En gustaviansk ädlings ungdomshistoria/Kap 1

[ 9 ]

SLÄKT- OCH FAMILJEFÖRHÅLLANDEN. BARNDOMSHEMMET

Ätten Reuterholm härstammade från en från Åland bördig fiskare vid namn Peder Gislesson, vilken under de mellersta decennierna av 1600-talet bodde på det under Stensjö gård på Nyckelön i Mälaren lydande torpet Flinta och omkom genom drunkning år 1676. I sitt äktenskap med Gertrud Marcusdotter hade han den år 1647 födde sonen Esbjörn Pehrsson eller Reut, såsom han även i kyrkoböckerna för Rytterns socken kallas. Förmodligen var den undervisning, gossen åtnjöt i det fattiga hemmet, föga vare sig grundlig eller mångsidig, men han var tydligen begåvad med godt huvud och andra förutsättningar för att slå sig fram i livet. Sedan han tjänat som dräng och kanske även som rättare, blev han nämligen tid efter annan arrendator av de tre stora i Rytterns socken belägna egendomarna Fiholm, Stensjö och Stora Ekeby, och därjämte bedrev han förlagshandel med allehanda varor och hopbragte en ej obetydlig förmögenhet. Än sålde han hästar till de kungliga stuterierna, än altardukar till kyrkan, som han även försåg med nattvardsvin, och än åtog han sig leveranser av byggnadstimmer m. m. Esbjörn Pehrsson var sålunda en praktisk och dugande man samt åtnjöt ett visst anseende, såsom [ 10 ]framgår av sockenstämmoprotokollen. Men han var även hänsynslös och ej noga om medlen, då det gällde att skaffa sig ekonomiska fördelar och öka förmögenheten. Som exempel härpå må anföras hans förfarande mot friherrinnan Christina Fleming, född Lewenhaupt, på Stora Ekeby. När hennes make friherre Henrik Fleming i början av 1700-talet för att undgå sina kreditorer måste lämna Sverige, fann Esbjörn Pehrsson tidpunkten vara inne för att söka komma i besittning av godset. Han innästlade sig hos friherrinnan och fick sin hand med vid ordnandet av Flemings affärer, med den påföljden att friherrinnan slutligen, år 1708, till honom måste avträda egendomen med underlydande. Stora Ekeby var emellertid av frälsenatur, varför Esbjörn Pehrsson såsom icke adelsman enligt på den tiden gällande bestämmelser ej kunde bliva ägare av detsamma. Han överlät därför genast köpet på sin son Nils Esbjörnsson, vilken samma år hade adlats med namnet Reuterholm och som år 1710 erhöll fasta på gården. Jämte Stora Ekeby ägde Esbjörn Pehrsson egendomen Svidja i Sjundeå socken i Finland, vilken längre fram under 1700-talet skulle bliva nära förbunden med Reuterholmska namnet.

Esbjörn Pehrsson avled år 1710. Han var tre gånger gift, nämligen först med Elisabeth Krokia, prästdotter från Ryttern, sedan med Cecilia Rudelia, prostdotter från Munktorp, och slutligen med Barbro Elfving, dotter av en rådman i Västerås. I första giftet hade han den ovannämnde sonen Nils, de andra äktenskapen voro barnlösa.

Nils Esbjörnsson Reuterholm föddes den 11 september 1676 på Fiholm, varest fadern då var arrendator. Sedan [ 11 ]han genomgått Västerås gymnasium och tillbragt ett par år som student i Uppsala, ingick han på den civila ämbetsmannabanan och användes som kommissionssekreterare vid flera av de svenska beskickningarna i utlandet. Sålunda var han med på greve Carl Bondes ambassad till England 1698 och tjänstgjorde vid ambassaderna i Holland, Hannover och Polen o. s. v. År 1706 blev han hovsekreterare, följande år sekreterare i krigskollegium och året därpå såsom förut nämnts, upphöjd i adligt stånd. År 1715 1715 utnämndes han till krigsråd och 1719 till direktör för Vadstena krigsmanshus, i vilken befattning han inlade stora förtjänster. Så följde 1732 utnämning till landshövding i Stora Kopparbergs län, 1735 upphöjelse i friherrligt stånd och 1739 förflyttning till landshövding över Nerike och Värmland. Från denna befattning erhöll han avsked år 1756 och samma år bortrycktes han av döden.

