Furuhans som fick kungadottern att skratta

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Dumma män och troll till kärringar
Folksagor
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe,
Illustrationer: Carl Larsson
Översättare: Stina Bergman

Furuhans som fick kungadottern att skratta
Mumle Gåsägg  →


[ 244 ]

FURUHANS SOM FICK KUNGADOTTERN ATT SKRATTA.

Det var en gång en kung, som hade en dotter som var så vacker, att ryktet om hennes skönhet hördes vitt och brett omkring. Men hon var så allvarsam så ingen hade nånsin sett henne skratta, och hon var så stursk av sig, att hon gav alla friarna korgen, vare sig de voro prinsar eller herremän. Kungen var trött på hennes envishet och tyckte att hon som alla andra flickor borde gifta sig, hon var gammal nog för det, och hade ingenting att vänta på, och rikare blev hon inte med åren, ty halva riket skulle hon ha i hemgift, det var morsarvet hennes.

Till sist lät han kungöra på kyrkvallen, att den som kunde få prinsessan att skratta, han skulle få både henne och halva kungariket. Men om någon vågade försöket utan att lyckas, så skulle man skära tre breda skåror i hans rygg och strö salt i såren, och du kan veta att det blev många blodiga ryggar i det landet. Friarna kommo från norr och söder, från öster och väster, och alla menade de att det skulle väl inte vara svårt att få prinsessan att skratta. Många av dem voro både vackra och kvicka. Men hur de än krumbuktade och hur de [ 245 ]än kastade omkring sig med lustiga historier, så förblev prinsessan lika allvarsam.

I närheten av slottet bodde en man som ägde tre söner. De fingo förstås också veta att kungen lovat prinsessan och halva riket åt den som kunde få hans dotter att skratta.

Den äldste ville först försöka sin lycka. Så snart han kom fram till slottet sa han åt kungen, att nu så skulle prinsessan allt få skratta i alla fall. Men kungen skakade på huvudet och sa, att nu hade så många unga män försökt sin lycka, och alla hade de fått ryggen sönderskuren, så nu ville han inte att det skulle bli flera trasiga ryggar, sa han. Men pojken var envis. Han sa att när han exercerade beväring så hade både hög och låg skrattat åt honom och hans påhitt, så nog skulle han få prinsessan att skratta, sa han. Och därmed klädde han på sig sin tokiga uniform och ställde sig utanför prinsessans fönster och exercerade på det mest tokroliga sätt — men det hjälpte inte. Prinsessan hon höll sig minsann för skratt, hon. Ja, då togs han av vakten och de skuro tre skåror i hans rygg och sedan skickade de hem honom igen.

När han kom hem, ville den andra sonen försöka sig på, fastän han såg hur illa det gått för brodern. Han var skollärare och en riktig sicken en. Han var så halt att han knappt kunde gå. Rätt som det var såg han ut som en liten dvärg, och när han så reste sig upp på det långa benet han hade, så blev han så lång som en [ 246 ]jätte. Han var fasligt slängd i käften också, det ska du veta.

När han kom till kungen ruskade denne bara på huvudet och sa så här: »Nu skär vi skårorna bredare för varje friare som kommer.»

Skolläraren ställde sig utanför prinsessans fönster och började härma sju präster och sju klockare, som funnits i församlingen, och han gjorde det så skojigt, att kungen måste hålla sig för magen av skratt och prinsessan höll på att dra lite, lite grann på munnen, men så blev hon lika allvarsam igen. Alltså gick det inte bättre för Per Skolemästare än det gått för Pål Soldat. De skuro sönder hans rygg och skickade hem honom igen.

Då ville den yngste försöka sin lycka. Han hette Furuhans och hade namn om sig att vara den dummaste av bröderna, så inte kunde det vara någon utsikt för honom att lyckas, sa hans far. Bröderna visade sina trasiga ryggar och hånade brodern, han som i all sin dar suttit i spisen och späntat stickor och petat i askan, vad skulle han kunna roa prinsessan med? Men pojken gav sig inte utan tjatade och tjatade så länge, att han till slut fick lov att gå.

När han kom till slottet sa han alldeles inte, att han var kommen för att fria, utan han bad om att få tjäna på slottet. Men de svarade att det inte fanns arbete för honom där. Furuhans gav sig inte, utan sa att det alldeles säkert behövdes någon till att bära vatten och ved åt köksan på en så stor och fin gård, sa han. Det tyckte kungen nog han hade rätt i och för resten var [ 247 ]han trött på pojkens tjat om tjänst, så han gav honom plats, och han skulle bära vatten och ved åt köksan.

En dag när han skulle hämta vatten i bäcken fick han se en stor fisk, som stod alldeles still under en granrot, som vattnet undergrävt. Han satte sakta hinken under fisken och fångade den. Men när han skulle gå hem till slottet mötte han en kärring som bar på en guldgås.

»God dag, kära mor», hälsade pojken, »det var mig en stilig fågel du har, och sickna granna fjädrar den har i rumpan. De lysa ju lång väg. Om man var så grann skulle man kanske slippa att spänta ved både nätter och dar», sa han.

