En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 38
| ← En förskräcklig belägenhet |
|
Yankeens strid med riddarna → |
TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
Sir Lancelot åtföljd av riddare kommer oss till undsättning.
Klockan närmade sig fyra på eftermiddagen. Scenen var strax utanför Londons murar. En sval, angenäm, härlig dag med strålande sol — en dag som kommer en att önska att leva, icke att dö. Folkmassan var ofantlig och mycket omfattande. Och ändå hade ingen av oss stackars satar en enda vän i den. Det låg någonting smärtsamt i den tanken, hur man än betraktade den. Där sutto vi på vår höga schavott, ett mål för alla dessa fienders hat och hån. Man hade gjort oss till ett frispektakel. Man hade uppfört en storartad estrad för adeln och de förnäma och dessa hade fulltaligt infunnit sig tillika med sina damer. Vi kände igen många av dem.
Kungen beredde allmänheten en alldeles oväntad liten förströelse. I samma ögonblick vi befriades från våra bojor, sprang han upp i sina fantastiska trasor, med sitt till oigenkännlighet misshandlade ansikte och förkunnade, att han var Artur, konung av Britannien, samt utslungade hot om straff för högförräderi mot var och en av de tillstädesvarande, som djärvdes röra ett hår på hans heliga huvud. Med häpnad hörde han hur hans ord mottogos med ett skallande skratt. Det sårade hans värdighet och han förskansade sig nu bakom den djupaste tystnad, fastän folkskarorna bådo honom fortsätta och sökte förmå honom därtill medelst visselpipor, skrik och rop av:
»Låt honom tala! Kungen! Kungen! Hans ödmjuka undersåter hungra och törsta efter att få höra visdomens ord från deras herres, den höge och helige traskungens läppar.»
Men det hjälpte inte. Han iklädde sig ett majestätiskt allvar och satt där oberörd av denna föraktets och förolämpningarnas störtskur. För visso var han stor i sin genre. Helt tankspritt hade jag lossat min vita bindel och virat den om min högra arm. När folkmassan märkte detta, riktade den sina smädelser mot mig.
»Den där sjömannen är väl hans själasörjare (minister) — se bara hans dyrbara insignier.»
Jag lät dem hållas tills de tröttnade och då sade jag:
»Ja, jag är hans minister, Basen, och i morgon skola ni få höra på saker från Camelot, som —»
Längre kom jag inte. De överröstade mig med skratt och smädelser. Men snart blev det tyst igen, ty Londons sheriffer, iklädda officiell skrud och åtföljda av sina underordnade, började röra på sig, vilket antydde, att nu skulle det börja. Under den tystnad som följde, tillkännagavs vårt brott och dödsdomen upplästes, varefter alla blottade sina huvuden medan prästen läste en bön.
Därefter band man för ögonen på en av slavarna och bödeln virade upp sitt rep. Nedanför oss låg den jämna landsvägen med oss på ena sidan, folkmassan packad på den andra — en väl hållen, rak väg, skyddad av polisen. Hur härligt skulle det inte varit att se mina femhundra ryttare komma sprängande fram på den! Men det var ju omöjligt. Jag följde den vägen så långt ögat nådde — ingen ryttare, inte ens skymten av någon sådan.
Ett ryck och där dinglade slaven, hemskt vridande benen, som icke blivit bundna.
Ännu en snara drogs till och i nästa minut dinglade en slav till.
Inom en minut vred sig en tredje i luften. Det var förfärligt. Jag vände bort huvudet, och när jag åter vände det, saknade jag kungen. De bundo för hans ögon. Jag var som förlamad, jag kunde inte röra mig, jag var nära att kvävas, min tunga var förstenad. Nu låg bindeln säker och de förde honom under repet. Jag kunde inte frigöra mig från min vanmakt. Men då jag såg dem lägga snaran om hans hals, gav förlamningen efter och jag tog ett språng för att rädda honom. I detsamma kastade jag en blick utåt vägen och — vad ser jag? — där kommo de surrande — fem hundra väpnade riddare på bicyklar.
Något ståtligare hade man aldrig sett. Hur vajade ej plymerna, hur strålade ej solen, hur skimrade ej hjulen i det ändlösa tåget!
Jag svängde med högra armen då Lancelot kom fram — han kände igen mig på min trasa — jag slet av snaran och bindeln och jag skrek:
»På knä varenda en av er, ni skälmar, på knä och hälsen kungen! Den som ej lyder skall supera i helvetet i kväll.»
Jag talar alltid i den där stilen, då jag vill föra effekten till sin spets. Det var en ståtlig syn då Lancelot och gossarna strömmade fram till schavotten och hyvade ner sherifferna och de andra. Och det var vackert att se den förvånade hopen falla på knä och anropa den nyss hädade och förolämpade kungen om sina liv. Och när han stod där, skild från de andra, och i trasor mottog deras hyllning, tänkte jag i mitt stilla sinne, att det ändå är någonting särdeles storslaget i en kungs rörelser och hållning.
Jag var ofantligt nöjd. Situationen i sin helhet var en av de grannaste effekter jag någonsin åstadkommit.
Och bäst det var — vem kommer fram till mig om inte Clarence och säger på modernt tungomål:
»Jag skulle tro att det var en överraskning eller hur? Jag visste att ni skulle tycka om det. Gossarna ha fått öva sig länge helt privat och stormlängtade efter ett tillfälle att visa sig på styva linan.»