Erik Grane/I.

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Förord till andra upplagan.
Erik Grane
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

I.
II.  →


[ 1 ]

I.


Herrgården låg på en backe med gröna sluttningar nedåt ån och trädgården. Hufvudfasaden vände sig bred och hvit med dubbla rader af fönster och en stor frontespis mot den sandade gården med den stora gröna planen i midten och de båda låga flygelbygnaderna en på hvar sida. De gröna sluttningarna åt trädgården till voro genomskurna af slingrande gångar, som ledde ned till trädgården. Den var gammaldags med tjocka, risiga häckar af hallon och stora, yfviga, slokande krusbärsbuskar, gamla, knotiga äppleträd, raka rabatter med löfkojor, solrosor och stora doftande rosenbuskar, hela land med spritärter, bönor och tidig potatis, och midt i trädgården, ingärdadt mellan två raka gångar och en [ 2 ]gräsmatta, ett stort välskött jordgubbsland, där blommorna på försommaren lyste hvitt, och bären i juli glödde varma och röda.

Fordom hade herrgården legat afstängd uppe på backen, och där man nu såg de vänliga gröna sluttningarna, hade branta stenmurar varit uppförda, rundt omkring uppe på kanterna växte syrenhäckar, och ned till trädgården ledde ojämna, skrofliga stentrappor, huggna i grå granit. Men så kom en ny tid med andra fordringar på komfort och trefnad, och då tog man bort de ojämna, till hälften hoprasade trappstegen. Man körde dit sand och slätade vägen. Man ref upp syrenhäckarna med rötterna, bröt ner stenmurarna, körde i stället dit mjuk, svart mylla, och en vacker vår sådde man gräs i de nyhvälfda backsluttningarna samt gjorde gångar och grupper efter modernarne snitt. Och när vårsolen ljummat upp luften och majregnet duggat ned öfver den lösa jorden, så sköto en dag små fina, ljusgröna strån upp ur jorden, alt flere kommo efter, och de växte hvarandra alt närmare och närmare, blefvo alt tätare och tätare, till dess att en mjuk, finklippt gräsmatta sträckte sig utför sluttningen, där de gamla, stela stenmurarna stått. Och midt i grönskan stodo grupper med penséer och nejlikor, rosenträd och underliga, gula, stjärnformiga kantväxter, medan smala slingrande gångar snodde sig genom den gröna mattan.

[ 3 ]På så sätt var trädgården delad som med ett streck. På ena sidan den nya moderna anläggningen, på den andra återstoden af den gamla trädgården med dess långa, raka rabatter, breda gångar och knotiga äppleträd.

Men bakom den stora bygnaden var en brant, lång backe, som sluttade rätt ned mot ån. Där fans ingen väg, utan för att komma ned till ån mäste man gå ned genom trädgården och förbi spillrorna af de gamla häckarna, som stodo kvar där nere omkring en gammal grön soffa med stålstänger till ryggstöd. Det var gamla, höga hvita och gredelina syrener, och framför syrenernas brungråa stammar glänste de bjärtröda vidjorna af några viburnumbuskar. Men kom man förbi dem, så var man långt nedanför byggningen, och där nere rann under mörka alar en å, och bortom alarna såg man parken med dess höga, hvita björkstammar och trädens smidiga, hängande kronor. Midt för bygnaden hade ån grenat ut sig till ett stort bredt kärr med högt vatten. Det såg nästan ut som en liten sjö, och öfver kärret ledde en smal, lång spång med ledstång på ena sidan. Den höll knappt fyra vanliga plankor i bredd.

