Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Pomona/Ur årets sagor
| ← I Jupiters stund |
|
Augustihymn → |
| Från Flora och Pomona (1906) |
UR ÅRETS SAGOR
Speculum vite humanæ
Vir:
Tagom vi plats på bänken,
prövom det nya mjöd!
Husmodern skär vid skänken
skivor av årets bröd.
Hösten är stor och präktig.
Bjuggstrån och apelgrenar
sögo ur markens spenar;
nu är den goda tid,
nu är var tacka dräktig
bärgad i kättens frid.
Allt vad min makt fullbordar,
skördar och blanka hjordar,
spiran i vilda nejders
rike av träd och djur,
vann jag i heta fejders
famntag med dig, natur.
Våldsamt i timmar skumma
jagar ett tåg förbi:
lövdans och dunk på trumma,
brandlur och uggleskri.
Men i det ljusa, ljumma
lugna förbliva vi.
Branden i våra sinnen
slocknar, och sommarns minnen
brinna på höstens brasa
snabbt som förtorkat ris.
Låtom vi världen rasa
blint på sitt gamla vis!
Sörjande gråta,
fröjdepiporna låta.
Här vid vår spishäll klarnar i ro vår gåta.
Här läser hösten sagan:
Allt korn av ädel sort
skall glimma under slagan,
då agnar virvla bort.
Senex:
Mörkret varur jag stigit
tätnar ännu en gång.
Harpor som länge tigit
susa min barndomssång.
Tysta, du värld, din gälla
kvidan om kamp och kval!
Renare toner kvälla
nära till livets källa,
nära till dödens dal.
Allt vad jag tidigt drömde
viskar i veka ljud,
vänner jag mist och glömde
sända förtrogna bud.
Stapplande fram eländigt,
tycks jag mig närmre ständigt
stjärnorna, blomstren, Gud.
Barn, kommen hit, I kära,
jag är som en av er.
Vishet jag vill er lära,
innan min dag går ner.
Trotsigt de starka vandra,
trampa och slå varandra;
vi ha den sakta anden,
andakt och sagotro,
grynings- och skymningslanden
flöda av dagg och ro.
Ofta vid aftonflamman
stå vi kamratlikt samman,
tyst, medan vinden sväller
skönt som ett pingestdön
och under skogens bågar
yrsnön i flockar tågar,
vackert som älvor eller
svanar från sommarsjön.
Veten att farfar väntar
snart något sagostort.
Varligt en främling gläntar
snart på vår bonings port.
Vänlig, som ludna bocken
kommer till barnens jul,
gömmer han under rocken
gåvor fast grå och ful.
Mänskorna gråta,
fröjdepiporna låta;
stilla färdas han som löser vår sista gåta.
Där står han, gamle Jorum,
och nickar vid vår knut.
Snipp, snapp, snorum,
nu är sagan slut.