En julsång på prosa (1884)/5. Slutet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

[ 39 ]

5. Slutet.

Ja, och sängstolpen tillhörde hans egen säng! Det var hans säng, och sängen stod i hans egen sängkammare, och det bästa af allt, den tid, som låg framför honom, var hans egen, så att han kunde ändra sitt lefnadssätt.

”Jag vill lefva i det förflutna, det närvarande och det tillkommande,“ upprepade Scrooge, i det han steg ur sängen. ”Andarne för alla dessa tre skola vara verksamma hos mig. Ack, Jakob Marley! Himlens och julens tid vare pris derför! Det säger jag på mina knän, gamle Jakob, på mina knän.”

Han var så upprörd och så inspirerad af sina goda afsigter, att hans brutna röst knappast ville göra tjenst. Under sin kamp med anden hade han gråtit och snyftat, och hans ansigte var ännu fuktigt af tårar.

”De äro inte nedryckta,” sade Scrooge halfhögt och kramade den ena af sänggardinerna mellan händerna, ”de äro inte nedryckta med ringar och allt. Här hänga de ännu; skuggorna af de ting, som skulle ske, kunna ännu jagas bort, och de skola jagas bort, det vet jag.”

Emellertid sysslade hans händer flitigt med hans kläder; han vände ut och in på dem, tog på sig dem bakfram, ref sönder dem, tappade dem på golfvet, med ett ord, han bar sig åt totalt som en narr.

”Jag vet inte hur jag bär mig åt,” sade Scrooge, ömsom skrattande och gråtande, under det han med sina strumpor gjorde sig till en riktig Laokoon. ”Jag känner mig så lätt som en fjäder; jag är så lycklig som en engel i himmelen, glad som en skolpojke och yr i hufvudet som en drucken. Rolig jul för hela verlden! Hejsan, hurra!”

Han hade piruetterat in i sitt förmak, och der stod han nu och drog efter andan.

”Der står min hafresoppa!” sade han, tog ett par steg framåt och sprang omkring framför kaminen. ”Här är dörren, hvarigenom gamle Jakob Marleys ande kom in. Der i vrån satt den förflutna julens ande. Här är fönstret, hvarigenom jag såg de vandrande andarne. Alltihop eger sin rigtighet, alltihop är sant; så har alltsamman gått till. Ha ha ha!”

För att vara en man, som kommit ur vanan sedan så många år tillbaka, skrattade han verkligen rätt dugtigt. Och detta skratt var stamfadern till en lång afkomma af glada, hjertliga skratt.

”Jag vet inte, hvad vi ha för en dag i dag,” sade Scrooge för sig sjelf. “Hvem vet, hur länge jag har varit bland andarne! Sannerligen jag har någon reda på mig; jag är som det barn, som föddes i natt. Men det betyder ingenting, platt ingenting. Jag skulle ingenting ha emot att vara ett barn. Hurra – hopp la!"

Hans hänryckning afbröts af den högtidligaste klockringning han någonsin hört. Bing! Bong! Bing! Bong! Oh, ypperligt, gudomligt!

Han sprang till fönstret, öppnade det och stack ut hufvudet. Dimman var försvunnen, luften ren, klar och kall; ett gyllene solsken, klarblå himmel och klockornas högtidliga klang! Herrligt, gudomligt!

[ 40 ]”Hvad är det för dag i dag?” ropade Scrooge genom fönstret till en helgdagsklädd gosse, som troligtvis gått ut för att se sig omkring litet.

”Hvad för slag?” frågade gossen och lade i dessa ord all den förundran, han var i stånd att uttrycka.

”Hvad är det för dag i dag, min unge vän?” frågade Scrooge ännu en gång.

”Hvad det är för en dag? Juldagen, vet jag,” svarade gossen.

”Det är juldagen,” sade Scrooge för sjelf. ”Jag kunde väl tro det; andarne ha uträttat alltsamman på en natt. Nå ja, de kunna göra allt; naturligtvis skall en ande kunna, göra det. Hör på der, min hederlige unge vän!”

”Hvad befalls?” svarade gossen.

”Har du reda på den der fågelhandlarn här i hörnet, min gosse?” frågade Scrooge.

”Åhjo, nog känner jag honom.” svarade gossen.

”Den pojken är inte dum!” tänkte Scrooge. ”Nå, men vet du, om han har sålt den der vidunderligt stora kalkonen, som han hade hängande utanför boden? Jag menar den allra största.”

”Den, som är lika stor som jag sjelf?” frågade gossen.

”En präktig pojke!” sade Scrooge. ”Det är ett riktigt nöje att tala med honom. Ja, just den, min gosse!”

”Nej, den hänger qvar der ännu,” upplyste gossen.

”Hänger den ännu qvar! Gå dit och köp den.”

”Jeppe var ingen narr, han,” svarade gossen.

