Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Bellona/I marsvind
| ← Spinnerskan |
|
Demagogisk söndag → |
| Från Flora och Bellona (1918) |
I MARSVIND
Herr Ollondal talade butter:
”Jag menar jag är en gammal german,
en saftig fan,
en smula släkt
med Engelbrekt,
väl ock med den gudsmannen Luther,
låt vara lägre i graderna,
men stark i anden och vaderna.”
Men Pillman sjöng: ”Jag är en fransos
med ring och ros,
en blek och skön
och otroligt täck för det täcka kön.
Jag dyrkar äran,
föraktar ej gull,
och utan förfäran
går jag i mull
för den stora gestens skull,”
Det drog en skugga av ve och sorg,
av krigets koloss, av en Hindenborg
för vårfrusolen.
Men värden steg upp från stolen:
”Ja, jorden är full av stolt bravur:
om mänskorna bara vore som djur,
ty tiger jagar ej tiger.
Men hör hur marsvinden stiger!
Det rycker i låsen och hasparna,
det gnyr i de gamla asparna.
Där ute har jag satt bord och holk
åt luftens väntade vandringsfolk,
I vår skall jag sitta och tala
med vittfaren stare och svala.
De kunna väl vittna av ögonsyn
om den nya kamraten som dundrar i skyn
och skymtar häruppåt ibland som en fet
och gul och bulen krigskomet.”
Laxander slog sin näve i bord
med grova ord:
”Och kunde fisken få fram ett ljud,
så skulle han ropa till djupets gud
mot det sista bland vattenkrypen,
den lunsiga järnpolypen.
Förbannade tid, som höljer med smuts
den väg som själv du banat
för mänsklighetens Elias-skjuts
mot klarhet som ingen anat!
Förbannade tid, som grumlar med träck
det friska, tumlande segersträck
där nyss du drog ut på spanaretåg
som en ung delfin i den gröna våg!
Men hör hur marsvinden dånar!
Nu sitter Rysslands beskedlige far
i kärt förvar
och nyktrar till i ett dunkelt hus.
Förstår han rymdens växande brus,
och ser han att världen blånar?”
Men leende spejade Fridolin
mellan lackviol och balsamin:
”Vad bry vi oss om tsaren?
Se staren, se staren!”