Kärringen stod och blängde på fisken i byttan, och hon sa, att om hon fick fisken så skulle pojken få gåsen, och den var skapad så, att den som tog i den fastnade bara man sa: Vill du med så håll fast.

Pojken ville gärna byta fisken mot gåsen, ty fågel är lika gott som fisk, tyckte han. »Och är den skapad så som du säger», tänkte han vidare och kikade på kärringen, »så kan jag kanske använda den som lockbete för större fiskar än den i byttan.» Därpå tog han gåsen och tackade till.

Han hade inte gått långt innan han mötte en gammal gumma. När hon fick se den vackra gåsen måste hon komma fram och titta närmare på den. Hon la huvudet på sned och schåpade sig och frågade till slut, om hon inte kunde få lov att klappa den raringen.

[ 248 ]»Jo, var så god», sa pojken, »men frun får inte röra fjädrarna i rumpan.»

Just som hon klappade fågeln sa pojken: »Vill du med så håll fast.» Gumman till att riva och slita för att komma loss, men se det gick inte, utan hon måste hänga med, vare sig hon ville eller ej, och Furuhans fortsatte att gå vägen fram som om ingenting hänt. Om en stund träffade han en man som hade ett horn i sidan till gumman för något som hon lurat honom på. När han såg att gumman hängde fast i gåsen utan att kunna komma loss, tänkte han passa på att ge henne tack för sist, och så sparkade han till henne med ena foten. »Vill du med så håll fast», sa Furuhans, och mannen måste följa efter, hoppandes på ett ben, vare sig han ville eller ej. Ju mer han krängde för att komma loss, desto värre blev det, för då höll han på att trilla baklänges i landsvägsdammet.

De fortsatte att gå ett bra stycke och kommo så i närheten av slottet. Där mötte de kungens smed, som skulle gå till smedjan och som hade en lång tång i handen. Smeden var en munter ture, och när han fick se det löjliga följet skrattade han först så han höll på att ramla omkull, men så sa han:

»Det är bestämt en ny gåssort som prinsessan ska ha, men det är inte så gott att veta vem som är gås och vem som är gåskarl. Men det måtte väl ändå vara han som går först och ser så mallig ut. Kom gässena mina, kom gåsarna små, pull, pull, pull», hånade smeden och låtsades att han strödde säd på marken åt dem.

Men följet stannade inte. Gumman och mannen sågo [ 249 ]
När prinsessan fick se detta hoppande och skrikande följe, kunde hon inte längre hålla sig för skratt.
[ 250 ]ilsket på smeden för det att han gjorde narr av dem.

Då tänkte smeden att det skulle vara roligt att hålla fast i dem allesammans, för han var så hiskligt stark, den karln, och så tog han ett ordentligt tag med tången i baken på mannen som hoppade på ett ben. Karin skrek i himmelns höjd, förstås, men Furuhans sa: »Vill du med så håll fast», och så var smeden fast. Han slog ryggen i krum och tog spjärntag i marken, men ingenting hjälpte, han kunde inte komma loss. Han satt fast som i sitt eget skruvstäd hemma i smedjan, och vare sig han ville eller ej, så måste han dansa med i följet.

När de kommo fram till slottet började bandhunden skälla som en besatt, och prinsessan måste fram till fönstret för att se efter vad som stod på. När hon då fick se detta hoppande och skrikande följe, kunde hon inte längre hålla sig för skratt, utan hon log där hon stod i fönstret. »Vänta bara», tänkte Furuhans, »hon ska allt få grina och le värre än så», och därmed försvann han med sitt följe bakom slottet. När han kom fram till köksdörren stod den på vid gavel, och köksan höll på att röra i gröten med en stor slev. När hon fick se det tokiga följet kom hon ut i dörren med sleven i ena hand och den andra la hon på magen, som hoppade av skratt När hon fick se att smeden var med, slog hon sig på låren och skrek av skratt, men sedan måste hon ut för att få klappa den präktiga gåsen, hon med.

»Furuhans, Furuhans», skrek hon, »låt mig få klappa din fina fågel.»

»Låt henne hellre klappa mig», sa smeden.

[ 251 ]»Ja, gör det», sa pojken.

När köksan hörde det, blev hon arg och skrek: »Har man nånsin hört på maken, vem tror du vill klappa dig?» och så drev hon till smeden med den stora sleven.

»Vill du med så håll fast», sa pojken, och så satt hon fast, hon med. Hon slet och rev och fräste värre än någon katt, men hon kunde inte komma loss. När de så kommo förbi prinsessans fönster, stod hon kvar för att få titta på dem igen, och när hon nu fick se, att de också lyckats få fast köksan, med sleven i högsta hugg, så började hon gapskratta, och hon skrattade så att kungen måste stödja henne, för annars hade hon säkert trillat i golvet.

Ja, på så sätt fick Furuhans prinsessan och halva kungariket, och bröllopet firades med pomp och ståt.