En julsång på prosa (1884)/4. Den siste af andarne

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

[ 31 ]

4. Den siste af andarne.

Skepnaden nalkades långsamt, högtidligt och tigande. Scrooge sjönk vid åsynen af honom ner på sina knän, ty sjelfva den luft, genom hvilken denne ande framskred, tycktes vara ett mystiskt dunkel.

Anden var höljd i ett djupsvart draperi, som dolde hans hufvud, hans anlete, hela hans skepnad, och icke lät någonting annat skymta fram än en utsträckt hand. Hade [ 32 ]icke denna hand funnits, skulle Scrooge knapt kunnat urskilja skepnaden från det mörker, hvaraf han omgafs.

Han kände, att skepnaden var stor och vördnadsbjudande, när den så stod utmed honom, och dess hemlighetsfulla närvaro kom honom att rysa. Mera visste han icke, ty anden talade icke och rörde sig icke.

”Ser jag för mig den kommande julens ande?” frågade Scrooge.

Anden svarade icke, utan pekade blott nedåt med handen.

”Du vill visa mig skuggbilder af de ting, som icke skett, men i framtiden skola ske?” fortfor Scrooge. ”Är det så, ande?”

Öfre delen af andens dok drogs för ett ögonblick tillhopa i sina veck, som om anden böjde på hufvudet. Detta var det enda svar Scrooge erhöll.

Ehuru Scrooge nu blifvit någorlunda van vid andars sällskap, var han dock så rädd för denna tigande skepnad, att hans ben darrade under honom och han knapt var i stånd att hålla sig uppe, då han beredde sig att följa anden. Denne dröjde ett ögonblick, som om han märkte det tillstånd, hvari den dödlige befann sig, och ville gifva honom tid att hemta sig.

Men just derigenom blef det ännu svårare för Scrooge. En rysning öfvergick honom, då han tänkte, att bakom den dunkla slöjan andeögon voro ofrånvändt fästa på honom, under det han, huru mycket han än ansträngde sin blick, icke kunde se annat än den spöklika handen och en stor svart massa.

”Det kommandes ande,” utropade han, ”jag fruktar dig mera än någon ande jag sett. Men som jag vet, att du har för afsigt att vara mig nyttig, och som jag hoppas att från denna stund bli en helt annan menniska än jag hittills varit, vill jag mottaga ditt sällskap, mottaga det med tacksamt hjerta. Kan du inte tala till mig?”

Han fick ej något svar. Handen pekade rakt framför dem.

”Så led mig!” sade Scrooge. ”Led mig! Natten försvinner och är en dyrbar tid för mig; jag vet det. Led mig, ande!”

Skepnaden rörde sig från stället på samma sätt som den kommit dit. Scrooge följde i skuggan efter draperiet, hvilket, tyckte han, uppbar honom och förde honom med.

De tycktes knappast gå in i staden; det såg snarare ut, som om staden af sig sjelf vuxit upp omkring dem. Men de befunno sig i staden, midt i dess hjerta, på Börsen bland köpmän, som skyndade fram och tillbaka, klingade med guldet i sina fickor, stodo i grupper bredvid hvarandra och pratade, sågo på uren och tankfullt lekte med sina stora guldberlocker m. m., såsom Scrooge så ofta sett förut.

Anden stannade framför en liten grupp samtalande affärsmän. Scrooge såg, att andens hand pekade på dem, och han trädde derför närmare, för att höra på deras samtal.

”Nej,” sade en stor korpulent man med en ofantlig hängande haka, ”om det vet jag ingenting. Jag vet bara, att han är död.”

”När dog han?” frågade en annan.

”I natt som var, tror jag.”

”Hvad säga herrarne om honom?” frågade en tredje och tog sig en väldig pris ur sin gulddosa. ”Jag trodde, att den karlen icke kunde dö.”

”Jo, jo men!” svarade den förste och gäspade.

”Hvad har han gjort med sin förmögenhet?” frågade en man med rödt ansigte och en hängande utväxt på näsan, snarlik en kalkonkam.

”Det har jag inte hört,” svarade mannen med isterhakan och gäspade ännu en gång. ”Möjligen har han testamenterat den till sin korporation. Så mycket vet jag, att inte är jag insatt till arfvinge.”

