Från Stockholms synkrets/Stockholms gymnasium

←  Folklif

Från Stockholms synkrets, spridda intryck av Claës Lundin Stockholms gymnasium

Fru Charmante  →

Stockholms gymnasium.
(Aug. 1871.)

Scenen är förlagd till Riddarholmen. Från Riddarhustorget, Munkbron, sammanbindningsbanan och ångbåtshamnen synes ett stort antal personer, äldre och yngre herrar, begifva sig till platsen bak om kyrkan. Alla sträfva de till samma mål och försvinna i porten till N:o 7.

Hvad betyder detta sammanlopp? De skola skrifva in sig på gymnasium.

Skola dessa gråhårsmän, dessa väldige patroner med dubbelhakor och dubbelmagar, dessa lutande skepnader och dessa kraftfulle män på lifvets middagshöjd skrifva in sig på gymnasium?

Skämtet är egendomligt, men hvad kan föranleda det?

Det är icke skämt, utan rena allvaret. Dessa herrar och män ämna verkligen anteckna sig på gymnasium icke för att varda gymnasister, utan emedan de varit gymnasister, emedan de vilja till samman upplifva gamla minnen, minnen från lifvets första vårdagar, då det ännu var i källossningen, men då solen lyste så som hon sedermera aldrig lyst på lefnadsstigen, då vestan smekte kinden, så som han sedermera aldrig smekt, då alt var ljust och gladt och förhoppningarna sprattlade med de orimligaste språng på framtidens blomsteräng.

Ej alla känna hvar andra bland denna skara, men alla hafva de varit lärjungar vid samma läroverk, fastän det ligger ett halft århundrade mellan den där herrns gymnasii-tid och den där andres. Några äro kanske mycket bekanta, fastän flera årtionden ligga emellan deras inträde vid läroverket. Där ser man fader och son vid hvar andras sida. Fadren vardt gymnasist på 1820-talet, sonen några och trettio år senare. Nu gå de bägge att skrifva in sig igen.

Den hvälfda förstugan är ännu den samma. Minnesstenen i högra hörnet står där ännu. Gud vet, om ej »Bakelse-Jeana» sitter där ännu och säljer sexstyfvers äpplen.

De nötta trappstegen tyckas ej hafva blifvit ombytta. Huset är nästan, skulle vi tro, i samma skick som när Riddarholmsförsamlingens kyrkoherdar bodde där.

Det kunde se något ståtligare ut i uppgången till hufvudstadens förnämsta läroverk, men man återser så gärna gamla vänner i det skick man senast lemnade dem. Minnet af det förflutna framstår då i så mycket bättre dager.

Två medelålders män gå på samma gång in genom porten och upp för trapporna. De snegla på hvar andra. Den ene är en liten trind, gladlynt figur, den andre lång, mager, blek och mycket allvarlig, nästan stel, kanske förnäm. Men under det de snegla på hvar andra, under det att det ena steget tages efter det andra och de komma närmare hvar andras sida, tyckes den lille gladlynte varda allvarsam, då däremot en solglimt visar sig på den långe magres stela anlete. Plötsligen utbrista de bägge på samma gång:

»Är det icke A.?»

»Det är bestämdt B..»

Ja, det är A., och det är B., två gamla kamrater. Första gången de gingo vid hvar andras sida samma väg som nu — det är så där omkring trettio år sedan — var då de bägge skulle göra sin latinska profskrifning för att vinna inträde på Stockholms Gymnasium. Senaste gången de gingo till samman utför dessa trappor var då de med utgångsbetyget på fickan gjorde sig redo att fara till universitetet. Då gingo de icke, de dansade utför trapporna.

Mellan denna senaste gång och den då de nu åter träffas ligger ett fjärdedels sekel med alt hvad en sådan tidrymd kan omsluta af glädje och sorg, felslagna förhoppningar, brustna illusioner, vunnen verldserfarenhet, godt och ondt af allehanda slag. Den ene hade tumlat om i verlden här och där, haft många omväxlingar, många äfventyr, många »öden», kallas det. Den andre hade gått lugn sin väg framåt, visserligen känt sig sviken då och då i sina förhoppningar, men dock kommit till ungefär den punkten dit han föresatt sig att en gång komma. Det var dock icke han som haft sina »öden», hvilken var den bleke och magre, utan det var den andre, han som gått lugnt framåt och kommit dit han ville komma.

