Erik Axel Karlfeldts dikter/Hösthorn/Den underbara kvarnen
| ← Eriksgata |
|
Karl Johan → |
| Från Hösthorn (1927) |
DEN UNDERBARA KVARNEN
Dalmålning
Se kvarnen, hon skiner
som guld och rubiner,
och kvarnlekan smäller och löparen viner.
Dess stolpar stå fasta som himmelens stoder;
dem välta ej vindar, dem störta ej floder.
Dess kar är av silver, av jaspis är skruven,
och Salomos insegel glänser på huven.
Att stå vid dess brädd och se in i dess öga,
det är som att se i det djupa och höga.
Nu öppnar sig porten med poster av marmor,
och kvarndrängen ropar: ”Kom farfar, kom farmor!
Här är er bebådat
vad aldrig I skådat,
ty agnar bli vete och kärnlöst blir tungt,
och kvarntorrt blir saftigt och gammalt blir ungt.”
5e, gubbarne tåga
med ryggen i båga
och knuffa sig fram efter ringa förmåga.
Det haltar och hasar,
det skyvar och schasar.
Här skolen I se, I bedrövliga masar!
Här står en i gapet. Rickrickettirack!
Här dansar han fram som en brudgum i frack.
Här stupar hans granne i morrande trut.
Gubbe in, gosse ut!
Se gumman med käppen
och pipan på läppen
och tröjan som slinker och skor utan knäppen.
Hon dyker i tratten. Rickrickettiratt!
Strax står där en fröken med flor och med hatt,
och mjölnarn tar tull
på livstyckets hull
och får handen full.
Här komma de alla i link och i kut.
Käring in, flicka ut!
Se paret som mötes där löven slå samman,
där svärdsliljan tänder den strimmiga flamman,
och jungfrun hon niger med rodnande kinder,
och ynglingen lyfter sin stolta cylinder:
"Vi kysstes för femtio år sen, min vän.”
”Kyss igen, kyss igen!”
Jag går som förlorad där vårbäcken skvaltar,
jag går över åsar som rakade galtar,
och kvarnforsen dunsar i gistnade rännor,
och kvarnvinden kommer med visslande pennor
det dånar som vingar av ungdom och vår.
Jag gick och jag sökte i många de år.
Jag frågade långt uppåt Sömlinghågna,
där fjällen för himmelens takstolar bågna:
”Vart äro de ljuvliga mjölnarne gångna?”
Då upplät ett bergtroll sin smädliga trut:
”Gubbe in, gubbe ut!”