Fallande blad/Lidaren
| ← Likbränning |
|
Sälla tårar → |
LIDAREN.
JAG beder med knutna näfvar
och slungar orden som sten.
Ej längre mitt hjärta bäfvar
i hämnarviggarnas sken.
Jag fåfängt med Satan stridit.
Nu vill jag kämpa med Gud.
Så outsägligt jag lidit
vid suckarnas ödmjuka ljud.
Det finns ej ok, jag ej burit,
det finns ej tagg, jag ej känt,
ej boja, som icke mig skurit,
ej låga, som icke mig bränt.
Från kval till kval har jag drifvits
och stupat vid hugg och stick,
och bräddad mig kalken gifvits
med bittraste afgrundsdrick.
Nu bränner till storms mig harmen.
Nu, Gud, jag blott kamp begär!
Mitt kval är den ena armen,
den andra medlidandet är.
För vanmakt, som endast bespottas,
för klenmod, som ej mäktar tro,
nu, Herre, med dig vill jag brottas
och vinna åt elända ro.
Du fordom i Paradislundar
lät änglarna slita hvart garn.
Nu hetsar du Helveteshundar
mot oss, stackars värnlösa barn.
När vredgad vårt Eden du stängde,
då lät du Gehenna ock opp,
och djäflarnas bojor du sprängde
och ledde mot oss deras lopp …
Hvi gaf du då frihet åt anden,
när profvet ej Himlen ens höll?
Hvi tvang du ej Satan i banden,
sen han dock från sanningen föll?
Om ormen i länkar du slagit,
han hade ej dödsäpplet räckt,
och ingen oss hade bedragit
och ingen förgiftat vår släkt!
Väl sände du Sonen hit neder,
som för oss till döden ock brann.
Hur mildt dock Den Korsfäste beder,
han blott de utkorade vann.
Men alla de andra, de andra,
som vunnits af djäfvulens glöd,
få utan en frälsare vandra
för evigt från nöd och till nöd …
Dock, kärleken är du — det vet jag!
Och ej hof jag hädarens hot;
nej, hjärtat ur bröstet väl slet jag
till offer vid korsträdets fot.
Hur saligas hymn dock må trona,
de dömda jag ej glömmer af.
Och ej ens mot lifsens krona
jag släpper förbarmandets kraf!
Om orygglig lag är ditt väsen,
då lagen — men du ej — är Gud.
Likt ringaste strået bland gräsen
du måste då själf lyda bud.
Blott du då ej fri har din vilja —
du ende, som kärlek dock har —
och lagen fått allmakten skilja
från Allfaderslyckan, du bar …
Så skall då din värld blifva delad
i himmel och helvetesnatt,
och skapelsen aldrig bli helad,
fast själf vid dess sjukbädd du satt.
I blom vid utkorades körer
din skaparedröm skall slå ut,
att ock du med välbehag hörer
de evigt förbannades tjut …
Nej, nej vid hvart löfte däroppe,
som fordom till siarn sig sänkt!
Nej, nej vid hvar älskande droppe,
som blodet på Golgatha stänkt!
Nej, nej vid hvar helig hugsvalan,
som famnat min ånger och brist!
Ditt hjärta skall sist föra talan,
din kärlek skall segra till sist!
De dömdas kval skall dig smärta.
Du glömmer till slut deras hån.
Och åter ditt Fadershjärta
skall föda en frälsareson.
Med allmakten ut skall han ljunga
och slita allt syndernas garn
och Satan till intet slunga
och rädda hvart människobarn …
Så vill jag ej mer med dig kämpa.
Din kärlek besegrat mig helt.
Nu nöjd bär jag boja och krämpa,
som visligen du åt mig delt.
Och glad dig till fota jag dignar
och höjer till bön blott min arm,
ja, Helvetets hundar välsignar,
som drifvit mig tätt till din barm!