En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 45

Ett slutligt P. S. av M. T.

Det hade blivit dager då jag lade ifrån mig manuskriptet. Regnet hade nästan upphört, världen var grå och dyster, den uttröttade stormen suckade och snyftade sig till ro. Jag gick till främlingens rum och lyssnade vid hans dörr, som stod på glänt. Jag tyckte mig höra hans röst och knackade på. Intet svar, men rösten hörde jag fortfarande. Jag tittade in. Mannen låg på rygg i sängen och talade avbrutet men med kläm och beledsagade orden med armarna, som han slog med som sjuka människor när de yra. Jag smög mig in och böjde mig ned över honom. Hans mummel och utrop fortforo. Jag sade ett par ord, bara för att ådraga mig hans uppmärksamhet. Hans glasartade ögon och askgråa ansikte fingo genast liv och vittnade om tillfredsställelse, tacksamhet, glädje, igenkännande.

»O, Sandy, är du äntligen här — o, vad jag längtat efter dig. Sitt hos mig, lämna mig inte, Sandy, gå aldrig ifrån mig. Var är din hand? Giv mig den, älskade, låt mig hålla den — så där — nu är det så gott, så fridfullt och jag är åter lycklig — vi äro lyckliga, inte sant, goda Sandy? Du förefaller så dunkel, så svävande, du är som en dimma, ett moln, men du är här och det är sällhet nog; och jag håller din hand; tag inte bort den — låt mig bara hålla den en liten stund, jag skall släppa den sedan… Var det vårt barn? … Hallå-Central!… Hon svarar inte. Sover hon kanske? För hit henne då hon vaknar och låt mig röra vid hennes händer, hennes ansikte, hennes hår och säga henne farväl… Sandy!… Ja, där är du. Jag blev oredig ett ögonblick och jag trodde att du gått… Har jag varit länge sjuk? Det är nog så — jag tycker, att det är flera månader. Och sådana drömmar! Sådana underliga hemska drömmar, Sandy! Drömmar lika verkliga som verkligheten — naturligtvis yrsel, men dock så verkliga! Vet du, jag tyckte att kungen dött, jag trodde, att du var i Gallien och inte kunde komma hem, jag inbillade mig, att det var revolution i landet. Under dessa drömmars [ 329 ]fantastiska yra tyckte jag att Clarence och jag och en hand full kadetter bekämpade och utrotade Englands hela ridderskap! Och det var ändå inte det underligaste. Jag tyckte mig vara en person från en avlägsen, för många hundra år sedan förgången tidsålder och till och med detta var för mig lika verkligt som det övriga. Ja, jag tyckte, att jag från det tidevarvet flugit tillbaka till vårt eget och så återvänt dit igen och som en vilsekommen främling landat i detta underliga England med ett svalg av tretton sekler gapande mellan mig och dig, mellan mig och mitt hem och mina vänner, mellan mig och allt som är mig kärt, allt som kunde göra livet värt att leva. Det var förfärligt — förfärligare än du kan föreställa dig, Sandy. O, Sandy, vaka hos mig — lämna mig inte ett ögonblick — låt mig inte mista förståndet igen. Döden är ingenting, den må gärna komma, men icke med de där drömmarna, icke med de där drömmarnas avskyvärda tortyr. — Den står jag inte ut med en gång till … Sandy? …»

Han låg en stund och fortfor att mumla så där osammanhängande, men så tystnade han och det syntes, att döden närmade sig. Bäst det var började han plocka på täcket och därav förstod jag, att döden stod för dörren. Vid första tecknet till dödsrosslingar i halsen ryckte han till litet och tycktes lyssna. Därefter sade han:

»Ett signalhorn?… Kungen kommer! Fäll ned vindbron! Manna bröstvärnet! Ryck ut —»

Han ordnade sin sista »effekt», men hann icke fullborda den.