De nu anförda befordringarna och utmärkelserna bära vittne om, att Nils Esbjörnsson Reuterholm var en framstående och dugande ämbetsman. Han åtnjöt också stort anseende och intog en framskjuten plats bland de många bemärkta män, som under frihetstiden nitiskt och framgångsrikt verkade ej blott inom det praktiska och ekonomiska livets intressesfär utan även i kulturens och den andliga odlingens tjänst. Han var således en av dem som efter Vetenskapsakademiens stiftande år 1739 kallades till medlem av detta för sin gagnande verksamhet snart mycket uppmärksammade samfund, och han var en litterärt bildad och intresserad man, som hopbragte ansenliga samlingar av böcker och handskrifter. För övrigt har hans minne särskildt gått till eftervärlden för det stora intresse och den välvilja, han visade Carl von Linné under [ 12 ]dennes studenttid och ungdomsbesök i Dalarne. Linné var under några månader anställd som lärare för Reuterholms yngre söner och åtnjöt stor gästvänskap i hans hus i Falun, och det var på Reuterholms bekostnad, som den unge framstående naturforskaren fick i spetsen för den »Reuterholmska resesocieteten» företaga den resultatrika färd genom Dalarne, som han så sakrikt och underhållande skildrat i sin Iter Darlecarlicum. Om Nils Esbjörnsson Reuterholm läses i en anteckning följande vackra omdöme: »Uti hela hans personlighet framlyste den gamla tidens ärlighet, allvarsamhet och fromhet, och han var en särdeles älskad och vördad hövding, och hade stor lärdom».

Under sin diplomattid utomlands ingick Nils Esbjörnsson Reuterholm år 1708 i Hamburg äktenskap med Hedvig Sophia von Leopolden, som var bördig från Hannover och uppgives ha varit s. k. naturlig dotter till någon medlem av furstehuset i detta land. Med henne fick han många barn, av vilka följande hunno mogen ålder:

Esbjörn Christian, f. 1710, † 1773;

Anna Catharina, f. 1711, † 1787, gift med assessorn i bergskollegium Johan Kinninmundt;

Axel Gottlieb, f. 1714, † 1763;

Hedvig, f. 1719, † 1741, gift med landshövdingen, friherre Daniel Tilas;

Dygdig, f. 1720, † 1798, ogift;

Gustaf Gottfried, f. 1721, † 1803; och

Nils Jakob, f. 1724, † 1791.

Av sönerna valde den sistnämnda den militära banan och blev volontär vid fortifikationen samt på 1740-talet anställd i fransk tjänst, vid regementet Royal Suèdois. [ 13 ]Han deltog i fälttågen i Flandern och Nederländerna 1746 och 1747 och i Tyskland 1757, var med i slaget vid Rossbach och vann slutligen överstes grad.

Axel Gottlieb och Gustaf Gottfried ägnade sig åt den civila ämbetsmannabanan och blevo, den förre kammarråd och tillika kammarherre, den senare bankokommissarie med landshövdings titel. Bägge deltogo med liv och lust i de politiska striderna och gjorde sig bemärkta som ivriga mössor. Vid 1755—56 års riksdag var Axel Gottlieb en av det med hovet lierade mösspartiets talangfullaste kämpar i striden mot rådet och hattarna, vilka emellertid lyckades för hans »förgripliga åsikter» få honom utesluten från riddarhuset. Sedan han vid riksdagen 1760—62 återfått sin plats på detta, framträdde han ånyo som en av sitt partis talangfullaste ledare, men utmärkte sig i allmänhet för moderation och hovsamhet. Axel Gottlieb gjorde sig även känd som vitterlekare och för litterära intressen. Han tillhörde fru Nordenflychts intima krets och Tankebyggarorden, men hans förbindelser med »Herdinnan i Norden» lära ej ha rört sig blott på det litterära utan även på det erotiska området. Han avled ogift i mars 1763.

Även Gustaf Gottfried var en talangfull och inflytelserik partigängare, men åtnjöt på grund av sin egennytta och emottaglighet för mutor ej det bästa anseende. Mot slutet av frihetstiden drog han sig tillbaka från politiken och sysslade med lantbruk och trädgårdsskötsel på Stora Ekeby, som han genom arv och lösen var ägare av. Han ägde även egendomen Skämma eller Cathrinedal i Uppland och bodde där innan han flyttade till Stora Ekeby. Botaniskt intresserad, underhöll han förbin[ 14 ]delser med Linné, som var hans lärare i ungdomen och som säkerligen gick honom till handa med råd och anvisningar för hans vackra och omfattande park- och trädgårdsanläggningar vid Stora Ekeby. Några uppgifter om att Linné gästade honom där ha ej anträffats, men detta är dock mycket sannolikt och kan ha skett i samband med det eller de besök, som Linné avlade på det ej långt från Stora Ekeby belägna Fullerö. Gustaf Gottfried Reuterholm ingick på 1760-talet äktenskap först med Catharina Sundgren och därefter med Gertrud Charlotta Söderhielm. Änkling andra gången 1789, avled han på fädernegården den 5 april 1803 och efterlämnade en dotter, som var gift med majoren och ståthållaren friherre Berndt Magnus Stackelberg.

Den märkvärdigaste och mest framstående av landshövding Reuterholms söner var Esbjörn Christian, den äldste i syskonkretsen. Han blev även den ryktbaraste av dem och skildras som en rikt begåvad, klartänkt, ordningsälskande och driftig man. Men därjämte kännetecknades han av egenskaper, som voro mindre tilltalande och som, fastän de väl i viss mån fingo skrivas på den tids räkning, i vilken han levde, voro utslag av den säregna karaktärsläggning, som utmärkte släkten och i särskildt hög grad framträdde hos hans yngre son Gustaf Adolf. Hans ordningssinne övergick nämligen, enligt en minnestecknares ord, ofta till pedanteri, hans rättrådighet och ärlighet förvandlades ej sällan under inflytande av partifanatismen till oresonlighet, hänsynslöshet och hätskhet, och även i sitt enskilda liv var hans uppträdande i flera hänseenden egendomligt samt ägnadt att väcka uppseende och skänka honom ovänner.