Skämtet mottogs med allmänt löje.

”Emellertid blir det en tarflig begrafning,” fortfor samme talare, ”ty sannerligen jag vet, hvem som vill gå med honom till grafven. Kanske vi skola sluta oss till processionen?”

”Åhja, om man sörjer för, att någonting fins att få, kan jag nog gå med,” sade herrn med utväxten på näsan. ”Men fins det ingenting sådant, får då ingen mig med på begrafningen."

Ett nytt skratt.

[ 33 ]”Jag är ändå den oegennyttigaste af alla,” sade den förste talaren, ”ty jag nyttjar aldrig svarta handskar och går aldrig på begrafningskalas. Jag skall ändå gå med nu, bara någon annan följer med. När jag rätt tänker efter, var ändå jag hans bäste vän, ty vi stannade alltid, när vi möttes.”

Herrarne skingrade sig och bildade snart nya grupper. Scrooge kände dem och vände sig till anden, som om han väntade sig en förklaring af denne.

Skepnaden skred framåt ut på en gata. Dess finger visade på två personer, som mötte hvarandra. Scrooge lyssnade åter, ty han trodde, att han här skulle få förklaringen.

Äfven dessa begge män kände han fullkomligt väl. De voro handlande, mycket rika och högt ansedda. Han hade alltid bemödat sig om att ega deras aktning, nämligen i affärsväg, bara i affärsväg.

”Hur står det till?” frågade den ene.

”Hur står det till med er?” frågade den andre.

”Rätt bra,” sade den förste. ”Nå, hin fick hvad han skulle ha till slut ändå.”

”Ja, jag hör det,” svarade den andre. ”Bra kallt i dag.”

”Hvem kan vänta annat vid jultiden? Ni är väl ingen skridskoåkare, gissar jag.”

”Nej, nej; jag har annat att tänka på. God morgon!”

Eljest icke ett ord. Sådan var deras helsning, deras samtal och deras afsked.

Scrooge tycktes i början finna det underligt, hvarför anden ansåg ett till utseendet så vanligt samtal för någonting vigtigt; men snart insåg han, att någon hemlig betydelse kunde ligga der under, och denna bemödade han sig att utfundera. Svårligen kunde samtalet syfta på Jakobs, för detta kompanjonens död, ty denne tillhörde det förflutna, och den ande, i hvars sällskap Scrooge befann sig, var en framtidens ande. Icke heller tyckte han, att samtalen kunde lämpas på honom sjelf. Han tviflade likväl icke, att, hvad de än syftade på, en lexa för honom fans deri, och han föresatte sig derför att vara noga uppmärksam på allt, som han sett, men framför allt observera sin egen skuggbild, när denna skulle visa sig. Han hoppades nämligen, att det sätt, hvarpå hans eget framtida jag skulle uppföra sig, äfven borde gifva honom nyckeln till gåtan, som han nu icke kunde lösa.

Han såg sig om efter sin egen bild; men i hans vanliga hörn stod en annan, och ehuru klockan visade på den timme, då han alltid brukade infinna sig på sin plats, såg han likväl icke sig sjelf bland de många personerna på Börsen. Detta föreföll honom likväl icke besynnerligt, ty han hade ju föresatt sig att bli en annan menniska, och derför trodde och hoppades han sig redan i detta försummande af börstimmen se ett verkställande af sin föresats.

Skepnaden stod bredvid honom, lugn och mörk, med utsträckt hand. När han uppvaknade från sitt grubbel, trodde han sig efter handens riktning och andens ställning kunna sluta, att de osynliga ögonen voro skarpt riktade på honom. En kall rysning ilade genom märg och ben på honom.

De lemnade den bullrande platsen och begåfvo sig till en mindre besökt del af staden, der Scrooge aldrig varit förut, ehuru han väl kände trakten och det elaka rykte, den hade om sig. Gatorna voro smutsiga och smala, bodarna och husen eländiga, menniskorna, som bodde der, halfnakna, obehagliga att åse, nästan alla druckna. Ur förstugor och gångar framträngde en lukt som ur kloaker. Hela qvarteret var uppfyldt med brott, orenlighet och armod.

Djupt inne i detta skändlighetens näste syntes under ett framskjutande tak en låg bod, der jern, lumpor, flaskor, ben och fett afskräde upphandlades.

