För fosterlandet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Sekeldagen Efterlemnade dikter
av Edvard Fredin

För fosterlandet
Gambettas likfärd  →


[ 8 ]

För fosterlandet.

Vid ett politiskt samkväm i Stockholm 1883.


På Mosebackes luftiga platå
jag stod en morgon för ej länge sedan,
en härlig morgon . . . Himmelen var blå
och trädens grenar löfvade sig redan.
Där nedanför längs Skeppsbrons kaj jag såg
i solens skimmer vagga strömmens våg.
Med spända segel såg jag skutor gunga
och röken stiga från de tusen tak,
som skymde både kyffen och gemak.
Jag hörde fåglarna sin vårfröjd sjunga,
och vinden smög, en vårlig saltsjöbris
som brottats nyss mot Bottenhafvets is,
med friska fläktar in i själ och lunga.

[ 9 ]

Jag skådade på staden vid min fot,
hvars spiror höjde sig mot ljusnad himmel.
Mig tycktes stämmor ljödo mig emot
igenom gatorna och torgens vimmel
med bud och hälsning från de skumma vrår,
dit solens skimmer endast glimtvis når.
Det tycktes mig att ur de trånga gränder
i ångest höjdes späda barnahänder
med bön om räddning ifrån last och nöd,
en bön som klagande mot skyn sig höjde
från vilsne bröder, öfvergifne, böjde,
en halft förtviflad, snyftande, om bröd.
Det tycktes mig jag ekon kunde höra
af tysta frågor från de djupa led:
»om icke vi, som mödans slägga föra,
om icke vi, som äfven draga med,
när trumman kallar skarorna till striden,
om vi ej äfven någon gång i tiden
fullmyndiga få rösta vi också
om fosterlandets välfärd, vi, de små?»
och ekon ock af stämmorna som skria
sitt hänsynslösa, rasande: »gif akt,
ty timman slagit och med vuxen makt
vi resa oss, att hämnande befria
vår fot från blacken som i tusen år
och åter tusen länkat våra spår!»

[ 10 ]

Det tycktes mig i lärosal och kyrka
jag hörde djärfva sanningsvittnen yrka
på tankefrihet och på forskningsrätt,
betingande åt vaknad mänskoätt
dess fria kraf att pröfva och att dyrka.
. . . Och morgonvindens vårligt friska sus
bar fram en hälsning: »ljus! o mera ljus!»

Jag stod däruppe stödd mot barrièren,
och mina tankar drogo ut på färd
ut öfver Sveriges vida landamären:
de gästade bland holmarne och skären,
de drogo bort till bergslagsbondens härd,
till marken plöjd af skåningarnes plogar,
till Sörmlands vik, till Åreskutans snö,
till Smålands berg, till Norrlands furuskogar
och hän mot stränderna kring Siljans sjö . . .

Och då hvad såg jag? Öfver allt detsamma:
inunder askan glödde eld och flamma,
ett jäsande, om också dämpadt knot,
en dof förbittring och ett öppet hot,

[ 11 ]

en oro skälfvande i hvarje sinne
från stugans gafvel och till slottets tinne
och skaror, ledda utaf Per och Pål,
som skilda vägar sökte skilda mål.

Här är för trångt, här är för kvaft, de säga,
och allt för lågt här hemma att gå rak
och inte stöta hufvudet i tak.
Här är för trångt . . . Och hur vi gå till väga
man vill förmena oss att sjunga ut
hvad oss på hjärtat ligger, på vår tunga.
Nej, bättre då oss synes i den unga,
den nya världen fjärran västerut,
där stjärnbaneret öfver fria stränder
slår ut för vinden röd- och hvita ränder . . .
Lägg ut! Kast loss! Och invid österns rand,
en blekblå strimma sjunker fädrens land.

Ja, fädrens land med dina klara sjöar,
med dina skogar, dina gråstensberg,
där malmen ligger som i benen märg,
mitt fosterland, där sista drifvan töar

[ 12 ]

i denna stund för vårens andedräkt,
där hjälten föll, den främste bland de främsta
ditt största forntidsminne, ditt förnämsta
den enkle dalabonden Engelbrekt . . .

Gif akt mot söder! Hvadan dessa skyar,
med blixtar dräktiga och hagelbyar,
som svepa solens ljus i tordönsblått?
Det mörknar, se! där ute kring Europa,
och röster i förtviflans ångest ropa
om ljus från ofvan, om en strimma blott
att lysa vandrare som vilse gått.
Och stundom ljungar blodröd genom natten
en blixt som skiner öfver mörka vatten,
ett vedergällningens, ett vredens bud.
Och jorden darrar . . . Dynamitpatroner
krevera under sekelgamla troner,
och offret stupar i sin kejsarskrud.

Och vi, vi höra midnattstormen rasa —
och lyssna, stelnade af skräck och fasa,
om ock medvetne att så måste ske,
till skottens knallar och de slagnes ve.

[ 13 ]

Men tidshärolderna med starka röster,
som ljuda så från väster som från öster,
de store andarne med klarnad syn
som tyda tecknen, hägrande i skyn,
de säga oss att natten måste vika
för morgnad sol, den strålande, den rika . . .

Jag skådar framåt i den tid som gryr —
Jag ser ett folk, ett lyckligt och betryggadt,
ett folk af ljus och frihet öfverskyggadt,
som icke modlöst emot väster styr,
men vill i id på egen torfva dröja
med stora tankar och med höga mål,
med tankar blixtrande som slipadt stål . . .
och söka så det låga taket höja
och, om så kräfs, i väggen slå ett hål;
jag ser ett folk, där arbete är ära,
ett folk som vördar som sin höga lära
sin vishetslära utåt seklers stråt
ett enda ord — och detta är: framåt!

Och nu, när festligt samkväm sluter samman
vår krets i afton- och i gillegamman

[ 14 ]

de gäfve tingsmän gästa folkets män
och glasen klinga ifrån vän till vän,
nu höjer, svenske bröder, jag pokalen.
Må hurraropen dåna genom salen,
då nu jag tömmer utur bräddad bål
med lif och hjärta fosterlandets skål!

1883.