”Nej, nej, min gosse; jag menar allvarsamt, jag. Gå och köp honom och säg till, att de bära hit kalkonen, så får jag säga dem hvart den skall skickas. Kommer du tillbaka snart, så skall du få en shilling. Och är du här inom fem minuter, så får du två.”

Grossen sprang derifrån snabb som en blixt.

”Jag skall skicka fågeln till Cratchit’s,” sade Scrooge för sig sjelf, gned händerna mot hvarandra och skrattade högt. ”Och ingen skall veta, hvar han kommer ifrån. Den är dubbelt så stor som lille Tim. Maken till surpris har väl aldrig händt dem.”

Hans hand darrade, när han skref adressen; men skref gjorde han ändå och gick derpå utför trappan, för att öppna porten, så att drängen med kalkonen genast skulle kunna komma in. Under det han stod der och väntade, föllo hans blickar på portklappen.

”Den skall jag tycka om, så länge jag lefver,” tänkte Scrooge och strök honom med händerna. ”Jag har knappast sett på honom förr. Det ligger ett uttryck af ärlighet i det der ansigtet! En underbar portklapp! Nå, se der kommer kalkonen! Hur står det till? Rolig jul!”

Det var en kalkon; men omöjligt hade den i lifstiden kunnat stå på sina ben: de skulle ha gått tvärt af som ett par lackstänger.

”Nej, den kan ni inte bära till Camden Town,” sade Scrooge. ”Det blir allt bäst att ta en droska.”

Det mysande leende, hvarmed han sade dessa ord, det leende, hvarmed han betalade kalkonen, det leende, hvarmed han betalade åkaren, och det leende, hvarmed han gaf gossen det utlofvade tvåshillingsstycket, – allt detta öfverträffades blott af det leende, hvarmed han djupt hemtade andan, satte sig i en stol och skrattade, till dess han började hicka.

Att raka sig var ingen lätt uppgift för Scrooge, ty hans hand darrade ännu; och den, som skall raka sig, måste vara uppmärksam, till och med om han sitter aldrig så stilla framför sin spegel. Men om Scrooge också skurit nästippen af sig, skulle han häftat ihop den med en häftplåsterremsa och varit lika glad för det.

Han klädde sig i sina bästa kläder och begaf sig ändtligen ut. Folket strömmade ut ur husen, såsom han sett, när han vandrade genom staden med den innevarande julens ande; Scrooge gick med händerna på ryggen och betraktade alla med ett förnöjsamt leende. Han såg så omotståndligt älskvärd ut, att tre eller fyra beskedliga menniskor tilltalade honom med ett: ”God morgon, sir, rolig jul!” Och Scrooge berättade sedan ofta, att bland alla ljufva toner, han hört i sina dagar, ingen förefallit honom mer smekande.

Han hade icke gått långt, när han mötte den ståtlige herrn, som dagen förut varit hos honom på kontoret och frågat: ”Herrar Scrooge och Marley, om jag inte misstar mig?" Scrooge kände ett stygn i hjertat, när han kom att tänka på, hvad den gamle herrn skulle tänka om honom, när de passerade förbi hvarandra. Han visste dock, hvilken väg som låg öppen för honom, och han följde den vägen.

[ 41 ]”Min bäste herre,” sade Scrooge, i det han skyndsamt gick emot honom och fattade bägge hans händer, ”hur står det till i dag? Jag vill hoppas, att ni hade god tur i går. Det var mycket ädelmodigt af er. Lycka till god jul, sir!”

”Mr Scrooge?”

”Ja,” sade Scrooge, ”så är mitt namn, och jag fruktar, att det namnet inte ljuder väl i edra öron. Tillåt mig emellertid be er om ursäkt. Och vill ni ha den godheten” – här hviskade Scrooge några ord i örat på mannen.

”Nå, Gud bevare mig väl!” utropade den andre häftigt; ”bäste mr Scrooge, är det ert allvar?”

”Det är mitt allvarligaste allvar; inte en fyrk mindre! Jag försäkrar, att många resterande småskulder är innefattade i denna summa. Vill ni göra mig den vänskapstjensten?”

”Min bäste herre,” sade den andre och tryckte hans hand; ”jag kan inte uttrycka min tacksamhet för en sådan fri...”

”Åh, var god och säg ingenting om det! Gör mig den äran att helsa på mig! Vill ni göra mig den äran?”

”Med största nöje,” svarade den gamle herrn. ”Jag är oändligen förbunden och tackar tusenfaldt. Det är ett utsäde, som inte faller på hälleberget.”

Han gick i kyrkan och vandrade genom gatorna och såg på menniskorna, huru de beskäftigt sprungo fram och tillbaka, och klappade barn på hufvudet och gjorde tiggare frågor och tittade in genom köksfönstren på husen och fann, att allting kunde göra honom nöje. Aldrig förut hade han haft ens en aning om, att en spatsergång, att någonting i verlden kunnat göra honom så lycklig. Framåt middagen begaf han sig till sin systerson.