På golfvet derinne lågo högar af rostiga nycklar, spikar, kedjor, jernkrampor, filar, vigter och annat gammalt jern af allehanda slag. Hemligheter, hvilka få torde haft mod att utspana, lågo dolda under berg af illaluktande lumpor, massor af härsknadt fett och högar af ben. Midt ibland de härligheter, med hvilka han dref handel, satt utmed en spisel, uppförd af gammalt tegel, en gråhårig skälm, som säkerligen sett sina sjuttio år, och sökte skydda sig mot den kalla luften med ett slags skärm bestående af ett förhänge af allehanda lumpor, som hängde på ett streck. Der satt han och rökte sin pipa i allsköns maklighet.

Scrooge och anden infunno sig hos denne man, just som en gammal qvinna med ett tungt bylte smög sig in i boden. Men knapt hade hon hunnit in, förr än en annan qvinna infann sig med en annan börda af samma slag, och tätt efter dem följde en man i luggsliten, svart rock, och [ 34 ]han tycktes bli lika rädd för qvinnorna, som de blifvit skrämda, då de igenkände hvarandra. Efter en stunds tystnad, hvarunder den gamle handelsmannen närmade sig dem, utbrusto de alla tre i ett högljudt skratt.

”Låt hjelphustrun först komma ensam in,” sade hon som kommit först. ”Tvätterskan blir sedan deri andra och så kommer allrasist, också ensam, begrafningsentreprenörens karl. Gamle Joe, det är en lycklig träff! Här stöta vi tillsammans alla tre, utan att det varit vår mening.”

”Ni hade inte kunnat stöta tillsammans på något bättre ställe heller,” sade gamle Joe och tog pipan ur munnen; ”stig nu på bara! Här ä' ni ju inte främmande. Men vänta först ett ögonblick, till dess jag får stänga dörren! Hör, så den gnäller! Jag tror nästan, att bland allt mitt jernskräp fins ingenting så rostigt som de här gamla dörrhakarna, och troligtvis finnas här inga ben, som äro äldre än mina. Ha, ha, ha! Vi passa för hvarandra! Se så, stig på nu!”

Han menade, att de tre skulle gå bakom förhänget. Först rörde han om elden med en gammal jernstör, derpå putsade han sin rykande lampa (ty det var mörkt) med munstycket på sin pipa, och derpå tog han denna åter i munnen.

Under det han sysslade härmed, kastade den qvinna, som redan talat, sitt bylte på golfvet, satte sig helt kavat ner på en stol, stödde armbågarna mot knäet och kastade en utmanande blick på de bägge andra.

”Nå, hvad är det mera med det, mrs Dilber?” sade hon. ”Hvar och en måste sörja för sig sjelf. Så brukade också han alltid göra.”

”Ja, det är sant,” sade tvätterskan.

”Nå, hvarför står ni der rädd som en backhare, menniska? Inte komma vi att rifva ut ögonen på hvarandra, tänker jag.”

”Nej, långt ifrån,” sade mrs Dilber och karlen på samma gång.

”Nå,” fortfor talarinnan, ”då är det bra. Inte förlorar någon menniska något på de småsakerna, vi tagit. Åtminstone förlorar inte den döde derpå.”

”Nej,“ menade mrs Dilber och skrattade.

”Hade han velat behålla dem äfven efter sin död, den gamle girigbuken,” fortfor qvinnan, ”så skulle han ha varit menniska, så länge han lefde. Hade han det varit, så skulle han under sin sjukdom ha hållit någon, som skött honom, och inte legat mol ensam till sista minuten.”

”Ja, det är mycket sant,” tillade mrs Dilber. ”Det var rätt åt honom att det gick som det gick.”

”Det skulle inte varit för mycket, om det gått honom än värre,” fortfor den andra qvinnan, ”och jag skulle sannerligen inte ha gjort mig samvete af att ha tagit bort ännu mera, om det varit möjligt. Öppna knytet nu, gamle Joe, och säg mig, hvad det är värdt. Tala utan omsvep. Jag skäms inte för att vara den första och har ingenting emot, att de andra höra på alltihop. Vi visste nog, innan vi råkades här, att hvar och en hade tagit för sig. Det är ingen synd. Öppna knytet, Joe!”

