Egypten, Land och folk

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Inledning
Egypten
av Jens Lieblein

Land och folk
Kronologi  →
Ur Illustrerad Verldshistoria


[ 3 ]

2. Land och folk.

Egypten kallas den dal, som ligger på begge sidor om Nilen från 24° N. B. i söder till Medelhafvets kust i norr. Det fruktbara landet sträcker sig så långt som Nilvattnet når; ty Nilen är pulsådran i Egyptens lif; utan honom skulle Egyptierne icke kunna existera, utan honom skulle landet vara en obeboelig öken liksom de landsträckor, hvilka begränsa det. Dalens södra del ända till staden Kairo är blott 1 till 2 mil bred, oaktadt den naturligtvis på enstaka ställen vidgar sig eller blir ännu smalare; vid staden Siut t. ex., under 27° N. B., utvidgar dalen sig mycket betydligt, medan han deremot vid Silsilis, under 24½° N. B., icke är bredare än sjelfva flodbädden. Dalen begränsas på begge sidor af bergåsar, den arabiska på östra sidan och den libyska på vestra. Nilen flyter för det mesta längs utmed dalens östra sida, så att han på flera ställen sköljer den arabiska bergåsens fot. Från Kairo till Silsilis består bergsryggen af kalksten, hvaraf de flesta pyramider och andra större monument äro byggda; [ 4 ]vid Silsilis begynner sandstenen, som fortsattes åt söder till Assuan; först här vid Egyptens södra gräns uppträder graniten: sandstenen och isynnerhet graniten användes till bildstoder och andra i konstnärligt hänseende värdefullare minnesmärken. Det hvita kalkberget med sina remnor och fördjupningar uppfyllda af glänsande sand strålar i det starka solljuset, så att ögat bländas, och det har ofta en högst påfallande likhet med de nordiska snöfjellen. när solen skiner på spetsarne och skuggan kastas långs efter fjellets sidor. Derest vi ej varsnade de smärta palmerna med sina stolta kronor, bomullsbuskarne med sina hvita toppar, sockerrören med sina höga stänglar, derest ej de tallösa svärmarne af allehanda fogelarter, som tyckas här hafva stämt möte från alla jordens kanter, derest ej den brännande novembersolen, som är stark nog att hota med solstyng, derest ej den snabba Nilen med sin smutsgula dy beröfvade oss illusionen, kunde vi tro oss skåda norska snöfjell från stranden af en elf. Norr om hufvudstaden Kairo vika de båda bergåsarne åt sidan, och Nilen, som under en sträcka af ett par hundra mil flutit utan att mottaga någon biflod och utan att dela sig, grenar sig här i ett par hufvudarmar, hvilka innesluta Deltalandet, detta det första af alla deltaland och det fruktbaraste landskapet i det fruktbara Egypten.

Det är Nilen som Egypten har sin utomordentliga fruktbarhet att tacka för; dess smutsgula vatten är landets välsignelse, är vilkoret för Egyptiernas existens. Nilen börjar att stiga under senare hälften af juni, fortsätter dermed till slutet af september, står då någon tid stilla och begynner igen att sjunka i medlet af oktober, träder i december tillbaka inom sina bräddar och fortfar att sjunka, tills han i maj månad har nått sitt lägsta vattenstånd. Under det högsta vattenståndet öfversvämmar floden hela dalen och utströr under sitt lopp en fruktbar gytja, hvari jordbrukaren, när dalen åter blir torr, blott behöfver utså säden för att derpå med säkerhet vänta en riklig skörd. Öfversvämningen tillgodogöres antingen direkte, i det vattnet under sitt stigande strömmar ut öfver fälten, eller också medelbart derigenom att vattnet uppsamlas i kanaler och sedermera medelst vattningsinrättningar sprides kring åkrarne allteftersom behofvet kräfver.

