Erik Grane/Förord
|
I. → |
Förord till andra upplagan.
I det förord, som inledde första upplagan af denna min ungdomsroman, yttrades: »Hans lif är icke framstäldt, såsom fordom skedde i fablerna. Det äv icke ett exempel, som man bör vare sig följa eller förskräckas af. Det är endast ett stycke af den nu lefvande ungdomens historia.»
Det är i förhoppningen, att dessa ord möjligen skulle innebära en sanning, som jag vågat mottaga det erbjudande, hvilket blifvit mig gjordt, att offentliggöra en ny upplaga af Erik Grane. Det är lätt för hvar och en, liksom för mig själf, att nu se, huru ungdomligt denna bok verkar i konstnärligt afseende. Den verkar ungdomligt äfven i andra. Jag skulle dock säga en ful osanning, om jag påstod mig blygas öfver detta sista slags ungdomlighet. Hur främmande än synpunkterna från 1885 kunna förefalla mig år 1897, har det dock snarare väckt nun förvåning, när jag under sysslandet med korrekturen trott mig finna, att skilnaden i själfva verket endast är relativ. Om det passade en författare, tycker jag, att det nästan skulle vara mig lätt att ur utvecklingen från Erik Grane och till mina sista böcker visa, hur naturlig och direkt denna utveckling i själfva verket är.
Men om jag skulle tänka med saknad på något särskildt från denna tid, så är det, när jag mins, med hvilken fullkomlig okänslighet för risken att möta offentlighetens dom, pennan löpte öfver papperet den sommar, då Erik Grane skrefs. Det var en härlig skärgårdssommar, och författaren firade sin smekmånads idyll med att lefva om igen i fantasin de föregående årens stormar och orofylda jäsning. Jag mins också, att samme författare då på fullt alvar trodde, att han med det sista vigtiga steg, han tagit i lifvet, öfvervunnit det värsta, som en människa öfverhufvud kan tänka sig komma att genomlefva. Jag mins också, att han, när denna bok skrefs, lefde i den lyckliga tron, att detta, som var hans hjärtas osminskade mening, icke skulle kunna mötas af annat än förstående och medkänsla. Och jag mins, hur naivt och smärtsamt öfverraskad han blef, när ovädret bröt lös öfver hans hufvud och han till sin egen outsägliga förvåning märkte, att han utan att veta det, utslungat en brandfackla.
Det var en dyrköpt erfarenhet som den nämde författaren vann, när han vaknade ur drömmen. Det dröjde också mycket länge innan han förmådde gripa den erfarenheten och omsätta den i dikt. Men då såg han första gången en skymt af, hvad han senare kallade »Medusas hufvud.»
Jag vet ingenting mera att tillägga. I dessa ord tycker jag mig se sammanhanget mellan de ljusa sommarnattsdrömmarna från 1885 och den tysta vinterafton, då jag tolf år äldre, men föga visare, nedskrifvit dessa få rader.
Stora Frösunda i Januari 1897.