Efterklang
| ← “Ej med klagande sång“ |
|
Sirius → |
I mer än tretti år vi vandrat samman
Och troget följts åt jemt på samma ban;
Vi delat ljuft och ledt, och sorg och gamman
På färden öfver lifvets ocean.
Den tid af år — ack nej, af sälla stunder —
Som dock så mycket i sitt sköte bar,
Hvart tog den vägen? Är det ej ett under,
Hur fort den gick, hur sällsamt kort den var?
Du än är ung — må verlden påstå annat
Med dopattest i hand! — och är dig lik.
För mig du längese’n i åldern stannat,
Ty kärleken har sin aritmetik:
Han subtraherar lätt de tretti åren —
Hvad väga de i evighetens våg! —
Och ser ännu i dig, trots gråa håren,
Densamma, som han första gången såg.