamma hörde man ljudet af slamrande vapen och stampande hästhofvar på borggården.

— Jag har redan tänkt derpå, ers höghet, inföll Reuterholm. Se hit!

— Och han förde hertigen till fönstret.

Vid skenet af lyktorna såg man en trupp ryttare, som just nu gjorde halt och front emot stora slottstrappan.

— Hvad är er afsigt? frågade hertigen.

— Utan att försumma något enda ögonblick vill jag gripa björnen i idet, de sammansvurna i nästet. Jag känner allt för väl de oroliga planer, som hvälfva sig inom vissa hufvuden. Och man måste handla beslutsamt för att afböja hvarje fara. Den svenska konspirations-historien skall ej få något nytt kapitel, jag svär det, så länge jag står vid ers höghets sida. Om hydran ej skall växa till med för många hufvuden, skall man ej dröja att hugga af det första. Det är icke ers höghet obekant, från hvilket håll er styrelse hotas; och ni kan då ej heller ifrågasätta farans vidd, om man ej handlar raskt.

— Men hvad bevis hafva vi väl emot dem? anmärkte hertigen, som började vackla, under det han betänkte den strid, hvilken måhända skulle uppstå, i den händelse någon oförsigtighet begicks.

— Det misstänkta ställe, der man funnit Armfelt tillhopa med sina vänner, är ett vittne.

Hertigens fråga hade väckt Alms bekymmer, emedan äfven han [ 29 ]insett svårigheten att bevisa sina ord; det var derför en icke obetydlig tillfredsställelse han erfor, då han hörde Reuterholms svar.

Hertigen runkade emellertid tvekande på sitt hufvud.

— Tiden, då de sammanträffat, erinrade Reuterholm vidare.

Alm erfor en ny glädje, som han hade svårt att dölja, öfver att Reuterholm sjelf nu åtagit sig hans sak.

Ännu en gång runkade hertigen på hufvudet.

— En fängslad är redan misstänkt, fortsatte Reuterholm. Opinionen skall snart vittna emot dem. Ni måste rödja väg för er, ers höghet, eljest skall ni hvarken kunna se ert mål eller närma er intill det.

Vid denna anmärkning for hertigen med sin hand öfver pannan. Det var som om en gammal tanke dykt upp för hans ögon och nu åter ville göra sig gällande.

— Vittnen? säger ni. Låt mig handla! Jag skakar vittnen ur min arm. Se der hafva vi ett, och han pekade på Alm. Vi hafva ett annat i den der värdshusflickan, hvarom han talade i inledningen till sin rapport. Ers höghet, förtro er till mig. Saken är ganska enkel. I morgon skall Stockholms hela befolkning vara på vår sida, och ni skall erfara, hvad det vill säga att vara älskad af ett helt folk. Landet skall ej underkänna ert goda hjerta, derför att ni vakar öfver upprätthållandet af dess lagar och styrelsesätt.

Det lif, hvarmed Reuterholm talade, drog hertigen slutligen med sig. Och Reuterholm, som såg, att han nu borde smida medan jernet var varmt, grep åter till ringklockan på bordet, hvarpå samme hofman inträdde.

— För ut den här karlen, befalde han, visande på Alm.

Allt blodet försvann vid denna hårda och oförmodade befallning ifrån Alms kinder.

— Säg till två lifdrabanter, att han föres ned i högvakten och bevakas, tills jag låter höra af mig.

Alm kände att benen vacklade under honom.

— Herr baron, stammade han ånyo, herr baron…

Men hans ord bortdogo, under det han utfördes och dörren stängdes bakom honom.

Hofmannen erhöll, i det ögonblick dörren stängdes, en vink, som antydde att han efter en stund borde återkomma.

Reuterholm var nu ensam med hertigen. Hertigen kände sig liksom bortförd af en hvirfvelvind, der hvarje kring honom susande och surrande atom glänste, belyst liksom af ett solsken, men som likväl på samma gång insvepte honom i ett moln. Med en förundrad och frågande, men ändock furstlig hållning blickade han på Reuterholm.

— Ers höghet, började denne, försynen har stält er på en hög, men farlig ståndpunkt. Ni har ej öfvertagit regeringstyglarne såsom arfvinge, utan blott såsom förmyndare. Blickar ni tillbaka, ser ni i alla den hädangångnes vänner endast fiender, blickar ni framåt, ser ni edra domare. Begagnar ni derför icke hvarje stund och hvarje om[ 30 ]ständighet för att inleda händelsernas gång i er viljas riktning, skola de förra anklaga er och de senare tillintetgöra er. Låtom oss klart se förhållandena, ers höghet, och handla derefter, medan det ännu är tid. En förgången tids vänner, edra naturliga fiender, måste ni sjelf göra oskadliga, d. v. s. sopa bort till och med minnet af dem, och först derefter skall ni ej hafva något att frukta af det kommande, utan i stället kunna hoppas allt.

— Hoppas? Hvad menar ni, Reuterholm? Ni lägger en så betydelsefull tonvigt på edra ord.

— Ah, sade Reuterholm, och hans panna lyste af stolthet, hoppet flyger, fortfor han, med en konungakrona i sin örnnäbb öfver hvarje furstehufvud. Hör ers höghet ej suset af dess vingar?

Hofmannen inträdde nu åter, och Reuterholm ombytte genast samtalsämne.

— Den sammansvärjning, ers höghet, började han med en betydelsefull blick på hofmannen.

Vid detta ord lyfte hofmannen på hufvudet liksom lyssnande. Det var också ingenting annat Reuterholm ville, emedan han nu önskade ge fart åt rykten af skiftande, obestämd beskaffenhet. Han ville draga pratet på sin sida.

