Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins visor och andra dikter/Håkan på heden
| ← Göken |
|
Vårsång → |
| Från Fridolins visor och andra dikter (1898) |
HÅKAN PÅ HEDEN[1]
Det blåser vind från nordanfjäll.
Snön faller tät
i stigens fjät
av sista gästen, som mitt tjäll
re'n längesen förlät.
Och medan nätet växer till,
jag knyter sången som jag vill
om brudens långa färd.
Jag väcker eld ur askans glöd,
att den må locka, glädjeröd,
till värmen vid min härd.
Far trygg igenom yr och blåst,
i töcknigt tö och klarblå frost!
Jag är en ful, en fattig karl,
en ensam man på heden,
men stolt och stark min längtan drar
till mötes, där din släde far,
och ställer sig på meden.
Det blåser vind från sunnanland,
han sjunker tung
i duven ljung.
Är han en suck från öknars sand,
en glödande och ung?
Går någon ensam jungfrusjäl,
en piskad dotter till en träl,
i etiopisk bygd?
Trycks hon som jag av solens sken
— fast hon bland palmer, jag bland en —
och trår till vän och skygd?
Kom, vid din barm, fast brun och gul,
min heta håg vill söka skjul!
Jag är en ful, en fattig karl,
en ensam man på heden;
men hägn för två mitt torvtak har,
så visst som alla lärkors par
i gräset finna reden,
Det blåser vind från östansjö;
han driver skur
mot vägg och mur,
han stångar ner min hässjas hö
i stubben, grå och sur.
Fyll lustigt dina lungor, höst,
låt vattnen bäva vid din röst
och snäckans segel spänn!
Kom, mö från sagoland och stäpp,
med eld och vällust på din läpp
och finn din fjärran vän!
Se, på min gård går dansen glad
av fallna löv och vallmoblad.
Jag är en ful, en fattig karl,
en ensam man på heden,
men kunde sjunga alla dar
vid glansen av ditt ögonpar
i livets mörka skeden.
Det blåser vind från västanhåll,
det blåser vår
i alla snår.
Nu pryder skogens unga troll
med hasselblom sitt hår.
Det sägs att drömmande hon går
och söker färska jägarspår
i stigens sista snö.
Och möttes jag och hon en dag,
min kristna hand till hjonelag
jag bjöd åt markens mö.
Hårt är ett troll till äkta få
men sämre att allena gå.
Jag är en ful, en fattig karl,
en ensam man på heden;
och vindar blåsa alla dar,
och flickor vanka här och var
men aldrig denna leden.
- ↑ Var en kärlekskrank narr, som är att skilja från dessa sångers författare. Hade seminariehyfsning.