Men de bägge andra voro för artiga att medgifva det, och mannen i de luggslitna, svarta kläderna bredde först ut sitt rof. Det var icke synnerligen värdefullt. Ett eller ett par petschaft, ett pennstift, ett par skjortknappar och en bröstnål af ringa värde, det var alltihop. Hvarje föremål mönstrades för sig och värderades af gamle Joe, som med en kritbit skref upp på väggen den summa han var benägen att gifva derför och adderade ihop alltsamman, när hans kund icke hade mer att lägga fram.

”Der är er räkning,” sade Joe, ”och jag ger inte en penny mer, om jag ock skulle bli lefvande kokt. Hvems tur är det nu?”

Mrs Dilber trädde fram. Sänglinne och handdukar, några linnekläder, två gammalmodiga silfvertéskedar, en sockertång och några omaka stöflar. Hennes räkning skrefs likaledes på väggen.

”Damerna betalar jag alltid för mycket. Det är min svaga sida, och den kommer väl att bringa mig till tiggarstafven till slut,” sade gamle Joe. ”Här står er räkning. Begär ni en penny till och vill låta handeln bero på den, så ångrar jag att jag varit så frikostig, och drar af fem shillings.”

”Och nu kommer mitt knyte, Joe,” sade den andra qvinnan.

Joe lade sig på knä, för att bättre kunna lösa upp det, och sedan han arbetat sig igenom åtskilliga knutar, drog han till slut fram en stor, tung rulle af något mörkt tyg.

[ 35 ]”Hvad är det här?” sade han. ”Sängomhängen!”

”Jo,” sade qvinnan leende och lutade sig fram med korslagda armar; ”jo, sängomhängen!”

”Ni tog väl inte ner dem med ringar och allt, medan han ännu låg der?”

”Visst gjorde jag det. Hvarför inte det?” frågade qvinnan.

”Ni är född under en lycklig stjerna och kommer att gå långt,” anmärkte Joe.

”Åhja, nog tar jag för mig, när jag kan få, och helst från en sådan menniska som han, Joe,” svarade qvinnan lugnt. ”Spill inte olja på yllefiltarna der!”

”Hans filtar?” frågade Joe.

”Hvems annars?” lydde svaret. ”Han förkyler sig inte, om han också ligger utan täcke, eller hur?”

”Han måtte väl inte ha dött af något smittsamt? Säg?” frågade nu gamle Joe, i det han höll upp med sin sysselsättning och kastade en blick på hustrun.

”Var inte rädd för det,” svarade qvinnan. ”Så belåten med hans sällskap var jag visst inte, att jag stannat hos honom för sådana här saker, om han det gjort. – Åhja! ni kan gerna titta på den der skjortan, till dess det gör ondt i ögonen på er; ni skall ändå inte hitta på något hål eller någon sliten fläck. Det är den bästa han hade, och fin är den. De skulle ha förderfvat den, om inte jag satt p för det.”

”Förderfvat den?” frågade gamle Joe.

”Ja, de kunde ha varit i stånd att begrafva honom i den,” svarade qvinnan leende. ”Derför tog jag bort den. Till svepning är en af bomull god nog; i den kan han inte se otäckare ut, än han skulle gjort i den här.”

Rysande afhörde Scrooge detta samtal. Han betraktade personerna i den ohyggliga scenen, der de lutade sig öfver sitt rof i det matta skenet från den gamle spetsbofvens lampa, och han betraktade dem med en vedervilja och afsky, som icke kunnat vara större, om de varit dämoner och köpslagit om liket sjelft.

”Ha, ha!” skrattade samma qvinna, när gamle Joe tog fram en flanellpåse med mynt och åt hvar och en på golftiljorna uppräknade hvad de skulle ha. ”Det är slutet på visan, ser ni! Medan han lefde, skrämde han bort alla menniskor ifrån sig, för att vi skulle ha fördel deraf, när han var död. Ha, ha, ha!”

”Ande!” sade Scrooge darrande. “Jag förstår hvad du menar. Det skulle kunna gå med mig som med denne olycklige man. Det lefnadssätt jag för, skulle kunna leda till ett sådant slut; – men, barmhertige Gud! Hvad är detta?”

