En syrpris och ytterligare en syrpris

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Min vän Poliveau. Palais-Royal.
Hvad jag erhöll i stället för de utlofvade historiska anekdoterna
Borta och Hemma
av Edvard Flygare, Emilie Flygare-Carlén, Julius Axel Kiellman-Göranson

En syrpris och ytterligare en syrpris
Konturerna af resan mellan Paris och Genua  →


[ 42 ]


VI.

En syrpris och ytterligare en syrpris.


Sedan jag så der temligen, som jag hoppas till den blifvande madame Rougetz tillfredsställelse, uppfyllt mitt åliggande och vid porten till hennes hem lemnat henne att i vindskammarens enslighet börja sitt långa enkestånd samt än en gång emottagit hennes försäkran att hon helsade som en välgerning den förströelse, min ofullbordade uppfostran skänkte henne, spatserade jag i ett särdeles allvarsamt lynne hem och kände mig redan trött vid början till den blifvande angenäma episoden.

[ 43 ] Också kunde jag icke gerna betrakta den lilla Luisannes naiva umgänge som någon ersättning för min vän Poliveaus qvicka och skarpa samtal. Det var alldeles som om jag i hast blifvit lemnad ensam i Paris — jag kände de första symptomerna till tråkighet och ledsnad.

Man har påstått att endast likartade figurer passa tillsammans, att hvarken genom kärlek eller vänskap olika karakterer låta förena sig. Detta är säkerligen ett misstag — motsatsen låter snarare bevisa sig.

Tvänne elektriska kroppar stöta hvarandra tillbaka, motsatta poler söka deremot närma sig hvarandra. En verklig vän bör vara ett slags komplement till oss sjelfva. Han bör ega de egenskaper, som fattas oss, och han bör till och med i en viss grad sakna dem, hvilka vi i en hög grad besitta. Han bör — för att nyttja en djerf bild — hafva utstående kanter, der vi hafva fördjupningar, på det att, när förhållandet sådant medgifver, sambandet må blifva fast och föreningen varaktig.

Alla dessa ömsesidiga defekter gjorde mitt umgänge med den nu förlorade sällskapsvännen så kärt. Må man då föreställa sig hvilken behaglig öfverraskning det skulle vara, när jag vid hemkomsten erhöll ett bref, undertecknadt med hans namn.

Dess innehåll var följande:

»Se här ännu ett afsked, och se här rätta orsaken hvarföre jag måste afstå från fortsättningen af en bekantskap, hvilken, ni vet det väl, varit mig agreabel.

Ni får nu ett intryck af mig, olika de öfriga. Men jag är i dag i ett begrundande och sorgset lynne.

Orsaken är den, att jag just fått bref från en gammal tant att min fars helsotillstånd väl ännu icke är hopplöst, men högst betänkligt och aftynande.

Jag måste alltså resa. Men hade jag sagt Luisanne rätta orsaken, skulle hon tro mig hafva bedragit henne i hemlighet. Jag föredrager således att spela den [ 44 ]öppne bedragaren utan att vara det. Sådana äro qvinnorna. För vår otrohet eller försummelse finnes ingen annan naturlig förevändning än en annan qvinna. De skulle snarare tro på hvad underverk som helst än att man kan tröttna på dem utan att hafva sett någon, hvars inbillade företräden verkat en sådan rubbning. Kärleken är deras hufvudsak, och alltså är det blott den de förstå.

Louisanne är en täck, god och renhjertad flicka. Jag håller mycket af henne; men som jag, huru mycket tid jag än lemnade henne, icke fann vår granne tapetserarens ärliga frieri avanceradt en tum, hade jag i alla fall beslutat att på något sätt låta Louisanne tappa bort en otacksam och fordrande älskare för att i stället få sig en tacksam och ärlig äkta man.

Det lärer väl ej heller dröja länge, innan det går så.

Om jag ej intresserade mig så mycket för er, skulle jag icke nu uppehålla mig med att skrifva.

