Erik Axel Karlfeldts dikter/Hösthorn/Karl Johan
| ← Den underbara kvarnen |
|
Kurbitsmålning → |
| Från Hösthorn (1927) |
KARL JOHAN
Dalmålning
Karl Johan, se Karl Johan!
Han står på Stockholms slott
med stort och krutsprängt väderhorn
och hår som skiner blått.
På svalen utåt strömmen
han står med stav i hand
och sträcker den befallande
ut över folk och land.
Väl mången konungsfågel
flög upp från ringa torp,
men denne höge flygaren
var både örn och korp.
Han kom från fjärran snöberg,
från fältens kvava slakt
och tog det fasta näste
som Upplands Vasar lagt.
Karl Johan, se Karl Johan!
Han står på Mora strand.
Han räckte mig, beskedlig man,
en vit och nådig hand.
Han log med vassa läppar
och talade därhos,
men han var ingen dalkarl,
och jag är ej fransos.
Det sägs han ofta dundrat
på mål som få förstått,
då sprungo hovman och lakej,
det smattrade som skott.
Det sägs han smålett åter,
och bättre man förstod
den vackra min som skvallrade,
att innerst han var god.
Kanhända, ja kanhända
det strimmat i hans själ
en aning om det kärva folk
som visst han ville väl.
Han stod för det som bortskymd
av äventyrens glans;
kanhända att han sörjde,
att aldrig det vart hans.
Karl Johan, se Karl Johan!
Här svävar han i skyn,
en skum kerub med vingar
vid vintrigt himlabryn.
Därnedan släpar dalfolk
hans tunga sarkofag.
Karl-Johansmarschen spelar än
på tavlan natt och dag.
Så se vi dig, Karl Johan,
en skymlande gestalt.
Men du var kunglig i dig själv,
och det förklarar allt.
Lugn steg du som en Fenix
ur tidens vilda brand,
den siste sagokungen
i Sveriges gamla land.