[ 15 ]Esbjörn Christian Reuterholm föddes på Svidja den 12 mars 1710. Efter vid aderton års ålder avslutade studier blev han extra ordinarie tjänsteman i krigskollegium och e. o. kanslist i justitierevisionen. Han tycks emellertid ej ha lyckats vinna sina överordnades ynnest, ty i en anteckning av sonen Gustaf Adolf läses, att han i trettio år fick vänta på befordringar. Detta, som för övrigt utan tvivel innebär en stor överdrift, kunde emellertid ha berott därpå, att han ej inlade något större nit eller intresse i sin tjänstgöring. Bättre lycka hade han i alla händelser vid hovet. Han utnämndes tidigt till hovjunkare och 1744 till kammarherre hos drottning Ulrika Eleonora. Samma år lämnade han emellertid Stockholm och bosatte sig efter att ha ingått äktenskap med friherrinnan Maria Gyllenstierna på egendomen Tunbyholm i Skåne, som han inköpt av statskommissarien Bernhard Reinhold von Hauswolff. Där ägnade han sig sedermera under flera år och med undantag för de tider, då han gjorde tjänst som kammarherre eller var tillförordnad att upprätthålla sin faders landshövdingeämbete, med iver och intresse åt jordbruk och lanthushållning. Han införde många förbättringar och nyheter och var bland de första i Skåne, som odlade potatis. Denna tycks emellertid ha haft svårt att slå igenom eller segra i konkurrensen med de gamla beprövade rotfrukterna, rovorna och kålrötterna. Linné, som under sin skånska resa besökte Tunbyholm och med erkännande uttalar sig om Reuterholms drift och duglighet som lantbrukare, omtalar visserligen att »potatoës växte tämligen väl i hela Skåne», men att icke blott tjänstefolket utan till och med svinen ratade den.

Maria Gyllenstierna, Esbjörn Christian Reuterholms [ 16 ]maka, tillhörde den gamla förnämliga dansk-svenska släkten och var yngsta dottern av översten vid Livregementet till häst och landshövdingen över Nylands och Tavastehus län, friherre Axel Erik Gyllenstierna av Lundholm och hans fru i första giftet Elisabeth de Charlière. Hon var född 1716 och tillbragte, sedan hon vid två års ålder förlorat sin moder, sin barn- och ungdom på Bjersgård i Skåne, vilket ägdes av hennes faders fränka, överstinnan Margareta Sofia Hästesko, f. Gyllenstierna (av den danska släktgrenen). Hos denna gamla kraftfulla och originella dam och i en pension i Malmö fick den unga fröken sin uppfostran och blev tidigt uppmärksammad och firad för sitt behagliga utseende och sitt goda huvud. Redan vid tretton, fjorton års ålder genomlevde hon sin första kärlekshistoria med en ung men fattig baron Gripenhielm. Kärlekshandeln var förbunden med mycken romantik och svärmeri, med herdeliv, möten i grottor och hyllningsdikter både på svenska och franska o. s. v. samt slutade med trolovning, fastän gumman Hästesko hellre ville att hennes skyddsling skulle taga en annan trägen friare, ryttmästaren Bengt Skytte. Emellertid gick partiet om intet, därigenom att Gripenhielm helt plötsligt bortrycktes av döden. Fästmön tröstade sig emellertid och saknade under de följande åren ingalunda friare samt stannade med sitt val på Esbjörn Christian Reuterholm. Att hon fäste sig vid honom, berodde väl därpå att hon hade hunnit bli tjuguåtta år gammal och kanske befarade att komma på den s. k. överblivna kartan, men även därpå att Reuterholm såsom kammarherre och baron uppfyllde villkoren för ett ståndsmässigt förbund. Gyllenstiernorna voro nämligen mycket förnäma och bördsstolta, och då

[ bild ]

[ 17 ]Reuterholmska ättens adelskap var ganska färskt, kunde förbindelsen betraktas som en mesallians. Friherretiteln och kammarherreskapet utjämnade emellertid klasskillnaden. Av avgörande betydelse torde emellertid ha varit själarnas sympati. Med väl vitsordad praktisk duglighet och ekonomiskt förstånd förenade nämligen Maria Gyllenstierna en viss överspändhet och sentimentalitet, som stodo i samband med hennes fädernesläkts religiösa vurmighet och fann genklang i den blivande äkta mannens fallenhet eller intressen för övertro, fromleri, mysticism och magi — detta underliga Reuterholmska släktdrag, som skulle slå ut i så rikt flor hos hans och Maria Gyllenstiernas yngste son Gustaf Adolf.

