Fallande blad/Likbränning
| ← Vesuvius |
|
Lidaren → |
LIKBRÄNNING.
»Varen icke oroliga; ty
hans själ är i honom.»
Paulus: Ap. 20:10.
HEMSKA mer än lifvets lotter
stå de dödas lärospån.
Se på båren Jairi dotter
och i Nain änkans son
och en Lazarus i grift,
halft i stoft af dödens gift!
Se, hur själen ännu dröjde
och vid Mästarns rop sig röjde …
När ej barmen mer sig höjer,
kallnadt hjärta gått till ro,
själen än därinne dröjer,
dröjer kvar i härjadt bo.
När i graf du går till sängs,
kammardörrn för sekler stängs,
kistans bädd sin fasa sprider,
själen dröjer — drömmer — kvider.
Ner i grafvens djupa gömma —
mörkrets svartaste mystär —
skall i dvala själen drömma,
till dess hjärnan rämnar sär.
Dock den vakna kan i ve,
att med brustna ögon se …
O, allt kval på jorderunden
svinner mot den marterstunden!
Bort från mullens mörka sköte!
Fram till eldens ljusa famn!
Där du slipper hålla möte
med en fasa utan namn.
Där på snabba ögonblick
sista bandet falla fick.
Och af lågan friad vorden,
själen höjdes hän från jorden …
Vill du våld på döda bära
sänk dem då i griften ned!
Där du reder dina kära
bojans ro och ångstens fred.
Väl må ögat ej bli torrt,
där de dina multna bort!
Skräck ur kullen månde strömma,
där de halfmedvetna drömma!
Mänskobarm, af hoppet gäckad,
med i vanmakt stelnadt blod:
denna kropp — fast syndbefläckad —
är för maskar dock för god.
Smärtans bo för heligt är
att i mörker naggas sär.
Det må störta med detsamma
för en mäktig ljusets flamma!
Ej prelaten får mig viga
till en neslig sömn i dyn.
Nej, på flammor vill jag stiga
likt Elias upp mot skyn!
Eld, du var mitt hela lif,
min befriare ock blif!
Dig mitt stoft jag öfverlåter,
tills en gång jag vänder åter.