Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim/Löskekarlarnes sång
| ← Sång till psaltare |
|
Eden → |
| Från Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901) |
LÖSKEKARLARNES SÅNG
Vid Fridolins bord satt en dag en främling som högt ärad gäst. Han var reslig och smärt med goda och flammande ögon, hans hy var mörk av mycket vägfarande, men i uppsyn, dräkt och hållning såg han ut som en adelsman. Få visste vem han var och varifrån han kom, men de som kände något om hans öden älskade honom. Man sade att han var bland dem som kommit längst i konsten att bruka motgångarna till självtukt och självlöje.
Han stod upp och sade: ”I din lustgård, Fridolin, har jag diktat min och alla rättsinniga löskekarlars sång; nu vill jag sjunga den.” Och alla som voro i salen lyssnade med bifall, medan den löse personen sjöng i högmod, harm och glädje.
Nu äro mörkrets fasor övervunna,
nu kan jag le, ty jag har skådat döden.
Nu äro smärtorna som ris förbrunna
i all den heliga och stora glöden.
Jag lever — flöden
av ungdom flamma upp ur årens bränder,
och mot det rika livet och dess öden
välkomnande jag sträcker mina händer.
Jag är bekant med nöjet och med faran,
min röst var börd i visan och i psalmen,
och tidigt fick jag värvning i den skaran
som delar bragden och försakar palmen.
I skördetider
jag sökte drömögd blåklint mellan halmen
och följde avundsfri till andras lider
de höga lassen, sjungande vid skalmen.
Syn mig en fana, mör av mina nejder,
att jag må bära den med stolta händer
i glädjens festspel och i vredens fejder
bland goda löskekarlar, mina fränder.
Syn lejontänder,
passionens rosor, smäktande jasminer,
syn var symbol som männers hjärtan tänder,
så långt som vinden går och solen skiner!
Vår flock är dömd. Dess del vart alltför mycken
av märg och sav, av livets eld och sveda.
Vi krävde allt och fingo lumpna stycken;
hur vart ändå i gamman vänd vår leda?
Bland höstens smycken,
när andra kysste våra vårars brudar,
vi skreko lycka till och höjde drycken
och förde dansen, skämtande som gudar.
Du mö, vars blickar famna mig vid härden,
håll av mig dyrt i denna drömkvälls vaka!
I morgon går din fänrik ut bland svärden,
och knappast leder vägen hit tillbaka.
Giv mig på färden
en blick emellan darrande gardiner,
och jag vill bära glad ditt lov kring världen,
så långt som solen går och vinden viner.
Och hör oss, värld, som gillar och fördömer,
så snar att blommor eller stenar kasta.
Vi hava aldrig sökt vad du berömmer,
ej heller skytt vad du är van att lasta.
Du såg oss fasta,
till alla tunga offer redobogna —
när vi, de irrande, för alltid rasta,
giv andra stora namn, nämn oss de trogna.