Från Stockholms synkrets/Folklif

←  Tivoli & Hasselbacken

Från Stockholms synkrets, spridda intryck av Claës Lundin Folklif

Stockholms gymnasium  →

Folklif.
(Aug. 1870.)

Hr Wallman annonserar en sommarkarneval på två eftermiddags- och två förmiddagstimmar, mellan lördagen och söndagen, då allmänheten vanligtvis icke har något att göra, men som hr Wallman anser kunna användas på en utfärd till hans lilla paviljong på Kungshättan.

»Hvad skall ni ta er till på hela eftermiddagen,» säger den gamle fest-tillställaren, »om ni inte kommer ut till mig i Mälaren? Ni sätter er på »Garibaldi» klockan tio. Jag har musik om bord och har tingat på en liten halfmåne som med mildt augustisken kommer att illustrera färden. Har ni inte dominos på er, när ni stänger boden i afton, så finnes dylikt plagg på Kungshättan. Vill ni ha en karaktersmask för att intrigera lilla fröken i modehandeln vid Vesterlånggatan — hon kommer bestämdt med, och jag skall kunna säga hur hon är maskerad — så har jag öfverflöd på karaktersfigurer. Kan ni inte stänga så tidigt, jag vet nog att det är lördagsafton, så har jag enkom för er skull lagt en liten ångslup helt nära Karl den tolftes stöflar. Den slupen går icke förr än klockan elfva och styr kurs under Norrbro, ganska egendomlig färd i maskeradt sällskap och med en hel hop dominos om bord, något af Venezia, skulle jag tro. Det är skada, att guitarrernas tid är förbi. Herre gud, nog kommer jag i håg min första färd till Norsborg. Då voro guitarrerna ännu inte landsförvista. Patron . . . nå, jag nämner inga namn, var en ung bodkvist då och spelade guitarr hela söndagen i ända. Nu har han vasen. Det var, som sagdt, för många, många år sedan, när jag började fara till Norsborg.»

»Ett fjärdedels århundrade sedan dess,» tillägger hr Wallman och ser nästan rörd ut.

Ett fjärdedels århundrade ännu före den Wallmanska tiden fans också här en tillställare af nöjen, men af finare slag. Det var Torngren, någonting fint, doftande af vällukter, frack med krås, manschetter och chapeaubas under armen. Han tillhör August Blanches tid och har af denne skildrats.

Torngren hade vunnit rykte på sina fina baler. Innan han vardt denne ryktbare Torngren, hade han varit en helt obemärkt viktualiehandlare. När han dog, sökte en annan viktualiehandlare att också få vara den eleganta och dansanta verldens orakel. Han hade redan ett lysande namn och hette Lampa, men Torngrens stora anordningsförmåga och fina takt egde han icke.

Lampa måste därför nöja sig med att lysa för en mindre aristokratisk verld. Han stälde till små munterhetstillfällen här och där, bland andra i nedre börssalen, där han själf gjordes till föremål för en uppsluppen allmänhets glada upptåg. Slutligen slocknade Lampa, nästan glömd af alla dem han önskat roa.

Men innan dess hade en tredje person, också utgången ur en viktualiehandlares bodkammare, beslutat att roa stockholmarne bättre än själfva Torngren och naturligtvis mycket bättre än Lampa.

Denne tredje var hr Wallman. Han hade kanske icke Torngrens fina sätt att vara, men led ej häller af samma fördomar mot blandadt sällskap. Han kunde ej, såsom Lampa, blåsa klarinett, men stälde ej häller till muntrationer i nedre börssalen. Han ville, att man skulle få sig frisk luft och komma ut på sjö och land. Därför gjorde han sina Norsborgsfärder, och på dem fick hvem som hälst komma med.

Gamla »Yngve Frey», ett af våra äldsta ångfartyg, pallrade med full last mellan Riddarholmen och Norsborg. Det var något nytt då för tiden. Men det nya varder förr eller senare gammalt, och så gick det äfven med dessa lustfärder. Det är först under den senaste tiden hr Wallman söker att åter upplifva dem. För omväxlings skull bjuder han nu på »sommarkarnevalsfest» å Kungshättan.

Stockholmarne måste roa sig, menar hr Wallman, och som de ej gärna kunna göra detta på andra än lediga timmar, så tycker han, att tiden mellan klockan tio och två på natten kan vara lämplig. God upplysning utlofvas, men fyrverkeri får man hafva med sig, och det kan man ju göra själf, om man förskaffar sig Carl Linders »Praktisk handbok i lustfyrverkerikonsten».

»Blir det något fyrverkeri, hr Wallman?»

»Har herrn inte Linders handbok med sig?»

»Ne-ej!»

»Den kan herrn ta med sig nästa gång!»

Men höra dessa Wallmansfester till ett äkta »folklif», sådant man kunde önska sig det? . . . Begreppet »folklif» tolkas så olika. På senare tider har man börjat sysselsätta sig med frågan, om Stockholm har något verkligt folklif eller icke. Somliga mena, att så icke är förhållandet, åt minstone att man här ej känner till hvad ett folklif, sådant som det danska, vill säga. Andra taga illa vid sig öfver ett slikt förmenande och tala om matkorgar och glada grupper i backarne samt påstå, att Bellman alltid är med och när de grupperna.