Emellertid tycks äktenskapet ha gestaltat sig lyckligt. Sedan de nygifta tagit Tunbyholm i besittning, levde de där i lugn och ro under några år och fingo tre barn, som dock alla avledo i späd ålder. Medan Reuterholm tjänstgjorde vid hovet i Stockholm eller vistades i Örebro som tillförordnad landshövding, skötte hans gemål med drift och duglighet hus och hem och lantbruket. År 1753 ökades familjen med makarnas fjärde barn, en gosse, som fick dopnamnen Axel Christian och som blev vid liv och med tiden skulle komma i en bemärkt och framskjuten ställning, dock mindre på grund av egna förtjänster och duglighet än genom sin yngre broders inflytande. Härom vidare framdeles. Samma år som Axel Christian föddes försålde Reuterholm Tunbyholm till ryttmästaren Christian Georg von Dellvig och flyttade till Svidja, vilket han tillhandlat sig av fältmarskalken friherre Carl Henrik Wrangel af Adinal.

Det i det natursköna Nyland, i Sjundeå socken, om[ 18 ]kring sex mil från Helsingfors belägna Svidja eller Svedja, såsom namnet skrevs i äldre tider, är en gammal gård med intressant och minnesrik historia. Som den förste med säkerhet kände ägaren nämnes väpnaren Björn Ragvaldsson, vilken tillhörde ätten Stiernkors och var häradshövding i östra Nyland åren 1441—1477. Hans dotter Ingeborg var gift med riksrådet, ståthållaren på Åbo slott och häradshövdingen i Wemo härad Joakim Henriksson Fleming. Dessa makars son, riksrådet Erik Fleming ärvde Svidja, som han vid sitt gifte med Hebla Siggesdotter Sparre gav åt henne i morgongåva. Efter Erik Flemings död 1548 skrev sig hans son riksmarsken friherre Claës Fleming till Wik — den ryktbare »Svidje-Claës», Sigismunds trogne anhängare och hertig Carls kraftfulle och tappre motståndare — till gården. Det är troligt, att han, då han år 1573 ingick äktenskap med Ebba Gustafsdotter Stenbock, gav henne densamma i morgongåva. Efter mannens död plägade hon nämligen skriva sig »fru till Svidja». Även hennes son Johan, som vid faderns frånfälle 1597 var den ende kvarlevande av makarnas tre söner, kallade sig »arfherre till Svidja». Han fick dock ej länge stanna i besittningen av gården, ty år 1599 blev han vid tjuguett års ålder på Åbo torg avrättad på hertig Carls befallning — ett av de värsta blodsdåd som belastar den hårdhändte hertigens minne. Svidja tillföll därefter den äldre av Johan Flemings tvenne systrar Catharina, som ännu var ogift men sedermera ingick äktenskap med sin frände friherre Erik Claësson Bielke. Denne som tillhörde Sigismunds parti, hade under fejderna mellan detta och hertigen flyktat till Polen, men återkom till Finland 1615 och blev då i Viborg på Gustaf II Adolfs [ 19 ]befallning fängslad och överförd till Sverige. Han fick emellertid nåd, men brukades ej i rikets tjänst utan levde på sina gods till sin död på 1630-talet. Hans maka överlevde honom till 1649, och som äktenskapet var barnlöst, ärvdes Svidja av hennes yngre syster Heblas dotter i gifte med riksrådet Per Gustafsson Banér, Margareta, vilken var gift med riksrådet, friherre Nils Stiernskiöld.

I nära tvåhundra år hade Svidja sålunda gått i arv från ägare till ägare, men i december 1663 försålde makarna Stiernskiöld detsamma jämte granngården Pickala till riksrådet, friherre Erik Fleming. Denne var gift först med Maria Ebba Soop och sedan med Christina Cruus af Edeby. I första giftet hade han dottern Ebba, som äktade vice presidenten Filip Bonde, i det andra flera barn. Bonde och hans maka försålde sin andel i Svidja till räntmästaren Thomas Adlercreutz och änkefriherrinnan Fleming, född Cruus af Edeby, och hennes barn sina andelar jämte Pickala till översten, friherre Carl Magnus Rehbinder. Efter dennes död i lägret vid Poltava den 27 juni 1709 torde bägge gårdarna ha återgått til de Flemingska arvingarna, men härom och om ägareförhållandena under de närmast följande decennierna har full visshet ej kunnat vinnas. Det sannolika är, att Esbjörn Pehrsson, som vid sin död år 1710 jämte Stora Ekeby ägde Svidja, kom i besittning av detta i samband med sina i det föregående nämnda affärer med friherrinnan Christina Fleming, f. Lewenhaupt. Dennas make Henrik Fleming var nämligen en av de ovannämnda arvingarna och son av Erik Henriksson Fleming, och Christina, Cruus af Edeby. Efter Esbjörn Pehrsson övergingo Svidja och Pickala till hans son [ 20 ]Nils Esbjörnsson Reuterholm, som dock snart torde ha försålt dem. I alla händelser blev i början av 1730-talet generalen, sedermera fältmarskalken, friherre Carl Henrik Wrangel af Adinal deras ägare. Det var av honom, som Esbjörn Christian Reuterholm år 1753 köpte dem. Om Svidjas senare ägare och öden i nyare tid skola några meddelanden lämnas här nedan.