— Den sammansvärjning, som nu synes hota ers höghet, kan ännu icke till alla sina utgreningar beräknas. Klokheten bjuder derför att ej underlåta några försigtighetsmått. Det är ju ers höghets befallning, att slottsportarne, så snart jag lemnat er, stängas, samt att man under nattens lopp strängt bevakar slottet. Min herre, drag försorg derom!

Så snart hofmannen aflägsnat sig för att verkställa denna befallning, vände sig Reuterholm med en vördnadsfull bugning mot hertigen, äfven i afsigt att lemna honom.

— Jag har haft alltför många bevis på din trohet, Reuterholm, och vet, att jag i dig eger en vän, som icke skall öfvergifva mig; men icke dess mindre är jag rädd för dig. Din tillgifvenhet känner inga gränser, ditt mod inga svårigheter och din beslutsamhet intet motstånd.

— Hvar och en, ers höghet, måste flyga med de vingar, som försynen gifvit honom. Jag måste nyttja dem, som jag fått. Jag hastar nu, ers höghet, att slå ned på edra fiender.

— Du ämnar således — och hertigen syntes både öfverraskad och rörd, då han yttrade dessa ord — du ämnar således sjelf…

— Ja, ers höghet, då det gäller er, tror jag icke några andra ögon än mina egna. Jag skall blott begifva mig hem ett ögonblick och sedan ej hvila, förrän jag uppfylt min pligt.

Efter en stund hörde man åter dånet af hästhofvar och slamret af vapen på borggården.

Hertigen stod lutad mot fönsterkarmen och blickade utåt. Så snart Reuterholm nedkommit, steg han till häst, och insvept i en vid och mörk kappa, försvann han snart i samma slottsport, genom hvilken prinsessan Sofia Albertinas vagn kort förut rullat ut.

[ 31 ]Vi hafva sett det mägtiga inflytande, som Reuterholm utöfvade på hertigen. Det var en mystisk sympati, säga biograferna, som drog dem till hvarandra, hvaraf en nästan svärmisk vänskap från hertigens sida uppkom. Man känner, att hertigen vurmade, att han, till själen temligen slö och till förståndet ej särdeles stark, hängaf sig åt de vidskepliga dårskaper, som i vetenskap och religion, till och med i statsangelägenheter, såsom Arndt uttrycker sig, icke drömde om något annat än uppbyggandet af ett heligt och osynligt frimuraretempel. Reuterhohn förstod att begagna sig häraf. Hertigen fann sig lycklig i den nimbus af exaltation, hvarmed dennes svärmande ande omgaf honom.

Icke dess mindre visade sig en besynnerlig oro hos hertigen, då han nu kände sig ensam. Den förvåning och oinskränkta tillit, hvarmed han följt Reuterholm, öfvergick i en qvalfull obeslutsamhet. Man såg lätt, att en ny tanke höll på att göra sig gällande hos honom. Ögonen voro ej mera så glasartade som förut; de fingo mera lif och kraft. Det var nästan, som om ett slags individualitet hade velat arbeta sig fram. Med hvarje ögonblick tilltog äfven denna förändring. Under det att handen for öfver pannan, gick han nu med hastiga steg ett hvarf omkring rummet. Lika oförmodadt stannade han derefter framför bordet. Obeslutsam grep han efter pipan, men stoppade den icke, utan lade den åter ifrån sig.

I stället fattade han ringklockan, men han dröjde med den i handen och tycktes besinna sig. I nästa ögonblick ljöd den dock med en styrka, vittnande om den största otålighet.

— Hör, min vän, yttrade han till den inträdande hofmannen, jag kan ju lita på dig?

Hofmannen bugade sig.

— Kan jag anförtro ett hemligt uppdrag åt dig och anse det såsom dödt?

Åter en bugning.

— Godt, tillade hertigen och fattade derpå pennan samt skref i största skyndsamhet några ord på ett papper, som han derefter vek tillhopa och förseglade.

— Du kan ju rida, min vän, flyga, om det behöfs?

En tyst bugning besvarade äfven denna fråga.

— Välan då, tag en häst i högvakten, svep in dig i en dragonkappa, att ingen må känna igen dig, och hasta i sporrstreck till Liljeholmen, der du träffar egarinnan till denna biljett. Kom ihåg, att du skall hinna fram före Reuterholm, och akta dig väl att blifva sedd af honom. Farväl med dig!




Det dröjde icke länge, innan man såg en liten kavalleritrupp långmmt skrida fram utför Storkyrkobrinken och kröka in på stora Nygatan. I spetsen för det dubbla ledet red en officer och bredvid hans sida en man, insvept uti en i rika veck nedfallande mörk kappa. Intet ord [ 32 ]vexlades mellan dem. Men allt som mannen i den mörka kappan ökade sin hästs fart, ökade truppens befälhafvare äfven sin, och truppen följde hans exempel.

Då de kommo nära slussen, hördes snabba, häftiga hofslag bakom dem; men ingen fäste någon uppmärksamhet dervid; emellertid tycktes detta ljud ändock liksom sporra dem att ytterligare öka farten.

Den svarta kappan, tätt följd af sina ryttare, tog nu af öfver röda slussen; men, framkommen till närmaste bigata, kastade den i sträckande karrier framilande, ensamme ryttaren, som följde dem i spåren, sin häst åt sidan, passerade strömmen öfver blåa slussen och sprängde med sporrarne i den redan löddriga hästens sidor rätt uppför den icke obetydliga backe, som der vidgar sig.

Då den lilla beridna truppen hann upp till Södermalmstorg, såg man en ryttare svänga om hörnet af Hornsgatan.

Då ryttarne anlände till Adolf Fredriks torg, låg på sidan om gatan en häst, som störtat. Någon menniska syntes ej till bredvid den. Det var hofmannens häst.