Vid slutet af den smala spången syntes som en backe uppåt af röda bygnader och sotiga tak, och därifrån hördes dag och natt det enformiga dunkandet af en stor stångjärnshammare. Där [ 4 ]låg »bruket», som det i dagligt tal kallades, och den långa smala spången var föreningsbandet mellan herrgården och bruket, mellan kontoret och dagsverkaren, mellan herremannen och arbetarna. Bruket var icke stort. Där funnos två stångjärnshammare och en smälthammare. Omsättningen var i det hela obetydlig. Men det var i alla fall medelpunkten i ett litet rike, som hade sin konung och sina undersåter, hvilka alla togo sitt bröd af inkomsterna från dessa tre hammare, som gingo dag och natt med sitt egendomliga: dunk, dunk, af dessa flammande härdar, framför hvilka sotiga gestalter i grofva, långa skjortor och med klapprande träskor på fötterna dag och natt med starka spett vände glödande eldklumpar, af detta lilla vattenfall, kring hvilket de många små och stora röda bygnaderna växt upp. Och nedanför herrgården hade detta bredt ut sig till det vida kärret, öfver hvilket den långa skrangliga spången ledde.

Bruket egdes emellertid af ett bolag, och förvaltaren hette Per Erik Grane.

Per Grane kom dit som förvaltare, när den stora olyckan skedde inom hans slägt. Han var af en gammal bruksfamilj, och hans ungdom hade varit ganska olika hans mannaålder. I Upsala låg han i många år utan att taga examen, var medlem af det kotteri, som gaf dåtidens Upsala tonen, det kotteri, ur hvilket »Gluntarna» utgingo, och som under hans studenttid sjöng på sista versen. [ 5 ]Han hade lärt sig att tro på vänskapen, ungdomsglädjen, poesien och vetenskapen. Han hade egnat sig åt de båda första, läppjat på den tredje och försummat den sista. Men han hade under detta lif insupit ett behof af intelligent samlif, en fläkt af bildning och förfining och ett förakt för hvardagslifvets prosa, som hvar på sitt sätt försvårat hans försök att egna sig åt något så banalt som att taga examen.

Dessutom var han fritänkare, d. v. s. fritänkare på det sätt, som Upsala filosofer ännu i dag äro det. Han hade omsatt de kyrkliga dogmerna i ett slags kvasi-vetenskapligt system, som han kallade för det Boströmska, och som altid gjorde honom varm, när han behöfde uppträda till dess försvar. Han hyste ett djupt förakt för prester och teologi, men det fans intet i hans privata lif, som tydde på, att han lefde på krigsfot med den bestående religiösa uppfattningen, utom en enda sak: han gick nämligen icke till skrift. I kyrkan gick han, när det så föll sig, och han talade aldrig om något så gärna som om religion och literatur.

Men ett gladt ungdomslif hade han fört, och det var ett hårdt slag för honom, när hans far plötsligt dog och lemnade sin familj på bar backe. Det blef konkurs. Egendomen såldes, och Per Grane lemnade Upsala för att träda in i prosans verld som förvaltare på Näs lilla bruk, där han först: under ett år lefde som ungkarl.

[ 6 ]När han var tretio år, gifte han sig.

Hans hustru var af en tarflig, hederlig borgarslägt och hade fått en strängt religiös uppfostran. Hon egde en fast karakter, var en af dessa starka, helgjutna människor, som aldrig kunna gifva något till hälften. När hon gaf Grane sitt ja, var det för hela lifvet, oryggligt och oförbehållsamt, och den tro, som från barndomen inplantats i henne, hade slagit starka rötter och uppfylde henne helt och hållet. Hon var praktiskt anlagd, hade ett utprägladt, lyckligt intresse för alting i den yttre världen, kunde blifva hänryckt öfver studiet af en läkarebok eller en kokbok och hade ett gladt, friskt lynne, som spred sol omkring sig, ett lynne, som ej blott egde stundens sprittande liflighet, utan den spänstiga kraft, som bär genom lifvet. Dessutom var hon strålande vacker, liten och fin med präktiga blåa ögon, ett rikt blondt hår och ett par händer, liksom enkom skapade att kyssas.

Det religiösa var hennes svärmiska sida och när hon gifte sig med Grane, sade hon honom öppet, att hon hoppades under tidens lopp att vinna honom för Kristus. Han å sin sida tänkte att så småningom inplanta i henne sin filosofi. Men han sade ingenting därom, och i grund och botten var hans behof efter en maka, som var hans liktänkande, icke synnerligen djupt.