Vid tidpunkten för förvärvet av Svidja hade Esbjörn Christian Reuterholm tydligen beslutit sig för att lämna både statslivet och hovet, där han befordrats till hovmarskalk, samt draga sig tillbaka från världen och i den finska landsbygdens lugn ägna sig åt lantbruk, vidsträckta strövtåg i skog och mark, samlande av böcker och handskrifter och litterära sysselsättningar. I nära sju år stannade han nämligen oavbrutet på Svidja, som också ägde många förutsättningar för att skänka sina invånare trevnad och att ej känna tidens långsamma gång. Jämte jordbruket, varåt Reuterholm med stort intresse liksom på Tunbyholm ägnade sig, fick han omsorgen att sätta gårdens byggnader i stånd. Den gamla intressanta, av riksrådet Erik Fleming år 1538 av sten uppförda, i våra dagar av nuvarande ägaren, friherre August Wrede restaurerade men under frihetskriget år 1918 av rödgardister och ryska bolsjeviker illa åtgångna borgen eller slottet, var då Reuterholm tog emot godset mycket förfallen. Han torde därför ha tagit sin bostad i det tvåvåningshus, som (sannolikt av trä) i början av 1700-talet hade uppförts av översten, friherre Rehbinder. Detta hus nedbrann emellertid den 28 oktober 1758, varför Reuterholm beslöt sig för att restaurera den gamla Flemingska borgen. Efter restaureringen bebodde familjen den [ 21 ]övre våningen, där rummen kallades efter dekoreringen, »gyllene rummet» o. S. V. Ett rum hade frimurarstjärnan som takdekoration. Byggnadens yttertak var särskildt märkvärdigt. Täckningen utgjordes nämligen av s. k. »Eisen-Schlacke» eller masugnsslagg, och än i dag träffas i slottets grannskap kringspridda gröna slaggbitar av detta vackra tak, som slopades, då ett nytt pålades. På gården fanns för övrigt en tvåvånings flygelbyggnad av trä för betjäningen, ett rödmåladt hönshus i två våningar, ett brygghus vid den nedanför gården belägna dammen, ett par kvarnar vid den genom ägorna flytande ån, samt stall och ladugård o. s. v. Invid gården låg en trädgård med blomster- och kryddväxter, stickelbärs- och vinbärsbuskar, som väl var föremål för friherrinnan Reuterholms särskilda omvårdnad; men denna sträckte sig även till nyodlingar på godset och till anläggandet av nya torp, som fingo namnen Gyllenlund, Gyllendal o. s. v. Huruvida Reuterholm var jägare, framgår ej av biografierna, men det är ju möjligt, att han, då han till omväxling med sina lärda sysselsättningar strövade omkring på ägorna, hade bössan med sig och förde hem vildt till hushållet. I skogarna var det särskildt rik tillgång på tjäder.

Trots herrens till Svidja benägenhet för enstöringsliv kan man ej betvivla, att gästfrihet enligt tidens sed och i de gamla formerna utövades på gården, som säkerligen under längre eller kortare tider besöktes av herrskapets anhöriga och fränder. För övrigt erbjöds umgänge och sällskapsliv från och på traktens övriga herrgårdar, såsom Pickala, där fröken Dygdig Reuterholm residerade, Sjundby, som ägdes och beboddes av överstelöjtnanten Otto Mauritz Krebs och hans maka [ 22 ]Helena Adlercreutz, det vackra Hisingerska Fagervik, det Armfeltska Laxpojo o. s. v. Ibland inträffade också särskilda anledningar till gästabud, såsom den 10 juli 1756, då makarna Reuterholms yngste son Gustaf Adolf döptes. Tre dagar förut hade gossen kommit till världen, men enligt tidens sed sölade man ej med dopet. Det gällde ju att snarast möjligt undandraga den nyfödde djävulens makt. Som faddrar fungerade några av ortens honoratiores och föräldrarnas förnäma anhöriga och vänner, nämligen generalen och serafimerriddaren, sedermera fältmarskalken friherre Gotthard Wilhelm Marcks von Würtemberg, den gamle karolinen, generallöjtnanten friherre Lars Åkerhielm, överstelöjtnant Krebs, majorerna friherre Herman Fleming och Taube, friherrinnorna Elisabeth och Catharina Charlotta Gyllenstierna och Elsa Maria Leijonhufvud samt fröken Hedvig Armfelt. Dopet förrättades på Svidja av kyrkoherden i Sjundeå Israel Hartman, och det är ju mycket sannolikt, att detsamma följdes av gästabud med skålar för den lille nyföddes framtida lycka och välgång.