Han tog af fasa ett par steg tillbaka, ty skådeplatsen hade förändrat sig, och han stod nu tätt utmed en säng, en säng utan omhängen, på hvilken, under ett söndrigt täcke, någonting låg öfverhöljdt, hvilket, så stumt det än var, likväl talade fasans språk tydligt nog.

Rummet var så mörkt, så mörkt, att man icke kunde urskilja någonting tydligt. Scrooge kastade dock, liksom ovilkorligt tvungen dertill, forskande blickar omkring sig. Utifrån föll ett blekt ljussken rakt på sängen, der det plundrade, obevakade, obegråtna liket låg.

Scrooge kastade en blick på anden, hvars hand pekade mot likets hufvud. Täcket låg så vårdslöst kastadt öfver den döde, att Scrooge skulle kunnat afhölja likets ansigte, om han blott rört ett finger. Han tänkte derpå; han kände hur lätt det skulle vara; han tyckte, att liksom en inre röst uppmanade honom dertill; men han var lika litet i stånd att lyfta svepduken som att aflägsna anden från sin sida.

O, kalla, kalla, stela, fasaväckande Död, res ditt altare här och hölj det med de fasor, som stå i din makt, ty här är ditt rike! Men på det älskade, vördade och ärade hufvudet kan du deremot icke kröka ett hårstrå för dina gräsliga afsigter; icke ett enda drag i dess ansigte kan du göra afskräckande. Det vill ingenting säga, att handen nu är tung och faller tillbaka, när hon lyftes upp; det vill ingenting säga, att hjertat och pulsarna nu stannat; men det har något att betyda, att handen var öppen, ädelmodig och trofast; hjertat manligt och ädelt och ömt. Nyttja din udd, du skugga, nyttja den! Ur såret framqvälla de goda gerningarna och fylla verlden med odödligt lif.

Ingen röst hviskade dessa ord i Scrooge’s öra och likväl hörde han dem, när han kastade sina ögon på sängen. Hvad månne väl först och främst skulle röra sig hos denne man, om han åter kunde vakna? frågade Scrooge sig sjelf. [ 36 ]Girighet, hårdhet, snålhetens bekymmer. De hade sannerligen beredt honom en glad hädanfärd!

Här låg han i det mörka, tomma huset, och det fans inte en man, inte en qvinna, inte ett barn, som kunnat säga: han var god mot mig i det eller det, och för minnet af denna menniska, af denna hans godhet vill jag också vara tacksam mot honom. På dörren krafsade en katt och under kaminen tycktes råttorna gnaga. Hvad de sökte i likrummet, och hvarför de voro så oroliga och brådskande, derpå vågade Scrooge inte tänka.

”Ande,” sade han, ”detta är ett fasans rum. Fastän jag lemnar det, skall den lärdom det ger mig sannerligen aldrig gå ur mitt minne. Låtom oss gå!”

Anden pekade med orörligt finger på den döde.

”Jag förstår dig,” sade Scrooge, ”och jag skulle göra det, om jag bara förmådde. Men jag saknar krafter dertill, ande, jag saknar krafter dertill.”

Anden tycktes åter kasta en blick på honom.

”Om det i staden fins någon menniska, som känt sig upprörd genom denne mans död,” sade Scrooge i dödsångest, ”så låt mig se denna menniska, ande; jag besvär dig!”

Skepnaden bredde ett ögonblick ut sin dunkla mantel framför honom, och när han åter drog den tillbaka, såg Scrooge ett af dagsljuset upplyst rum, der en moder satt med sina barn.

Hon väntade någon med otålig ängslan, ty hon gick af och an i rummet, ryste till vid hvarje buller, såg ut genom fönstret, kastade en blick på klockan, försökte, ehuru förgäfves, att sy, och kunde knapt stå ut med att höra barnen jollra, under det de lekte.

Ändtligen klappade det på dörren: hon skyndade dit för att möta sin man, som ännu var ung, men ur hvars drag sorg och bekymmer talade. Nu hvilade öfver dem ett eget uttryck, ett slags bitter glädje, hvaröfver han tycktes blygas och som han sökte undertrycka.

Han satte sig till bords och förtärde maten, som hållits varm åt honom vid elden; och när hon, först efter en lång stunds tystnad, frågade honom hvad nytt han medförde, tycktes han icke veta, hvad han skulle svara.