Han gick väl ett dussin gånger fram och tillbaka utanför porten, innan han fick mod att klappa på. Ändtligen gjorde han våld på sig och slog ett slag.

”Är din husbonde hemma, lilla vän?” frågade Scrooge den öppnande. ”Verkligen en liten söt flicka!”

”Ja, herre!”

”Hvar är han, mitt barn?” frågade Scrooge vidare.

”I salen, både han och frun. Jag skall visa herrn uppför trappan.”

”Nej, tack tack; han och jag äro gamla bekanta,” sade Scrooge, och redan hade han vredet till salsdörren i hand. ”Här går jag in, min flicka.”

Han öppnade långsamt dörren på glänt och tittade in. De bägge makarne stodo och betraktade bordet som var storståtligt dukadt, ty unga fruar äro mycket noga i sådana fall och vilja, att allt skall vara i sin ordning.

”Fredrik!” sade Scrooge.

Men kors hvad den unga frun blef rädd! Scrooge glömde i detta ögonblick, att hon under blindbocksleken försigtigt suttit i soffhörnet med en pall under fötterna. Hade han kommit ihåg det, skulle han nog aktat sig.

”Bevare oss väl, är det möjligt, onkel!” ropade Fred.

”Jo jo men; det är allt jag, onkel Scrooge. Jag ämnar äta middag hos er. Får jag komma in, Fred?”

Om han fick komma in! Fredrik skakade hans hand så att den kunnat lossna från armen. Inom fem minuter var gubben hemmastadd. Ingenting kunde vara hjertligare. Hjertlig var ocksa unga frun; likaså Topper, när han kom, och den frodiga systern, och alla som kommo. Präktiga menniskor, dito lekar, dito enighet! Här bodde sällheten.

Men tidigt, mycket tidigt morgonen derpå var Scrooge på sitt kontor; han ville komma först och se Bob Cratchit komma för sent; det var någonting, som han högeligen önskade. Så skedde äfven. Klockan slog nio, och ingen Cratchit syntes till. Hon slog en qvart; ingen Cratchit. Han kom fulla aderton och en half minuter för sent. Scrooge satt på sin stol och hade slagit upp dörren på vid gafvel för att se, när Cratchit skulle komma.

Hatten hade Cratchit tagit af sig, innan han öppnade dörren, och yllesjalen likaså. I en blink satt han på sin stol och lät pennan löpa, som om han på en timme ville försöka göra fem fjerdedels timmars arbete.

”Hvad!” brummade Scrooge med sin vanliga röst, så godt han var i stånd att härma sig sjelf numera; ”hvad skall det betyda, att herrn kommer så sent?”

”Jag ber om ursäkt, sir,” sade Bob. ”Tyvärr har jag kommit något för sent.”

”Något för sent?” fortfor Scrooge; ”jo, jo men. Var nu god och stig hit, herre!”

[ 42 ]”Det har händt en gång på hela året, sir,” sade Cratchit bedjande och nalkades sin principals pulpet. ”Det skall inte ske hädanefter. Men jag hade en glad dag i går.”

”Jag har ett ord att säga herrn om det, jag,” sade Scrooge; ”jag kan inte vara belåten med sådant här längre. Och derför,” fortsatte han, i det han sprang ner från stolen och fattade Bob med sådan kraft i västen, att han tog två, tre steg tillbaka, ”och derför skall jag också rätta herrns aflöning efter omständigheterna."

Bob darrade och närmade sig jernlinealen. Ett ögonblick hade han den förflugna idéen att ge Scrooge ett slag med den, fälla honom till golfvet, hålla fast honom och ropa på hjelp.

”Rolig jul, Cratchit!” sade Scrooge med ett allvar, som icke kunde misskännas, och klappade honom på axeln. ”Roligare jul, hederlige Cratchit, än jag beredt er på många år! Jag skall öka på er lön och försöka hjelpa er familj, och i denna qväll skola vi språka om edra affärer, Cratchit, vid en bål rykande punsch. Gör upp eld och köp en ny kolskyffel, innan du tar till pennan igen, käre Robert!”

Scrooge höll hvad han lofvat. Han gjorde det alltihop, och mer än det; och för lille Tim, som icke dog, blef han en andre far. Han blef en så god vän, så god husbonde, så god menniska, som någonsin funnits i gamla City eller hvilken god stad som helst i hela den gamla goda verlden. En och annan skrattade väl åt den förändring, som försiggått med honom; men han lät dem skratta och brydde sig icke om det, ty han visste, att här i verlden sker ingenting så godt, att icke en eller annan rynkar på näsan deråt. Hans eget hjerta log, och dermed var han nöjd.

Med andar hade han ingenting att skaffa hädanefter, utan följde i det fallet den totala återhållsamhetsprincipen; men det sades honom, att han förstod att fira jul, om någon förstod det. Och måtte det äfven kunna sägas om oss, om oss alla, och, som lille Tim sade: ”Gud välsigne oss alla, hvar och en i sin stad!”