EGYPTEN.

1. Inledning.

Egypten är det äldsta rike, som historien vet att omtala. Dess häfder begynna nemligen omkring 4,000 år f. Kr., således minst 1,000 år tidigare än något annat folks säkert kända historia; och under sin mer än tretusenåriga tillvaro utbildade det så många kulturelement, att den egyptiska civilisationen kan betraktas som grundvalen för menniskoslägtets hela följande utveckling. Och denna historia stöder sig icke, såsom fallet är med flera andra länders urhistoria, på orediga mytiska traditioner, utan på monument, uppresta samtidigt med de händelser som de föreviga och försedda med inskrifter, hvaruti ögonvittnen utförligt berätta om tilldragelser och förhållanden. Medan ännu barbariets mörker hvilade öfver Europa, hade Egypten redan i mer än 2,000 år arbetat i civilisationens tjenst och utvecklat en jämförelsevis hög kultur. Här hade Moses fått sin lärda uppfostran, många framstående Greker, en Lykurgos, en Thales, en Pythagoras, en Platon besökte detta undrens och visdomens land för att beundra och lära, ja Herodotos går till och med så långt i sin vördnad för Egyptierne, att han antar att Grekerne från dem erhållit sina flesta gudar. Visserligen stod Egypten under loppet af denna långa tid emellanåt [ 2 ]isoleradt på historiens skådeplats och representerar således för dessa tidrymder alldeles ensamt hela den historiska utvecklingen, men merendels kom det likväl dels genom krig dels på annat sätt i liflig förbindelse såväl med Judarne som också med en mängd olikartade asiatiska och afrikanska folkslag, och mot slutet af sin sjelfständighetsperiod kom det ofta i beröring med Grekerna och italiska folk. Egypten bildar på grund af sin långvariga och kontinuerliga utveckling verldshistoriens röda tråd under den långa tidrymden af omkring 3,000 år, och Judarnes profana historia, de assyrisk-babyloniska kilinskrifternas berättelser samt de äldsta underrättelserna om medelhafsfolken få först sin fulla betydelse och förklaring genom att sättas i sammanhang med den egyptiska kulturstaten.

Häruti består just Egyptens verldshistoriska betydelse. Då man fordom sökte fröet till den europeiska civilisationen i Grekland, så måste man deremot numera gå tillbaka till det flera årtusenden äldre Egypten. Här i Egypten ser man tydligt, huruledes flera af de viktigaste kulturelementen uppstå och småningom tillväxa, om hvilkas ursprung man fordom vetat föga eller intet; man ser här, för att nämna några exempel, bokstafsskriften och literaturen, gudsmedvetandet, samhällsinrättningar, konsten, särdeles arkitekturen och skulpturen, uppkomma och utbildas.

Egyptens historia stödde sig förr uteslutande på de grekiske och romerske författarnes ur andra hand hemtade berättelser. De klassiska historieskrifvarne Herodotos, Diodoros, Plutarchos, Josephus, Tacitus m. fl. voro de enda källorna, hvilka dessutom flöto temligen grumligt, så att missförstånd och oriktigheter ofta voro alldeles uppenbara, hvarigenom äfven mot de öfriga möjligtvis riktiga underrättelserna misstroende måste uppstå. Sådana ur andra hand hemtade uppgifter kunna, stundom vara ganska lärorika och upplysande, när man eger medel att kontrolera och förklara dem; men utgöra de den enda källan, så äro de ofta mer till skada än gagn, i det de genom sin auktoritet bidraga till att befästa skefva och falska föreställningar. Men nu, sedan Champollion den yngre år 1822 började läsa och förstå de egyptiska, hieroglyferna, stå helt andra hjelpmedel till historieforskarens förfogande. Som bekant har intet land så många minnesmärken i behåll som Egypten, hvilket förhållande har sin naturliga orsak dels i den genom flera årtusenden oafbrutet fortsatta kulturutveckling, hvars frukter de äro, och dels i Egyptens ovanligt torra klimat, hvarigenom tidens tillintetgörande kraft betydligt försvagas. Nu äro dessa talrika minnesmärken liksom öfversådda med bilder och hieroglyfiska inskrifter, som innehålla underrättelser om händelser och personer [ 3 ]samtidiga med monumenten sjelfva. Härtill kommer också ett annat innehållsrikt slag af litterär qvarlåtenskap, nemligen ett stort antal papyrusrullar, till större delen funna i grafvarna. Detta rika material, som dessutom ständigt ökas genom nya fynd och som genom Champollions snillrika upptäckt blifvit gjordt tillgängligt, har nu allaredan i 50 år blifvit bearbetadt, och allteftersom vetenskapen skrider framåt, blir utbytet både rikare och pålitligare. Man lär icke allenast känna mycket nytt, utan blir också i stånd att bättre begagna de gamla källorna. Herodotos, Diodoros m. fl., som förr ofta hafva ledt forskaren på afvägar, kunna rörande Egypten nu först begagnas med kritik.

Ett annat slag af underrättelser om Egypten, hvilka förr varit så godt som alldeles obrukbara, lemna nu ett mycket väsentligt bidrag, nemligen den egyptiske presten Manetho’s anteckningar. Denne man, som lefde på de första Ptolemäernas tid, skref i tredje århundradet f. Kr. på grekiska språket ett verk i tre böcker, omfattande Egyptens historia från de första mytiska gudaregenterna till år 340 f. Kr. Verket sjelft har gått förloradt och blott fragment deraf finnas qvar hos Josephus, Africanus, Eusebius och andra, men deremot är en förteckning på alla Egyptens konungar, indelade i 30 dynastier, tillika med uppgiften om deras regeringstid ännu bibehållen.