”Är det bra eller illa!” frågade hon, för att hjelpa honom.

”Illa,” svarade han.

”Vi äro då i grund ruinerade?”

”Nej; ännu ha vi hopp, Caroline.”

”Att han låter beveka sig?” svarade hon. ”Sker ett sådant underverk, så kunna vi hoppas allt.”

”Han kan det icke mer i detta lifvet,” sade mannen, ”han är död.”

Hon var en mild och tålig varelse, om hennes ansigte inte talade osanning; men hon tackade Gud i sitt hjerta, när hon hörde detta, och uttalade äfven sin tacksägelse med hopknäpta händer. Men ögonblicket derefter bad hon Gud förlåta henne och ångrade hvad hon sagt.

”Hvad den halfdruckna qvinnan, som jag talade om för dig i går afton, sade mig, när jag försökte bli insläpt till honom, för att förmå honom till en veckas anstånd, och hvilket jag ansåg blott som en undflykt, för att han inte skulle behöfva tala med mig, det var rena sanningen. Han var då icke allenast mycket sjuk, utan låg redan i dödskampen.”

”På hvilken kommer vår skuld att öfvergå?”

”Jag vet inte. Men innan vi få veta det, hinna vi få in penningar, och om vi än inte skulle få ihop den summan, så vore det ändå bra stor otur, om vi i hans arfvinge skulle finna en lika hjertlös och hård borgenär. I natt kunna vi sofva med lättare hjerta, Caroline.”

Ja, deras hjertan voro lättare. Barnen tystnade, samlade sig kring föräldrarna och lyssnade uppmärksamt på det, hvaraf de föga förstodo. Detta hus hade blifvit lyckligare genom den mannens död. Den enda känsla, som blifvit väckt genom hans död, var en känsla af glädje.

”Låt mig nu se någon ömhet i samband med ett dödsfall,” sade Scrooge, ”eljest kommer det mörka rum, vi lemnade, att alltid sväfva för mina ögon.”

Anden förde honom genom flere för Scrooge bekanta gator, och Scrooge såg sig omkring der och hvar, för att se, om han icke skulle bli varse sig sjelf. De trädde in i Bob Cratchits hus, i samma bostad, som han besökt med den förra anden, och der såg han modern och barnen sitta omkring elden.

De sutto tysta, alldeles tysta. De små stojande Cratchits sutto stela som statyer i ett hörn och tittade upp på Peter, som höll en bok framför sig. Modern och hennes döttrar sydde; men icke ett ord vexlades dem emellan.

[ 37 ]”Och han tog ett barn och stälde det midt ibland dem.”

Hvar hade Scrooge hört dessa ord? Drömt dem hade han icke. Säkerligen läste gossen dem, när han och anden stego öfver tröskeln. Men hvarför fortsatte han icke läsningen?

Modern lade sitt arbete på bordet och betäckte sitt ansigte med sina händer.

”Den bjerta färgen gör ondt i mina ögon.” sade hon. ”Men det går snart öfver igen,” tillade Cratchits hustru. ”Mina ögon tåras vid ljusskenet; men jag vill inte för allt i verlden möta er far med tårar i ögonen, när han kommer hem. Det dröjer inte länge till dess.”

”Vid den här tiden brukar han eljest redan vara hemma,” svarade Peter och slog igen boken. ”Men han går väl långsammare nu, än han gjorde förut om qvällarna. mamma!”

Alla voro tysta igen, till dess modern med lugn och stadig röst, som stapplade blott en enda gång, till slut yttrade:

”Jag vet, att han har gått fort, att han gått mycket fort med ... med lille Tim på sina armar.”

”Jag har också sett det,” sade Peter. ”Ofta.”

”Jag också,” inföll en af de andra. Alla hade sett det.

”Åhja, han var inte tung att bära!” fortfor hon och höll ögonen fästa på sitt arbete, ”och hans far älskade honom så mycket, att han inte alls tyckte honom vara någon börda, – ack nej, ingen börda. – Här kommer nu er far, barn!”