Den feta gytja, som Nilvattnet qvarlemnar, gör jorden så fruktbar, att hon bär gröda två gånger om året; den första skörden försiggår i mars och april, den andra i juli före öfversvämningen eller senare; efter årets första skörd gödslas stundom åkrarne. Bland de allmännast förekommande växter kunna nämnas: hvete, korn, durra, bönor, linsärter, bomull, lin, vinrankor m. fl.; bland träd: dadelpalmen och andra palmarter, sykomoren, tamarisken, hvilka ännu finnas, [ 5 ]förutom en mängd arter ur växtriket, som fordom trifdes i landet men nu, till följd af vanskötsel, äro utdöda.

Efter den fruktbara jordens svarta färg fick landet sitt namn, ty Egyptierne kallade det Kemi d. ä. det svarta landet, i motsats till Toschr d. ä. det röda landet, öknen eller Syrien. Det grekiska namnet Egypten är utan tvifvel blott ett något förändradt uttal af Ha-ka-ptah, som ordagrant betyder: stället för Ptahs dyrkan, hvarmed Egyptierna betecknade Memphis, hvars lokalgud Ptah ursprungligen var; detta den äldsta hufvudstadens heliga namn har då sedermera blifvit öfverflyttadt på hela landet. Från urminnes tid delades Egypten i två hufvuddelar, det södra och det norra, hvilka svara mot de grekiska benämningarne Öfra och Nedra Egypten; ifrån denna indelning förskrifver sig den på monumenten så ofta förekommande beteckningen af Egyptens konungar: Neb to-ti d. ä. de två ländernas herre. Hvardera af dessa två hufvuddelar var åter delad i ett visst antal distrikt, som kallades nomer och förvaltades af nomarcher eller guvernörer.

Rikets hufvudstad var i äldsta tiden Memphis, men sedermera Thebe. Memphis anlades af Menes, Egyptens förste gemensamme konung, omkring år 4000 f. Kr., i närheten af det nuvarande Kairo och var residens för de första dynastierna till omkring år 2,300 f. Kr. Då Thebe under den tolfte dynastien blef hufvud- och residensstad, förlorade Memphis sin rang som landets första stad, och fastän det alltid bibehöll ett betydligt anseende, vårdades det likväl icke med den omsorg som förut. Det gamla Memphis existerar icke mera, blott några kringströdda stenblock utvisa för oss det ställe, hvarest den menskliga civilisationen hade ett af sina äldsta hufvudsäten; men de vidsträckta graffält med sina pyramider, som vi skåda på den vestra bergåsen midt emot Kairo från Gizeh i norr till Dakschur i söder, under en sträcka af omkring 3 svenska mil, bära ännu i dag vittnesbörd om, huru stor den urgamla hufvudstaden en gång har varit. Thebe har deremot ända till vår tid bevarat storartade minnesmärken af sin fordna makt och glans; om dess urgamla storhet har Europa hört talas ända sedan Homeros’ dagar, då den gudomlige skalden sjöng om Thebe med dess hundrade portar och oerhörda rikedomar, och intill vår tid, då skaror af europeiske resande årligen vallfärdas till Egyptens heliga stad för att beundra dessa stolta tempel och kolossala pelarsalar, hvartill verlden ingenstädes kan uppvisa maken. Thebe var en af forntidens största städer (bild 2, sid. 8). Den inre fyrkanten mellan de nuvarande arabiska byarne Luksor, Karnak, Kurnah och Medinet—Habu, hvilka ligga på det gamla Thebes mark, har en [ 6 ]omkrets af 1+16 svensk mil. Men Thebe sträckte sig utan tvifvel på alla håll långt utöfver denna fyrkant, och när man jemför de ännu befintliga ruinerna med de gamla författarnes berättelser, måste man tillägga den hundraportade staden en omkrets af 2—3 svenska mil; men alldenstund Nilen, som här är temligen bred flöt midt igenom staden, så upptogo byggnaderna icke så stor areal, som man af omfånget kunnat sluta. Den inre fyrkanten var till en stor del upptagen af tempel, hvilka sinsemellan voro förenade genom alléer af sfinxer; sålunda stod på Nilens östra sida det stora rikstemplet i Karnak, hvarpå man byggde under 2,500 år, i förbindelse med det vackra templet i Luksor, och på vestra sidan fanns en sammanhängande rad af tempel från Medinet—Habu i söder till Kurnah i norr. Denna fyrkant utgjorde en särskild stadsdel, som man skulle kunna kalla den heliga staden, i hvilken presterna och de förnäma bodde och vistades, medan den stora massan af befolkningen hade sin bostad utanför.