Några tro, att det danska folklifvet inskränkes inom Köbenhavns Tivoli och sätta upp mot detta vår »Frisens park» o. s. v. Men ett sådant lif finnes äfven i Danmark och i synnerhet hos köbenhavnaren. Den som föreställer sig, att köbenhavnaren aldrig far ut på landet, utan endast går i Tivoli, den känner icke vårt grannfolk hvilket med sådan förkärlek »tager ut i Skoven». Där finnas också matkorgarne, backarne och det glada lifvet, ja, de finnas i ännu större och lifligare antal, men utan så mycket bråk. Men detta sker ej hvarje dag, liksom man ej häller från Stockholm gör längre utflygter dagligen. Visst är, att vår hufvudstad består sig dyrare nöjen hvar enda dag, utan att därför hafva roligare än köbenhavnaren i Tivoli.

»Men köbenhavnaren kan ju inte lefva utan sin témaskin? Är det inte löjligt? Tänk er bara hr Sörensen, fru Sörensen och alla de små Sörensenerne omkring sin maskin!»

Nå ja, om familjen Sörensen har lika roligt omkring sin »maskin» som familjen Pettersson omkring sin matkorg med öl och porter och bränvin och punsch, så har glädjens vän väl ingenting att säga.

»Slisk! . . . Nej, tacka vet jag sju tutingar, bruna och varma!»

Tycke och smak kan ingen förta. Hvar och en har rätt att följa sin åsigt och att efter eget godtfinnande inrätta sina lefnadsvanor.

Visst är, att vi en gång höllo på att få ett verkligt folklif i Stockholm. En dag kom Kalle Pettersson hem till sin mor, enkekamrerskan, och utropade:

»Vet mamma, att i morgon skola vi ha vår första utmarsch. Det bör bli riktigt roligt.»

»Jo, jo! Men hvad är det för slags folk med?»

»Litet af hvarje, mamma lilla. Grosshandlare och kunglige sekreterare. Min principal är också med. Så ha vi skomakare och skräddare, mästare och gesäller om hvar andra, fabrikörer och fabriksarbetare, konstförvandter och konstnärer. Ja, det är, som sagdt, litet af hvarje.»

»Det är ett fasligt blandadt sällskap, kära Kalle,» anmärkte enkekamrerskan.

»Kommer mamma inte med?» frågade unge herrn.

»Jag! Hvad tänker du på?»

»Mamma ska’ bestämdt komma med. Min principals familj far ut till Uggelviken, där vi ha ett par timmars rast, och fröknarna Gyllenskog tänka också komma dit. Mamma kunde gärna ta Fina, Lina och Mina med sig, så få flickorna dansa i gröngräset. Jag har raska kamrater i kompaniet som nog vilja hvila sig med en duktig svängom.»

Kalle var på grosshandelskontor. Han var lifvad för skarpskyttesaken, försummade aldrig någon sammankomst, deltog flitigt i exercis och skjutöfningar samt var riktigt förtjust, när fråga var om en utmarsch.

»Pettersson är just en tok», sade hans kamrater först och sökte göra narr af hans ifver. Men det dröjde ej länge förr än några af dem också stodo i ledet, och när »principalen» gick med, följde hela kontorspersonalen exemplet.

Vid den nu nämda utmarschen hade ett stort antal herrar och damer infunnit sig såsom åskådare, och under rasten stod glädjen i himmelshöjd. Somliga dansade vid ljudet af skarpskyttemusik, andra hvilade gruppvis i skuggan af ekarna och omkring åtskilliga förfriskningar. Marketentarvagnarne voro belägrade af matfriske och törstige skyttar, som under skämt och upptåg sletos om smörgåsarne och ölbuteljerna. På ena sidan gnolade en dubbelkvartett på några sånger som skulle utföras mellan danserna. På andra sidan sprang man »sista paret ut». Öfver alt märktes belåtenhet och muntert lif.

Enkekamrerskan hade låtit öfvertala sig att fara ut och se på Kalles exercis. Hon förklarade sig sedermera ganska belåten med sin dag, under det att Fina, Lina och Mina sade sig aldrig förr hafva haft så roligt. Den gamla frun medgaf, att alla skarpskyttarne uppfört sig mycket anständigt, till och med rätt »gentilt», samt att man just ej kunde se stor skilnad på skomakare och handelsbokhållare, kunglige sekreterare och skräddargesäller, när alla voro lika klädde. Flickorna hade i fransäsen dansat mot en bodmamsell och två »jungfrur» utan att därför tycka sig hafva haft mindre roligt.

Så gick det till den söndagen. Snart kom en dylik söndag igen, och så ännu flere. Det höll på att utbilda sig till ett verkligt folklif, och det af allra bästa slag.

Vid ett tillfälle, då en af Stockholms riksdagsmän, en fabrikant, uttalade sig offentligt om skarpskyttesaken, sade han, att bland andra fördelar vore den kanske den förnämsta, att skarpskyttemössan bidroge till jämlikhet mellan personer af olika samhällsvilkor. Man kan tillägga, att vid de offentliga öfningarna var det jämlikhet icke blott mellan medlemmar af skarpskyttekåren, utan äfven mellan alla som infunno sig såsom åskådare och deltagare i nöjena under raststunderna.

Några år därefter svarade Kalle Pettersson på en fråga, om han skulle följa med på en utmarsch: »Jag har växt ifrån det där, har mitt eget kontor nu för tiden och ger mig inte tid att springa omkring med geväret på axeln.»

——————