Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Bellona/Demagogisk söndag
| ← I marsvind |
|
Till en jordförvärvare → |
| Från Flora och Bellona (1918) |
DEMAGOGISK SÖNDAG
Det är som bruste i skyn en säck
och tömde en skvalande syndabäck
och tömde en dynga av feta ord
att befrukta själarnas magra jord.
Jag står vid baracken, då hörs ett rop:
”Ni skulle ner i den svartaste grop —
allihop, allihop!”
Nu lyssnen, I syndiga Dalar!
Predikanten Påsklilja talar.
Där står en man med ett honungsskägg
och de skönaste ben, som en ättelägg
av honom som talte i nordansvall
till socknens bönder på kyrkovall.
Det kommer en smekande sunnanfläkt
och slår mig om mun med ett ”Engelbrekt” —
o effekt, o effekt!
Nu lyssnen, I fåvitska Dalar!
Herr Adrian Brushane talar.
Det står en man med det fulaste skägg
och klena ben mot en laduvägg.
Han talar på landets eget mål,
hans mun är vig och hans själ är snål,
och tydligt hörs det väsentliga hit:
”Partiet, partiet, partit, partit —
jag hör dit, jag hör dit!”
Nu lyssnen, I vördsamma Dalar,
ty talarnes talman talar.
Det står en ung plåtslagargesäll
och talar ord med plåtslagarskräll.
Det är som han dreve en rungande spik
i statens kista med varje skrik.
Hör ”körktjyv” och ”bondtjyv” och ”skojarpack”
Nu lät det som hela plåten sprack —
o ve och ack!
Nu lyssnen, I bävande Dalar!
Partivän Oljegren talar.
Det skriker från alla ändar i byn.
Det röstar över Guds lärkor i skyn,
Jag står vid en korsväg. Jag orkar ej mer.
Min själ vill slitas i fyra kvarter,
och blir jag ej frälst, så hänger det blott
på de allt för många anbud jag fått —
jag står där jag stått.
Gud nåde er, arma Dalar,
för all den visdom här skvalar!