Paris är egentligen icke den plats, der ni kan göra er mycket nöje eller nytta. Era national-ekonomiska studier kan ni sköta hvar som helst; och det bullrande, hvirflande och hvimlande lif, som här föres, kommer aldrig att tillfredsställa er . . . Jag har sett er med ängslig trötthet mäta slutet af dessa gator, der fransmannens blick längtande flyger fram. Hvarför valde ni Paris? Välj icke Tyskland, icke England heller. Det finnes ett land, som kan tillfredsställa alla lynnen. I Italien skall ni finna er väl, och innan nästa vår blir ingenting märkvärdigt i Paris. Då, om ni kommer tillbaka, skall ni troligen återfinna den vän, som nu med saknad skiljes vid er. Poliveau.

P. S. Naturligtvis gäller alltid för Luisanne historien om den improviserade landsorts-modisten. Prata med den unga flickan ibland! Hon har ett godt naturligt, ehuru oslipadt förstånd».

[ 45 ] Jag satt ännu med brefvet i hand och begrundade dels den nya pikanta vändningen i den franska galanteriepisoden, dels min vän Poliveaus hjertlighet att midt uti sin sorg och sina husliga arrangemanger gifva sig tid att tänka på främlingen — då jag fick besök af en landsman.

Herr B., som redan någon tid varit i Paris och så der på affärs-manér sett allt i flygten, ville nu ge sig af någor annorstädes, hvart som helst, och sökte öfvertala mig att göra sällskap. Men han skulle nödvändigt lemna Paris dagen derpå.

— Till södra Frankrike då, sade jag, och sedan på en tid till Italien.

— Det blir bra.

— Men jag behöfver ännu en dag.

— Må vara!

Och sålunda fann jag mig midt inne i den plan, jag knappt hunnit upptaga, men hvilken dock alltid föresväfvat mig som ett lämpligt mål, hvars behag ökades af Poliveaus råd. Men att resa ifrån föreläsningarna, just då de nyss börjat? Kanske hade jag icke bort hasta. Dock hade jag icke hört tillräckligt för att finna att dessa föreläsningar ej voro sådana som jag väntat. De största snillena, de djerfvaste tänkarne, de friaste andarne äro bragte till tystnad i landsflykt eller fängelse. Man kan ej inhemta deras idéer annat än i deras skrifter, tryckta under monarkiens för pressen långt friare tider. Visserligen har man ännu talangfulla föreläsare, men deras föredrag bära en tydlig prägel af tvång och ängslig försigtighet. De söka roa genom ordlekar, fyndiga vändningar och skarpa distinktioner, emedan de ej mera våga hänföra genom ett kraftigt snilles fria utgjutelser. Dessa erinringar lugnade mig åter i afseende på den så hastiga afresan.

Följande afton skref jag till Louisanne:

»Er älskare blef enleverad af en modist, er nye vän [ 46 ]har blifvit det af en svensk turist. Då ni värdigas taga notis om dessa rader, är han redan på väg till Italien.

Ni kan lätt föreställa er, mademoiselle, att jag med djup saknad lemnar de nya förträffliga vyer, ert fortsatta umgänge skulle hafva öppnat för mig, men jag återkommer snart, och jag skall då taga mig friheten uppsöka madame Louisanne Rouget etc. etc.»




Och sålunda hade från Poliveaus resa ej mera än ett dygn förflutit, då jag, utan att knappt kunna tro på denna sista öfverraskning, verkligen var på väg till det land, efter hvars luft, hvars minnen och konstalster så många längtande suckar ständigt sändas.

Min bortresa tycktes i öfrigt såsom enkom beställd för min gamle religionslärare kyrkoherden Bergvall, som kort derefter ankom till Paris och hos den svenska familjen fick mitt rum, der han efter några månaders plågsam aftyning slutligen helsade förlossningen ur de tunga banden.