Hon skyndade ut för att möta honom, och lille Cratchit kom in med sin yllesjal, han behöfde den väl, stackars man. Téet stod färdigt vid elden för hans räkning, och alla bemödade sig att hjelpa honom på ett eller annat sätt. Derpå klättrade de bägge yngsta upp på hans knän, lade sina små kinder mot hans och sade: ”Pappa, tänk inte mer på det; sörj inte mer!”

Cratchit visade sig mycket vänlig mot dem och talade kärleksfullt till hela sin familj; han betraktade arbetet på bordet och berömde sin hustrus och flickornas flit och skicklighet. Det blefve säkert färdigt till om söndag, anmärkte han.

”Om söndag! Har du varit der i dag, Robert?” frågade hustrun.

”Ja, mamma,” svarade Cratchit, ”och jag ville önska, att du kunnat komma med mig. Du skulle ha gladt dig åt den vackra, gröna platsen, men du skall nog få se den många gånger. Jag lofvade honom att komma om söndag. Mitt lilla kära barn!” utropade han derpå; ”mitt stackars lilla barn!”

Han kunde icke längre hålla tillbaka sina tårar, utan gick ur rummet och uppför trappan till rummet ofvanpå, der julljusen brunno klart. Bredvid barnet stod en stol, och på den syntes, att någon nyligen suttit der. Den stackars Cratchit satte sig ner på stolen, och sedan han samlat sina tankar och lugnat sig något, kysste han det lilla ansigtet. Nu var han försonad med det som händt och gick lugnad ner igen.

Alla satte sig nu omkring elden och samtalade, flickorna och modern alltjämt sysselsatta med sitt arbete. Cratchit berättade om hur utomordentligt god mr Scrooge’s systerson varit; han hade ju knapt sett honom en enda gång förut, och nu, då han mött honom på gatan, hade han anmärkt, att han såg så ledsen ut, och frågat, hvad som felades honom. ”Jag berättade allt för honom,” fortsatte Cratchit, ”ty han är en vänlig och god menniska, och han svarade: det gör mig hjertligt ondt, herr Cratchit, och jag deltar på det innerligaste i er och er snälla hustrus sorg. Hur han vet det, kan jag inte begripa.”

”Vet hvad, min vän?”

”Att du är en snäll hustru,” svarade Cratchit.

”Det veta alla menniskor,” svarade Peter.

”Rätt anmärkt, min gosse,” svarade Cratchit; ”jag hoppas, att alla menniskor veta det. Jag deltar på det innerligaste i er snälla hustrus sorg, sade han. Och kan jag vara er till tjenst på något sätt, lade han till och gaf mig sin adress, så kom till mig. Jag har gladt mig mycket deråt, inte åt att han ville göra någonting för oss, utan derför att han talade så vänligt till mig. Det såg verkligen ut, som om han känt vår lille Tim och delade våra känslor.”

”Jag är säker på, att han är en god menniska,” sade mrs Cratchit.

”På det skulle du vara ännu säkrare, om du finge sjelf tala med honom,” sade Cratchit. ”Det skulle inte förvåna mig, om han skaffade Peter en bättre plats.”

”Hör du bara, Peter,” sade modern.

[ 38 ]”Och sedan,” yttrade någon af flickorna, ”skall Peter gå i kompani med någon och bli sin egen.”

”Prata inte persilja, du,” sade Peter, men smålog i mjugg.

”Nåja, det kan väl hända någon gång det också.” menade Cratchit, ”fastän det är långt härifrån och dit. Men hur och när vi också skiljas från hvarandra, skall dock ingen af oss någonsin glömma lille Tim, som först gick bort ifrån oss. Är det inte så?”

”Aldrig skola vi glömma honom, aldrig!” ropade alla.

”Och jag tror,” fortfor fadern, ”jag tror, mina vänner, att när vi komma ihåg, hur tålig och hur stilla han var, fastän han bara var ett litet, litet barn, så skola vi inte så lätt bli oense med hvarandra eller glömma lille Tim.”

”Nej, aldrig, aldrig!” ropade de åter.

”Jag är lycklig,” sade Cratchit; “jag är i[{oläsligt}]ing lycklig!"

Mrs Cratchit gaf honom en kyss, hans döttrar kysste honom, de bägge små kysste honom, och Peter och han tryckte hvarandras händer. Tims ande, din barnasjäl var från Gud!