I början af deras äktenskap voro slitningarna mellan de båda makarna starka. Fru Grane led [ 7 ]af, att hennes man ej ville hålla husandakt, att han ej kunde deltaga i hennes religiösa svärmerier, samt att han fann ett nöje i att ibland främmande föra sina kätterier till torgs. Han å sin sida kände sig irriterad af de oupphörliga angreppen för sin brist på tro, hälst hans egen öfvertygelse mindre var en personligen tillkämpad än en, som han fått sig ipräntad genom själfva den ton, hvilken under hans studieår beherskade ungdomen.

Födelsen af en gosse, som i dopet fick namnet Erik, vållade i början ingen förändring.

Sedan blef det annorlunda, och Per Grane blef den, som fick lof att gifva efter. Religiös blef han egentligen aldrig. Men när Erik blef äldre, lade fadern bort att yttra sig i religiösa ting. Sina kätterier angående treenigheten och kristologin behöll han för sig själf, och han gick till skrift en gång om året för barnens skull.

Det är inte bra, att barn växa upp utan religion, och auktoriteten går bort, om de märka, att föräldrarna kunna hysa olika meningar.

Med åren riktades Per Granes håg alt mera på det praktiska, och hela hans tid upptogs af affärerna. Han blef konservativ i almänhet, och hans andliga intressen upplifvades egentligen, när han i sälskap med någon f. d. studentkamrat erinrade sig gamla minnen. Den nya tiden hatade han af instinkt. — —

Eriks första minne var, att han en dag setat [ 8 ]på en oerhördt hög backe, där han varit mycket rädd för att falla ner. Då kom en stor svart hund och sprang öfver honom, så att han skrikande rullade utför sluttningen, men upptogs och tröstades.

Han bar på det minnet i många år, utan att kunna begripa, hvar och när detta hade händt. Ty en sådan backe, som han kom ihåg, kunde han inte få reda på hemma.

När han sedan talade om händelsen, skrattade hans far och visade honom ett vanligt dike. Där hade gossen setat på renen, medan sköterskan plockade smultron åt honom i diket, och den stora, stora hunden var en vanlig liten knäracka, som då fans i huset.

Det var väl för att han själf var så liten, som han då tyckte, att alting var så stort. Men Erik hisnade i fantasin, så ofta han tänkte på den backen, ännu när han var stora karlen och gick med långa byxor.

Så långt han kunde minnas tillbaka, brukade modern hvarje morgon taga honom in i ett litet rum, som kallades kabinettet, och där lät hon honom först läsa ett stycke ur bibeln. Och sedan frågade hon honom vers för vers och förklarade för honom, så att han skulle förstå. Sedan fick han falla på knä och läsa en bön, som modern förestafvade honom.

»Gode Gud, gör Erik till en snäll och lydig [ 9 ]gosse och hjälp mig att altid älska Jesus och följa honom och gärna höra och läsa Guds ord. Gud bevara mamma och pappa och lilla syster och alla människor. För Jesu skull. Amen.»

Därefter läste han Fader vår, ett par salmverser och välsignelsen.

För resten fick han leka hela dagarna, ända till dess att han började lära sig läsa.

Prestgården låg bara en liten bit ifrån herrgården, och presten hade en pojke, som hette Adolf, och som var ett år yngre än Erik. Han var tjock och klumpig med en liten trind näsa och ett par små ögon, som lågo djupt in och glödde. Han beundrade Erik och såg upp till honom och lydde honom som en förman.

När det någon gång hände, att Erik blef alt för despotisk, opponerade han sig. Och då ledde det altid till frenetiska slagsmål.

De lekte för det mesta krig, och det var ej några vanliga småkrig, som det gälde, utan från det att Erik var sex, och tills han blef elfva år, räckte detta krig. Det var ett stort krig, som fördes mellan Sverige och Ryssland. Och genom lyckliga fälttåg hade Sverige underkufvat andra länder och gjort dem till sina lydstater, så att konungen kunnat göra Erik till fältmarskalk öfver Finland och Adolf öfver England.