Om sitt inträde i jordelivet har Gustaf Adolf Reuterholm i sin självbiografi meddelat, att det skedde »klockan mellan 2 och 3 på morgonen, just i det ögonblick, då solen kastade sina första strålar öfver horizonten», ävensom att »Auguren» för hans födsel också i andra avseenden var »ganska lycklig», nämligen under »Lejonets tecken». Han berättar vidare, »att hans moder sade sig i den stunden hafva haft säkra tecken på att hans lefnad skulle blifva lycklig, fastän uppfylld med svårigheter under oroliga tider, hvaröfver han dock skulle segra med den Högstes bistånd». Dessa anteckningar nedskrevos mot slutet av 1790-talet, då Gustaf Adolf [ 23 ]Reuterholm hade ramlat ner från maktens tinnar och följaktligen hade rika anledningar till att reflektera över, hur Fortuna varit honom föga huld. De vittna emellertid om, hur han detta oaktadt ingalunda betvivlade, att han alltifrån sin ankomst till världen hade stått under den Högstes alldeles särskilda beskydd, och som ett ytterligare bevis härpå berättar han, hur han föddes tre veckor för tidigt — därför att hans moder hade blivit skrämd genom underrättelsen från Stockholm om Erik Brahes avrättning m. m. —, men ändå »med öppna ögon!» Huruvida detta var så ovanligt eller märkvärdigt, som han framhåller, må lämnas därhän, men visst är att den nyfödde med tiden utvecklade sig icke blott till Reuterholmska ättens märkligaste medlem utan även till en mycket egendomlig människa. De härtill medverkande faktorerna funnos dock säkerligen mindre i något speciellt intresse från »Försynens» sida än i ärftliga anlag eller rasbiologiska inflytanden, särskildt från mödernet eller mödernesläkten. Gyllenstiernorna voro, såsom förut antydts, underliga människor. Sålunda berättar Gustaf Adolf i sina »Maçonnique händelser», hur hans morfars far, presidenten Johan Nilsson Gyllenstierna stod i förbindelse med avlidna »grönklädda gubbar i Italien», hur hans morbroder majoren Nils Gyllenstierna »alltifrån sin ungdom på ett märkligt sätt haft andarnas umgänge» och hur hans moder redan i sitt tionde år hade »visioner och besök af andarna», sedermera på Bjersgård tidt och ofta umgicks med »familjeskuggor» och varannan dag i en fruktkällare hade rendezvous med gamle Måns Gyllenstierna, som levde på Christian Tyranns tid, o. s. v. Då härtill kom, att den lille Gustaf Adolfs vagga stod [ 24 ]ibland spöken och troll, ty liksom på andra gamla herresäten spökade det naturligtvis vildt på Svidja, kan man ej undra över, att han med tiden blev överspänd och underlig.

Mot slutet av 1750-talet inträffade en förändring i Svidja-herrskapets tillvaro. Genom den förut omtalade eldsvådan 1758 förstördes de rika samlingar av böcker och handskrifter, som Esbjörn Christian Reuterholm hopbragt. Förmodligen var denna förlust en av anledningarna till att han åter bosatte sig i Stockholm, men det är även troligt, att missnöje med de rådande politiska förhållandena, ävensom pliktkänsla och kanske ärelystnad, förmådde honom att lämna sitt tillbakadragna liv samt ånyo befatta sig med allmänna angelägenheter. Allt nog, år 1759 uppträdde han åter i Stockholm samt kastade sig in i de politiska striderna och blev en nitisk och ivrig medlem av mösspartiet. Vid 1760 års riksdag gjorde han sig så gällande inom dettas led, att han insattes i sekreta deputationen, och vid riksdagen 1765–66, då han var ledamot av sekreta utskottet, var han en av dem, som strängast gick till rätta med hattarna och deras lättsinniga både yttre och inre politik. Härför belönades han av det segrande partiet med utnämning till riksråd. Som medlem av rådskammaren gjorde han sig bemärkt för självständighet och en viss fördragsamhet, men även för envishet och rätthaveri och var en av dem, som föranledde konung Adolf Fredriks tronavsägelse 1768. När sedan hattarna vid 1769 års riksdag åter kommo till makten, blev Reuterholm avsatt från sitt ämbete, men återfick detsamma, sedan vinden åter vändt sig, i oktober 1771, för att slutligen vid Gustaf III:s stats[ 25 ]välvning i augusti 1772 bli definitivt avskedad. Detta försiggick eller inleddes med för Reuterholm synnerligen obehagliga och i avseende på sina följder tragiska omständigheter. På sommaren 1772 befann han sig hemma på Svidja, och J. M. Sprengtporten, ledaren av statsvälvningen i Finland, fruktade väl, att han skulle uppträda emot och med sitt anseende och inflytande kanske omintetgöra företaget. Sprengtporten lät därför fänriken Michael Cosswa (den sedermera så ryktbare Anckarsvärd) locka Reuterholm ombord på sin jakt och föra honom som fånge till Sveaborg. Enligt hans fienders och motståndares utsago skall han där ha blivit väl behandlad, men enligt andra uppgifter hölls han fängslad i ett fuktigt och osundt rum och ådrog sig därigenom den sjukdom, som sedan han blivit frigiven fortfor och medförde hans den 20 januari 1773 inträffade frånfälle.