Bland de öfriga städerna förtjena följande nämnas: den urgamla dubbelstaden This-Abydos i Öfra Egypten, hvarest Menes’ förfäder regerade, förrän Egypten blef förenadt till ett rike. Här troddes Osiris’ berömda graf hafva varit, och hit läto derföre de förnäma i hela landet föra sina lik för att hvila i närheten af denne underjordens domare. Här ser man ännu i dag en stor kulle, som tyckes vara bildad af naturen, men som utan tvifvel uppkommit genom ett hopande af grafvar, den ena öfver den andra, hvarföre man härstädes genom fortsatta gräfningar hoppas finna en mängd fornlemningar och det desto äldre, ju längre ned man kommer. Solstaden On, Heliopolis, en mil nordost om Memphis. Här var det förnämsta sätet för solguden Ra’s eller Tums dyrkan och hit kom fogeln Phoenix, som kallades solens själ, vid hvar Phoenix-periods slut från österns land för att låta bränna sig och ånyo uppstå föryngrad ur askan. Avaris, som förmodligen är identiskt med det yngre Tanis, byggdes långt ned vid en af Nilens östra armar af Hyksos, hvilkas residens och förnämsta fästning det var; här uppgräfvas en mäng monument från Hyksos-tiden. Vid en af de vestra armarne låg Sais, berömdt som hufvudsäte för dyrkan af gudinnan Neith, hvars slöja ingen dödlig fick lyfta; staden fick först stor politisk betydelse under Psametiks ätt, som förskönade denna sin älsklingsort med många praktfulla byggnader. Det sedermera så berömda Alexandria anlades af Alexander den Store vid Nilens vestligaste arm, den canopiske, bredvid den gamla staden Racotis. På Egyptens södra gräns mot Nubien ligga de två Nil-öarne Elephantine och Phile, den förra nedanför och den senare ofvanför det första vattenfallet; de voro begge alldeles uppfyllda med tempel och monument, [ 7 ]och Phile är ännu liksom öfversådt med de härligaste ruiner, som Täcka de resandes högsta beundran. (Bild 3, sid. 9).

Egyptiernas härkomst är oviss, men sannolikt hafva de uppkommit genom en sammansmältning af två olika beståndsdelar, en afrikansk och en asiatisk. Hufvudfolket, den civilisatoriska beståndsdelen, har inkommit från Asien på en tid som ännu icke kan bestämdt angifvas. Man har förr trott, att Egypten fått sin kultur från Indien. En indisk prestkoloni i Meroe, hvilket låg högt uppe i Ethiopien, uppgafs hafva gifvit Egypten dess civilisation, hvilken således skulle hafva följt Nilens lopp utföre och följaktligen först kommit till Thebe innan den nådde Memphis. Men senare upptäckter hafva ådagalagt, att denna mening är alldeles falsk. De förmodade likheterna mellan Egyptierna och Indierna, såsom kastindelningen och läran om själavandring m. m., visa sig nemligen vid noggrannare undersökning alls icke existera; dessutom är den egyptiska civilisationen väl bortåt 2,000 år äldre än den indiska och kan således icke härstamma från denna. Öfver hufvud har civilisationen icke gått utföre Nilen, utan snarare uppåt, åtminstone bevisa de egyptiska monumenten tydligt, att Memphis var kulturens medelpunkt långt förr än Thebe. Enligt bibeln härstammade Egyptierne från Noachs son Cham, och senare språkforskningar hafva också verkligen ådagalagt, att Egyptierne ursprungligen stått i gemenskap med Semiterne. En tysk lärd, Benfey, har sökt att uppvisa det egyptiska språkets slägtskap med den semitiska språkstammen och påpekar det märkvärdiga faktum, att pronomina och flera suffixbildningar äro gemensamma; äfven i andra ordformer och i syntaxen förefinnas likheter. Andra forskare hafva deremot trott sig finna ord i det egyptiska språket som skulle vara identiska med ord hörande till den indoeuropeiska språkstammen. Såsom exempel kunna följande ord anföras: ma betyder på egyptiska: rättfärdighet; men att begreppet mäta ligger till grund härför, framgår ganska tydligt af den omständigheten, att såsom förklaring en aln alltid tillfogas; men då ordet ma på sanskrit betyder mäta, synas dessa två ord identiska. Det egyptiska ordet meri betyder: vattensamling, sjö, haf, och man kan dervid ej underlåta att tänka på det latinska mare, det tyska Meer, hvilka likaledes betyda haf. Ordet chet, som betyder skilja, åtskilja, återfinnes icke blott i semitiska, utan äfven i nästan alla indoeuropeiska språk. Flera liknande ord kunna uppvisas, och man kan ej neka, att det finnes en viss slägtskap mellan egyptiskan och de indoeuropeiska språken, då man ju icke kan antaga, att ifrågavarande ord helt enkelt äro lånade. Då nu slägtskapen mellan egyptiskan och semitiska språken ännu tydligare framträder, ledes man till den förmodan, att Egyptierne