”Ande,” sade Scrooge, ”någonting säger mig, att vi snart skola skiljas åt. Jag vet det; men jag vet icke, huru vi skola skiljas. Säg mig hvem den mannen var, som vi sågo ligga död?”

Den kommande julens ande ledsagade honom, liksom förut, dock vid en annan tid, som det föreföll honom, ty dessa sista syner tycktes ej följa på hvarandra i någon viss ordning; det enda gemensamma för dem var, att de alla tillhörde framtiden, – anden ledsagade honom till affärsmännens samlingsplats; men han visade honom icke hans egen bild. Anden stannade icke heller på något ställe, utan tycktes oupphörligt gå framåt mot det efterlängtade målet, till dess han slutligen gaf Scrooge en vink att stanna ett ögonblick.

”Vid denna gård,” sade Scrooge, ”som vi nu passera, ligger mitt kontor, och det har funnits der i många år. Jag ser huset. Låt mig se, hvad jag skall vara i framtiden!”

Anden stannade; hans hand pekade åt ett annat håll.

”Det här huset är det,” sade Scrooge. ”Hvarför pekar du dit?”

Det obevekliga fingret bytte icke om riktning.

Scrooge steg fram till fönstret på sitt kontor och tittade dit in. Det var ännu ett kontor, men det var icke hans. Inredningen var icke den samma, och den man, som satt vid pulpeten, var icke Scrooge. Anden fortfor att peka åt ett annat håll.

Scrooge gick tillbaka till anden och undrade hvarför han flyttat och hvart han flyttat, men åtföljde anden, till dess de kommo till en gallerport af jern. Här stannade han och såg sig om, innan de gingo in.

Det var en begrafningsplats, och här låg han sålunda begrafven, den olycklige, hvars namn han skulle få veta. Stället var högtidligt, på alla sidor kringstängdt af hus och öfvervuxet af gräs och vilda plantor, som växte i yppig rikedom, närdt af döden.

Anden stannade midt ibland grafvarna och pekade på en ibland dem. Scrooge nalkades den darrande och sade:

”Innan jag träder närmare till den sten, på hvilken du pekar, så svara mig på en fråga: Är allt detta skuggor af det, som skall ske, eller af det, som kan ske?”

Anden pekade ännu på grafven, bredvid hvilken de stodo.

”Den bana, på hvilken menniskan vandrar, häntyder på ett visst mål, till hvilket hon till slut skall komma; men om denna bana öfvergifves, kan äfven målet bli ett annat,” sade Scrooge. ”Är inte det meningen med det du ämnar visa mig?”

Anden var orörlig som alltid.

Scrooge tog nu darrande ett steg närmare, följde andens pekande finger och läste på den vanvårdade grafvens sten sitt eget namn: Ebenezer Scrooge.

”Är jag den man, som låg i sängen?” frågade han och dignade ner på sina knän. Andens finger pekade från grafven på Scrooge och från Scrooge åter på grafven.

”Nej, ande; nej, ack nej!”

Fingret fortfor med sin rörelse.

”Ande!” ropade han nu och fattade skepnadens mantel; ”ande, hör mig! Jag är inte längre den man, jag var. Jag vill inte vara den man, som jag skulle varit, om ej detta möte inträffat. Hvarför visa mig detta, om jag är utan allt hopp?”

För första gången tycktes handen darra.

[ 39 ] ”Gode ande!” fortfor Scrooge och kastade sig åter ner inför honom. ”Du har medlidande med mig; jag ser det. Gif mig ett tecken, att jag genom förändrad lefnad också kan förändra de skuggor, du visat mig!”

Den vänliga handen darrade.

”Jag vill hedra jul i mitt hjerta och söka fira jul hela året igenom. Jag vill lefva i det Förflutna, det Närvarande och det Tillkommande. Alla dessa tre andar skola vara verksamma inom mig. Ack, om jag kunde utplåna skriften från denna sten!”

I sin ångest fattade han andens hand. Denne sökte lösgöra sig; men han var stark i sin bön och höll den fast. Anden, som var starkare än han, stötte honom tillbaka.

Han knäpte ihop sina händer, höjde dem till ännu en bön om förändring i sitt öde och varseblef derunder en förändring i skepnadens dok och draperi. Fantomet förminskades, sjönk ihop och förvandlades till en sängstolpe.