Dumma män och troll till kärringar
| ← Trogen och Otrogen |
|
Furuhans som fick kungadottern att skratta → |
DUMMA MÄN OCH TROLL TILL KÄRRINGAR.
Det var en gång två kärringar som trätte, enligt kärringars vana, och när de inte kunde hitta något annat att gräla om, så grälade de om vilken av dem som hade den dummaste mannen. Ju längre de trätte desto argare blevo de, och till sist höllo de på att flyga i luven på varandra, ty, som alla veta, det är lättare att börja än att sluta en träta. Den ena sa att det fanns ingenting på jorden så galet så att hon inte skulle kunna få mannen sin att tro det, ifall hon ville det, för han var lika lätt att lura som trollen. Och den andra hon sa att det fanns ingenting så tokigt att hon inte skulle kunna få sin man att göra det, ifall hon ville det, för han var så dum så han kunde inte trä på en synål en gång.
»Låt oss då pröva vem av oss som kan lura sin man värst», sa den ena kärringen, och så blevo de sams igen.
När den ene mannen kom hem från skogen sa hans kärring:
»Gud bevare mig så du ser ut. Antingen är du sjuk eller också är du rädd för något.»
»Mig fattas bara mat och dryck», svarade mannen.
»Herre du min je», väsnades kärringen, »du måtte visst bli sämre för var minut. Nu ser du ut som ett lik i synen. Du måste bums gå i säng, annars kolar du vippen.»
Hon höll på med sitt tjat så länge att mannen till slut trodde att han höll på att dö, och kröp i säng. Ja, en stund senare trodde han att han allaredan var död, och kärringen fick honom att knäppa ihop händerna över magen, och hon slöt hans ögon och lade honom på halm i en kista. Men för att mannen inte skulle kvävas hade hon låtit borra hål i kistan, så han både kunde andas och kika ut genom hålen.
Den andra kärringen fick tag på ett par kardor och satte sig att karda ull, men hon hade ingen ull i kardorna. Hennes man kom in och fick se detta gyckelspel.
»Man har liten glädje av en spinnrock utan hjul, men ändå mindre av att karda ull utan ull», sa han.
»Utan ull», skrek kärringen», jo minsann, om jag inte har ull, med den är av det finaste slaget, så du ser den inte», sa hon.
När hon slutat att karda tog hon fram spinnrocken och började spinna.
»Nej, nu går det för långt», sa mannen. »Där sitter du ju som ett spektakel och spinner utan något att spinna.»
»Är du galen, du», pep kärringen, »tråden är så fin så du ser den inte.»
När hon var färdig med spinnrocken satte hon upp väven och vävde tyg av tråden som inte fanns. Sedan låtsades hon ta tyget ur vävstolen och klippte till en ny kostym åt mannen, och när den var färdig hängde hon mycket ordentligt upp den på vinden. Mannen kunde inte se varken tyget eller de nya kläderna, men kärringen hade nu lyckats få honom att tro att de voro så fina så han inte kunde se dem, och så sa han:
»Ja, ja, eftersom de äro så fina så äro de det.»
Men så en dag sa kärringen: »I dag är det gravöl hos grannen, för han är död och skall begravas, och då får du ta de fina nya kläderna på, så du blir schangtil.»
Ja, han skulle förstås gå på gravölet och kärringen måste hjälpa honom på med de fina kläderna, för annars kunde han råka slita sönder dem, så fina voro de.
När han kom fram till festen hade gästerna redan druckit försvarligt, och sorgen blev inte mindre munter, när de fingo se honom i de fina kläderna, minsann. Men när de voro på väg till kyrkogården, och den döde fick se honom utan kläder genom hålet i kistan, så kunde han inte hålla sig längre, utan brast i gapskratt där han låg.
»Nej, nu måtte jag väl få skratta», sa han, »för så sant jag lever går Ola från Södergården spritt språngandes naken i mitt begravningsfölje.»
När gästerna hörde att liket talade, fingo de brått att få locket av kistan, och Ola i de fina kläderna han frågade hur det kom sig, att den döde låg och skrattade, då han väl i stället borde gråta.
»Gråt hämtar ingen upp ur graven», sa han, och sedan de pratats vid en stund, kommo de underfund med att det var kärringarna som spelat dem båda ett spratt. Då gingo de båda hem var och en till sitt och gjorde det klokaste de gjort i all sin dar. Och den som vill veta
vad det var han får fråga rottingen.