[ 8 ]
Illustrerad Verldshistoria band I Ill 002.jpg
2. Ruiner af Thebe vid Karnak.
[ 9 ]
Illustrerad Verldshistoria band I Ill 003.jpg
3. Ön Phile.

[ 10 ]voro beslägtade med begge dessa stora folkstammar, om än något närmare med den semitiska än med den indoeuropeiska. Oaktadt tiden för den asiatiska invandringen i Egypten ej kan bestämdt angifvas, har man derför likväl skäl att antaga, att invandringen från Asien skett på en tid, då de indoeuropeiska och semitiska stammarne ännu icke voro strängt åtskilda.

Enligt den i Egypten utkommande stats-kalendern utgjorde befolkningen år 1869 fem millioner, fördelade på följande sätt:

Fellaher eller jordbrukande Araber 3,800,000
Kopter, härstammande från de gamla Egyptierna 500,000
Nomadiska Beduiner 400,000
Turkar 50,000
Européer och Syrier 250,000
Summa 5,000,000

Diodoros uppger befolkningen på de gamla Pharaonernas tid till 7 millioner, hvilket ingalunda är osannolikt på en tid, då man långt omsorgsfullare än nu sörjde för kanaler, och då utförseln utan tvifvel var mycket ringa. De stora eröfringståg och de väldiga byggnadsföretag, hvarom Egyptens historia flera århundraden igenom vet att berätta, afgifva också vittnesbörd om att befolkningen måste hafva varit talrik. På Diodoros egen tid hade befolkningen sjunkit till 3 millioner, men under Ptolemäerna och ännu mer under Romarnes herravälde måste Egypten lemna en stor del af sin spanmål till Europa.

Egyptierne betraktade sig som ett från alla andra typiskt skiljaktigt folk. På sina monument afbildade de fyra olika raser, nemligen:

1. den egyptiska, med ädla regelbundna anletsdrag, kopparröd hudfärg och karakteristiskt hakskägg.
2. den semitiska, med krokig näsa, starkt markerade anletsdrag, kindskägg och gul hudfärg,
3. den libysk-europeiska eller den vid Medelhafvets södra och norra kuster boende rasen, med ljusröd hudfärg, och
4. negerrasen, med tjocka läppar, krusigt hår och svart hudfärg.

Egyptiernes förnämsta husdjur voro: kon, åsnan, geten, fåret, hunden m. fl.; hästen tyckas de ej hafva känt i äldsta tiden; han infördes sannolikt från Asien och förekommer på egyptiska monument först vid början af det nya riket, omkring 1,600 f. Kr., men sedan mycket ofta; kamelen fins ej afbildad på något egyptiskt, hittills kändt, monument och nämnes blott sällan i texter från senare tider samt då med sitt semitiska namn. Bland vilda djur, som Egyptierne kände, [ 11 ]kunna nämnas: lejonet, leoparden, hyenan, schakalen, björnen, giraffen, flodhästen och elefanten. Nilen är beryktad som tillhåll för krokodiler och en otrolig mängd vatten- och träskfoglar.