Fallande blad/Sippor
| ← Majregn |
|
Under gröna hvalf → |
SIPPOR.
SOM flickor med hvita hattar
små hvita sipporna stå,
och gosseskaran i koret
här äro sipporna blå.
Här ståndar en vårens förstling,
att hylla himmelens ljus,
och varma församlingsböner
sig höja i trädens sus.
I öster rodnaden lyser
som purpurröd altarrund,
och morgonens pärla i kalken
böjt ned hvarje hufvud en stund.
En fjäril kring tufvorna sysslar,
som väktarn i templet ger akt.
Och älfvor kring sipporna sväfva
som osynlig änglavakt.
Och allt är så stilla, så stilla
i rosende morgondröm,
och västan blott värme vajar,
och ljuf är hvar fiberström …
Så glimtar det till genom lunden,
det drillar från topp till topp,
och lärkan jublande stiger,
när bländande sol går opp.
Det klingar och svingar och strålar,
när solen sin hälsning ger.
Det brusar och susar och sorlar
och kvittrar och glittrar och ler.
Och rymden i hvalfven gröna
lycksalighetsmättad står.
Och sippan af sällhet bäfvar,
som endast renhet förmår.
»Hur ljufva tiderna välla
i glimrande, sångrik lund,
hur lekande dagens syner
och vingesäll nattens blund!
Du härliga sol däroppe,
tag sippornas lof emot!
I alla vårväna väkter
sig lyfter vår doft till din fot» …
Då knastrar det plötsligt på stigen,
och slut blir med sång och sving.
På tufvan en skugga faller,
och därur ett lystet ting
sträcks fram, likt ett knippe ormar,
nu kröks det — nu hugger det ock:
och stängel på stängel brister
i skälfvande sippoflock.
Hvad var det? … Och såg det ej solen,
ej sippans förklarade blick?
Och hörde det icke allt jubel,
som från hennes läppar gick?
Förnam det ej fågelhymnen,
förstod det ej bladens sus,
att alla hvarann må älska
i solens grönskande hus?
O, nej! … Det var döft och blindfödt
för allt, som var skönt och skärt;
hvad vänast och värnlösast lyste,
det endast att bryta lärt …
Det var inga huggormständer,
det var inga rofdjursklor.
— Blott lekande människohanden
så grymt öfver tufvan for!
Blott människan, gudars like
och ättling af Edens vår,
blott hon de glupande klorna
i vapenlös blomvärld slår.
Med mördarehand vill hon tacka
för vår, som mot vintern halp …
O, finge jag henne fjättra
vid evigt isande alp!