Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins visor och andra dikter/Irina
| ← Kanske! |
|
Du ler → |
| Från Fridolins visor och andra dikter (1898) |
IRINA
Vågen är grå och skyarna gå, o Irina,
vägen är vild, av dunklet och skurarna stängd.
Hur vill du gå på fötter så späda och fina
tyngd av din sorg de farliga stigarnas längd?
Ser du? Se ut, där kullarnas sandböljor stiga
vitt som i storm kring grönskande rovland och fur:
slätten dör bort i skuggor, som hotfulla tiga,
bergsryggen står orygglig och sträng som en mur.
Världen är kall, dess glädje är all för Irina,
tyst är var röst som skallade där av ditt lov.
Vad vill en hind i klyftan där vargarne grina,
vad en narciss i tistlarnes konungahov?
Hur vill du fly? I fjärran din springare gnäggar,
trolöst han tär i främmande spilta sitt hö.
Ej är det vår, och ej under blommande häggar
bär han som förr med stolthet sin härskaremö.
Sommarn är död; sin oro och glöd blott, Irina,
gav han i arv åt oss, som hans skördar försmå.
Lätta ditt bröst, giv toner åt suckarna dina,
sjung med vår vän, klaveret i enarnas vrå.
Tyst vill jag lyss, hur klagande floderna fylla
adeligt rikt plebejiske ungkarlens borg.
Tyst vill jag se, som såge jag stjärnljus förgylla
fjärran din bild, förklarad och hög i sin sorg.
Lös nu ditt hår och låt det kring axlarna skina!
Det är min sol, som uppgår ur enträdens lund.
Bliv här och lys i vinter, tills hedarna tina,
eller förbliv och lys till min yttersta stund.