Det var Erik, som utdelat länderna, och han hade föreslagit Adolf ett så mäktigt rike som Eng[ 10 ]land egentligen för att Adolf inte skulle vara ledsen öfver att han själf behöll Finland.

Ty Finland ville Erik behålla för egen del, och hans undergeneraler buro stolta namn. Döbeln, Adlercreutz, Sandels och Drufva hette de, och hans adjutanter kallades Zidén och von Schwerin.

Vid gafveln af den ena flygeln, bredvid trappan, som ledde in till strykkammaren, på den plats, där under Eriks flydda barnaår sandhögen stått, i hvilken han då brukat leka ladugård med grankottar till oxar och kor och tallkottar till får — där var nu de båda fältmarskalkarnas stall beläget, och där stodo i en imponerande rad hvita, gröna och svarta trädgårdskäppar med segelgarnståtar till grimmor och tyglar, stälda i stark lutning mot väggen.

Fältmarskalkarna läste för samma guvernant, som bodde på herrgården, och när läsningen på förmiddagarna var slut, då spände de träsablarna vid sidan, stucko pistoler i bältet, slängde en karbin öfver axeln och trummade ihop trupperna. Erik utdelade befallningarna, och adjutanterna förde dem fram till Döbeln eller Sandels, åt hvilka försvaret af ett par af de vigtigaste fästningarna var anförtrodt. Och med Schwerin vid sin sida och Adolf i hack och häl red Erik på sin eldige springare stolt ut från gården, förbi de stora kastanjerna, vek af förbi flygeln och sprängde i karrier [ 11 ]utför backen ned mot bron, där trupperna väntade. Därpå rekognoscerade man eller skärmytslade. Ty de stora bataljerna sparades till lördagarna, då läsningen var inskränkt till en eller två timmar. På söndagarna hölls vanligen vapenhvila.

Egentligen voro bataljerna mera ofarliga. Någon gång gjorde Erik sin vän Adolf det förslaget att leka ryss, så att han — Erik — skulle få klå honom. Men Adolf motsatte sig altid med ståndaktighet detta förslag, dels emedan han ansåg det dåligt att inte vara svensk, dels därför att han i almänhet inte tyckte om att få smörj. I stället höllo de båda vapenbröderna troget tillsammans och massakrerade jämmerligen med träsablarna buskar och trädstammar ute i björkhagen, medan de ideligen fyrade af pistolerna och ropade »pang».

I fem år förde de båda fältmarskalkarna gamla Sveriges runor med den äran. I medeltal levererades en drabbning i veckan, hvarvid de svenska vapnen nästan altid tillkämpade sig segern. I motsatt fall lydde rapporten på, att svenskarna måst draga sig tillbaka för en öfvermäktig krigsstyrka, ett sätt att uttrycka saken, som de lärt sig i svenska historien.

Men på söndagarna var det, som sagdt, vanligen vapenhvila. Då tog fru Grane Erik in till sig på eftermiddagarna och läste för honom ur små röda och gula böcker om små barn, som [ 12 ]trodde på Jesus, och i unga år dogo med glädje, därför att himmelen väntade dem, eller om hjältemodiga missionärer, som drogo ut i fjärran land att predika herrans ord för hedningarna. På förmiddagen höll fadern predikan, eller också for familjen i kyrkan. Och då fick Erik ofta vara med.

Erik var dessutom en stor läsvurm, och han plågade ständigt sin far för att få låna något från pappas bokhylla.

— Kan jag inte få låna en rolig bok?

Fadern hytte åt honom med fingret.

— Du har ju nyss läst en hel roman af Walter Scott. Läs i dina egna böcker.

— Ysch. Di ä’ så tråkiga. Det är inte roligt och läsa barnböcker. Och så har jag läst dem så många gånger. Kan jag inte få låna en af Cooper? Kan jag inte? Söta, snälla pappa, jag ska inte sluka den. Jag ska läsa den så långsamt och ordentligt.