Den senare åsikten eller att hans bortgång skulle ha vållats av behandlingen i fängelset delades av hans söner och särskildt av den nu sjuttonårige Gustaf Adolf, som till och med tillskrev Gustaf III andel däri och på grund härav fattade ett bittert hat mot konungen. Flera uttalanden härom träffas i hans dagboksanteckningar, liksom även om hans förtrytelse över statsvälvningen. Såväl det ena som det andra väcker ju ogillande på grund av omdömenas orättvisa och överdrift, men uttalandena äro förklarliga genom den varma kärlek och beundran, som den unge mannen hyste för fadern, och den djupa sorgen över hans bortgång. För övrigt bör man erinra sig, att Gustaf Adolf Reuterholm var uppfostrad i tro på frihetstidens statsskicks ofelbarhet, särskildt under mösspartiets ledning, [ 26 ]och att han bedömde Gustaf III och dennes fosterländska gärning från ensidiga och hätska partisynpunkter.

Under de första åren av 1760-talet stannade familjen, medan E. C. Reuterholm var i Stockholm, på Svidja, men sedan han blivit riksråd, flyttade även friherrinnan och sönerna till huvudstaden. De sistnämnda fortsatte där sina studier för enskilda lärare, till dess de i början av 1770-talet voro färdiga att begiva sig till Uppsala och som studenter fortsätta sin utbildning. Från deras uppväxttid på Svidja berättas att de till omväxling med studierna roade sig med glada lekar och upptåg. I parken finns ännu en miniatyrbastion, som de uppgivas ha anlagt och hade bestyckad med små nickhakar, och inomhus ställde de till allehanda skälmstycken och spökerier. De krigiska lekarna gingo spårlöst förbi eller hade intet inflytande på deras framtid, ty fastän bägge bröderna, sedan de avslutat studierna i Uppsala, beträdde den militära banan, Axel Christian som livdrabant och Gustaf Adolf som fänrik vid Västmanlands regemente, fingo de ingen lust för krigaryrket utan övergåvo det snart. Spökerierna kunna kanske däremot tillmätas större betydelse, särskildt vad Gustaf Adolf vidkommer. Man kan ju uppfatta dem som preludier till de märkvärdiga upptåg och förehavanden på kyrkogårdar, i gamla källarvalv o. s. v., åt vilka han under sin mannaålder med stor iver och entusiasm hängav sig, i sällskap med hertig Carl, Björnram, Ulfvenclou och andra filurer. Redan under studenttiden hade han anfäktelser på ifrågavarande område, vilka förebådade vad som skulle komma, sedan han blivit en av hertigens förtrogna.

[ 27 ]Gustaf Adolf Reuterholm blev student i Uppsala år 1772 och stannade där med några avbrott till 1776. Han inskrevs i Västmanlands-Dala nation och hedrades. där från och med 1773 med befattningen eller värdigheten som curator honorarius. Denna hederspost plägade innehavas av adliga studenter, vilka enligt tidens allmänna uppfattning ansågos genom sitt inträde i nationen hava beredt denna heder och därför i sin tur borde av nationen hedras. Utmärkelsen tillföll naturligtvis ofta unga män, som ej genom lärdom och studier gjort sig förtjänta av den. Så var ju fallet med unge Reuterholm, som emellertid med stor belåtenhet tog emot kallelsen och i sina dagboksanteckningar däröver uttalar sin glädje. Sitt egentliga umgänge sökte han dock ej bland västmanlänningarna och dalkarlarna utan inom adelsnationen, som han också tillhörde och vars inspektor var skytteanske professorn, den ryktbara Johan Ihre.

Från Gustaf Adolf Reuterholms första Uppsalaår finns ingen dagbok bevarad, men till höstterminen 1773 hänföra sig de anteckningar, som även innehållande meddelanden om vistelsen i Stockholm innan färden till lärdomsstaden anträddes återgivas här nedan. Innan vi i dem följa den blivande »storvisirens» egen berättelse om sina upplevelser, må några fullständigande uppgifter lämnas om Svidja och Gustaf Adolf Reuterholms anhöriga.

