Epigrammer
| ← Sånger till Mannen i månen |
|
Barndomsminnen → |
1.
Vänner! Sångarens krans är flätad af blommande törnen.
Rosorna skänker jag er, törnet behåller jag sjelf.
2.
Klaga ej bittert min själ, men när dig lidandet träffar,
Låt på jorden din sorg blott som en blomma stå quar,
Liksom Phœbus på Älsklingens graf hyacinthen har plantat,
Och på bladet ännu hviskar hans eviga sorg.
3.
När det en gång föll regn om våren jag leende sporde:
Maj, hvi gråter du så midt uti blomningens stund?
Och mig svarade Maj; Säg Skald, hvi perlas ditt öga
Under förtjusningens stund uti den älskades famn?
4.
Maj skönlockiga pilt, o! dröj på den sorgliga kullen
Och till prof utaf gunst föd några blommor derpå!
Ty den yngling, hvars stoft vi gråtande gömde härunder,
Var, då han lefde en gång, vänlig och skön såsom du.
Men ock lika förgänglig som du försvann han från jorden
Ack! förgäfves af oss fängslad med kärlekens band.
5.
Grafven är trång; alt lefvande der dock samlas till frihet,
Men vår rymliga jord kan icke rymma en fri.
6.
Pehr Hörberg.
Din förtjenst erhöll ingen lön af lyckan. Naturligt!
Kunde den blinde förstå sig uppå färgornas konst?
7.
Till Henrik.
Solen mig brände en dag; min ande i lagrarnes skugga,
Från sin oroliga färd, ville jag hvila en stund.
Då med rosornas anda, med fjät af en lekande vårvind,
Skön som den yngsta Charit, trädde din sångmö till mig.
Och uti handen hon bar en pokal; likt guldet i solen
Blänkte, i lagrarnes natt, härliga bägarens guld.
Fylld med nektar han var; jag drack, men törsten ej släcktes.
Ty på de saliges dryck aldrig otörstig man blir.
Djerf af skuggan jag trycker en kyss på förtjuserskans läppar,
Och min mun, som ett bi, honung från roserna drar.
Skönt som himlen, när solen gått ned, den sköna väl rodnar.
Icke hon kalle dock mig, utan sin skönhet, till doms!
8.
Amor i himmelen satt, han satt i min Lauras öga
Och med sin öfvade hand skjöt mot mitt hjerta en pil.
Genast den leende skalken jag grep och en glänsande fjäder
Trotts hans böner med våld utur hans vinge jag drog.
Henne jag spetsat och doppar den nu i den purprade saften,
Som för hans gyllene pil fordom ur hjertat mig flöt.
9.
Tvenne hamnar jag vet, dit ödets stormar ej hinna:
En är den grönskande graf, en är den älskades famn.
10.
Fordom från Leucas brant förtviflande älskare störtat
Att uti böljornas famn släcka sin tärande brand.
För min låga likväl är hafvet för litet. Hon icke
Skulle der släckas; långt förr brände hon verldshafvet ut.
11.
Styfmorsblommor kallar man er, lycksaliga blommor!
Hvilka med hägnande hand Laura har fäst vid sitt bröst.
Aldrig Naturen dock födt mer gynnade döttrar. Det finnes
Icke i skapelsens krets skönare lustgård än er.
12.
Till Laura.
Skön som en Engel Du är, dock Du jag ville ej vara —
Ack! jag kunde ej då sluta Dig uti min famn.
13.
Icke omätelig himmelen är, ty när jag Dig famnar,
Hela dess saliga rymd mäter jag blott med en famn.
14.
Tusende vänner Dig älska, likväl med tusende hjertan
Dig de ej älska så högt, som jag Dig älskar med ett.
15.
Ej på grund utaf snö de glödande rosorna lefva:
Yppiga slägten ej tål vinterns förbleknade verld.
Ofta har fenomenet jag sett, men hvadan det under,
Att på Din härliga kind blomma de midt uti snön?
16.
Finge din tjusande bild framför mina skrifter jag sätta,
Bättre, än hittills har skett, köpte Publiken dem visst.
17.
När i de ljufva armarnes band den älskade slöt mig,
Evigheten sin ring skönt kring mitt väsende slöt.
18.
Icke förundrar det mig, om stundom i spegeln du blickar,
Ägde ditt hufvud jag blott, evigt i spegeln jag såg.
19.
Rodnar du än, då jag kallar dig skön i dristiga sånger,
Föga det hjelper din sak, skönare blir du deraf.
20.
Harmas dock ej på min jollrande sång, fast spegeln och källan
Om din skönhet för dig tala med skönare ord!
21.
Till Hilma.
När från mitt suckande bröst sig Hilma gråtande skiljde,
Icke jag dog, men min själ skiljde sig dock från mitt bröst.
22.
Skild från ditt hjerta jag är en stum och hvilande harpa
Hvilken med lifvande hand konstnärn ej mera berör.
23.
Gråtande ögon sluten er fort i evinnerligt mörker!
Sen jag från Hilma blef skild, ej jag behöfver er mer.
24
Genomskinlig Du är som källans glänsande spegel.
Skönheten uti Din själ lyser igenom din kropp.
25.
Fjerran Du är, men i Diktens palats med hundrade armar
Liksom Briareus än famnar mitt hjerta Dig dock.