Och så fick han låna en roman af Cooper, och han läste med klappande hjärta om den ädle majoren och de vackra misserna, som af den underbare Falköga räddades ur de grymma rödskinnens våld.

Sedan berättade han hvad han läst för Adolf, och då blefvo fältmarskalkarna förvandlade till nybyggare i den nordamerikanska vestern, och träden och buskarna i björkhagen blefvo lättfotade [ 13 ]rödskinn, som klubbades med tomahawker och skötos till döds med refflade lodbössor.

Erik märkte snart nog, att fadern undvek att låna honom böcker, i hvilka det stod något om kärlek.

Ibland märkte han också, när han kom in i rummet, och föräldrarna voro inbegripna i ett samtal, att de plötsligt med en blick på hvarandra tvärtystnade. De skrattade då båda på ett särskildt sätt, som Erik lärde sig att känna igen. Instinktlikt anade han, att det var något, som han icke skulle få veta, men som säkert måste vara något ytterst intressant. Och därför frågade han en gång:

— Hvad var det, pappa sa’? Jag förstod nog. Det var något om kärlek.

Fadern svarade då:

— Sådana saker begriper du inte än. Det blir tids nog, när du blir stor.

Men Erik funderade sanningen att säga mycket på den där kärleken. I alla romaner var detta för honom hufvudsaken. Han läste dem nästan endast för att få höra, hur de älskande kysstes och smektes. Men han kände på sig, att romanerna talade inte om hela historien. Och han skaffade sig därför reda på, hvad han ville veta, i stallet och i vedboden. Och där fick han verkligen veta åtskilligt.

Han var kär i Adolfs syster, en liten blåögd [ 14 ]flickunge med korta kjolar och utslaget hår. Men han tyckte altid, att han var mest kär i henne, när han ej såg henne. Om morgnarna, innan han steg upp, låg han ofta med slutna ögon stilla och fantiserade om, att hon föll i ån, och att han räddade henne. Eller att det blef eldsvåda i prestgården, och han rusade dit och tog henne på sina armar och bar henne ut ur det brinnande huset. Och hon kysste honom och kallade honom sin räddare. Och hennes far kom och tryckte hans hand och lofvade, att han skulle få henne till hustru, så fort de båda blefvo stora.

Men det han hört i vedbo’n och stallet och af brukets pojkar, var af en annan art. Och däraf föddes andra, ännu obestämda, fastän retande fantasier. Men då tänkte han aldrig på den lilla fina prestgårdsflickan, sällan ens på någon bestämd flicka als. Tänkte han på någon, så var det på en storväxt, vacker köksa med frisk hy och fylliga lemmar.

Vid denna tid hände det, att fadern vid frukostbordet kom att nämna något om en piga på bruket, som fått ett barn.

Prenez garde aux enfants, sade modern hastigt.

Erik hade lärt sig jämt så mycket franska, att han visste, att »enfant» betydde barn. Nu förstod han och teg. Men han blef blodröd i ansigtet och för att afleda alla misstankar började [ 15 ]han att slå händerna mot hvarandra och skratta, så att modern luggade honom och frågade, om han blifvit tokig.

Sommaren innan Erik skulle in i skolan, anskaffades en informator, och då afstannade de krigiska lekarna.

Erik var nu 12 år.

Under denna sommar sysselsatte fru Grane sig mycket med sin son. Hon talade vid honom om alla de faror, för hvilka han skulle blifva utsatt, nu när han ensam kom bort från hemmet. Och hon bad honom att altid läsa sin bibel och altid bedja till Gud. Hon talade vid honom om hemliga synder, som ske i det fördolda, men som Gud ser. Ty för honom kan intet blifva fördoldt. Och hon bad honom att aldrig göra något, som han behöfde blygas för inför Guds ansigte.

Erik såg, att hon ofta grät, när hon var ensam. Och han förstod, att det var för hans skull.

Och när han en vacker morgon reste till stationen med fadern för att fara till skolan, tänkte han så mycket på modern, att han till och med glömde sin älskade, den lilla flickan i prestgården.