Efter sin makes frånfälle tycks friherrinnan Reuterholm med undantag för åren 1774—75 ha varit oavbrutet och till sin död boende på Svidja, där hon hade sällskap av fröken Ebba Gustafviana Leijonhufvud och mamsell Stina Humle och var omgiven av en [ 28 ]talrik skara både kvinnliga och manliga tjänare. Då och då fick hon emottaga besök av sönerna. Så länge dessa vistades vid universitetet i Uppsala, tilbragte de mellanterminerna på fädernegården. Sedermera blev deras vistelse där mer tillfällig. Axel Christian var bunden av tjänstgöring i Svea hovrätt, där han, sedan han lämnat Uppsala, blivit auskultant, och kanske även som livdrabant, och Gustaf Adolf delade sedan han 1778 blivit kammarherre hos drottning Sofia Magdalena sin tid mellan hovtjänsten och ordensväsen och andra »maçonniqua» bestyr hos hertig Carl. De sistnämnda togo honom så starkt i anspråk, att han ej kunde infinna sig vid sin moders dödsbädd och ägna henne sina omsorger. Det är dock möjligt att även väderleken lade hinder i vägen. Dödsfallet inträffade nämligen den 19 januari 1783 — nästan på dagen tio år efter riksrådets bortgång —, och en färd över Ålands hav midt i vintern var fordom ett vida mer både tidskrävande och svårutförbart företag än i våra dagar. Även Axel Christian stannade i Stockholm. Följden blev att den avlidnas kvarlevor blott blevo bisatta och att man uppsköt begravningen till sommaren. Då försiggick den emellertid under mycket uppseendeväckande former och på ett sätt, som gav särskildt yngste sonen tillfälle att exponera sin djupa sorg i full överensstämmelse både med sitt känsliga och ömma hjärtas fordringar och med den bortgångna moderns högadliga börd. Härom skola några erinringar lämnas i ett följande kapitel.

Under riksrådinnans änketid hade förmögenheten varit oskiftad, men efter hennes död delades hennes och makens kvarlåtenskap mellan de två sönerna. Gustaf Adolf Reuterholm erhöll Svidja och Pickala, vilka enligt [ 29 ]en år 1781 verkställd värdering uppskattades till 22,460 rdr och lämnade en årlig avkastning av 1,123 rdr, 2 sk., 3 r. Bägge gårdarna, vilka han emellanåt besökte under de följande decennierna, stannade i hans ägo till hans död 1813. De övergingo då enligt hans testamentariska förordnande till den år 1811 avlidne brodern Axel Christians yngste och ende kvarlevande son Carl Axel Emanuel.

En äldre son till Axel Christian, vilken var gift med Lovisa Charlotta Malm, hade nämligen avlidit genom drunkning vid Åbo år 1810. Fadern var då president i Vasa hovrätt, och hade förut varit president både i statskontoret och i Göta hovrätt samt ledamot av konungens högsta domstol o. s. v. — allt befordringar, som han under förmyndarregeringen erhållit tack vare broderns inflytande.

Med Carl Axel Emanuel Reuterholm, som var kanslitjänsteman och kammarherre samt avled ogift år 1864, utslocknade ätten.

Gustaf Adolf Reuterholm hade i sitt testamente stadgat, att egendomarna i Finland skulle, eftersom detta land kommit under ryskt välde och Reuterholmska ätten vore bördig från Sverige, av testamentstagaren försäljas. Av köpeskillingen skulle någon egendom i Sverige inköpas, och vid kyrkan i den församling, varest denna egendom var belägen, skulle uppföras ett gravkor, dit alla i Reuterholmska griften i Sjundeå kyrka befintliga likkistor skulle föras. Dessa bestämmelser kommo till utförande år 1815, då Svidja och Pickala försåldes till en löjtnant Faworin. I stället inköptes egendomen Sundsör i Turinge socken i Södermanland, men de Reuterholmska likkistorna jämte en [ 30 ]mängd ornament, epitafier m. m. fördes ej till Turinge kyrka utan till Strängnäs domkyrka.

Nyssnämnda löjtnant Faworin försålde år 1838 Svidja och Pickala till löjtnant Carl Ludvig von Zansen, vilken var son av överstelöjtnanten Christian Gottlieb von Zansen och Anna Tugendreich von Schlagen-Teuffel samt gift med Sophia von Harder von Casselfitz. Av dessa kuriösa namn skulle man kunna tro, att herrskapet hörde till Gustaf Adolf Reuterholms maçonniqua intressesfär, men så var icke fallet, ty hela sällskapet träffas i Anreps ättartavlor.

Efter C. L. von Zansens död 1874 ärvdes gårdarna av hans dotter Henrietta, som sedan 1865 var gift med överste Wilhelm von Kræmer. Dessa makar försålde år 1898 Svidja till nuvarande ägaren friherre August Wrede af Elimä. Denne är son av majoren, friherre W. O. C. D. Wrede och Hedvig Johanna Wilhelmina Armfelt, som var dotterdotter till den av Reuterholm så bittert hatade och hätskt förföljde Gustaf Mauritz. Armfelt.

Om döda människors andar leva och följa med vad som händer och sker på jorden, vilket man ju särskildt kan antaga vara fallet med Reuterholms ande, så måtte denna känna djup grämelse över att en ättling av hans dödsfiende nu herrskar på den gamla borgen.

Vid det förut omnämnda angrepp, som de bolsjevikiske upprorsmännen den 10 februari 1918 gjorde mot Svidja och som hade formen av en riktig belägring, försökte över ettusen man rödgardister och ryssar efter en häftig kulsprutseld storma slottet. Detta skadades illa, men försvarades framgångsrikt av baron Wrede [ 31 ]och svenske löjtnanten Ward i spetsen för tvåhundra unga skyddskårister. De röda blevo tillbakaslagna, förlorade åttio man i döda och sårade och måste retirera. Det var en hjältebragd, som skulle ha gjort själve »Svidje-Claës» heder.