Nu hade de gamla kamraterne icke sett hvar andra på många herrans år, men ungdomsminnena döko plötsligt upp och funno sin första urladdning i ett trofast handslag, hvarefter de åter döko ned på djupet och å nyo kommo upp med det ena gamla föremålet efter det andra, det ena glänsande och strax igenkänligt, det andra något dunkelt och som behöfde putsas upp, innan det kunde utställas, alla dock vid närmare påseende kära vänner. Det var, såsom alltid vid sådana tillfällen, ett oupphörligt »kommer du i håg» och »minnes du när».

Trettio år godt var det, sedan de ungefär vid denna tid på året hade kommit att till samman passera öfver Riddarholmsbron, den gamla, icke den nya »ämbetsmannabanan», och förbi Geijerska huset med Hörbergska tryckeriet och krogen »Silfverskåpet» i hörnet sneddat af åt kyrkans södra sida.

Då liksom nu hade de sneglat på hvar andra, men då voro de fullkomligt obekanta sins emellan. De hade aldrig lekt med hvar andra och aldrig häller varit i slagsmål, hvilket kom sig däraf, att den ene hade gått i Klara skola och följaktligen icke lekt annorstädes än på Klara kyrkogård samt ej slagits med andra än jakobister, under det den andre hade gått i skola midt uti »sta’n», lekt på skolgården och högst sällan deltagit i några slagsmål, om icke med de så kallade »råttorna» i Finemans lankasterskola, som låg vid nedra delen af Tyska Brinken i ett nu nedrifvet hus, där Köttorget är beläget.

De bägge gossarne hade således inga föregående beröringspunkter, men vid ofvan nämda tillfälle gingo de till samma mål och buro samma upplaga af Håkan Sjögren under armen. De talade dock icke vid hvar andra, ty då man står i begrepp att varda gymnasist iakttager man en viss värdighet och talar ej med hvem som hälst. Men om de hade talat med hvar andra, skulle det hafva varit på följande sätt:

»Är du mycket rädd för skrifningen, du?»

»Rädd! . . . Jag har gått i Klara, jag, och läst för Söderlind.»

Men de voro lika rädda bägge två, det är säkert. Det latinska skrifprofvet aflades i dåvarande Nedre Ringen, och de bägge gossarne kommo händelsevis att sitta vid hvar andras sida.

Det var ett högtidligt ögonblick, en hel lång rad af högtidliga ögonblick, under hvilka examinandi erhöllo det ena svettbadet efter det andra. Hvilka tumningar undergick icke Håkan Sjögren! Och hvilka tuggningar underkastades icke pennskaften!

Tänk, om man skulle kuggas i sitt latin, som man bråkat med i så många år! En gemensam fara knyter vänskapsband, kanske mer än gemensamma nöjen. De bägge gossarne vordo vänner först under faran, sedan bekräftades vänskapen genom mångåriga gemensamma nöjen. De fingo under skrifningen tillfälle att göra hvar andra några små tjänster, att hjälpa hvar andra med några verber samt till och med en hel fras då och då, men det var han som kom från Klara hvilken var mest i stånd att hjälpa. Privatisten var slängdare i de lefvande än i de döda språken.

I katedern satt för att öfvervaka skrifningen och hindra alt »fusk» en gammal herre med yfvigt hvitt hår och en stor vårta i ansigtet. Han såg mild och vänlig ut.

»Hvem är det?» frågade privatisten sin granne, klaristen.

»Vet du inte det?» svarade klaristen. »Det är ju Cajus.»

»Hvem är Cajus då?»

Klaristen visade sig mycket stolt öfver sin högre kunskap, förvärfvad genom forne skolkamraters, numera gymnasisters vänliga nedlåtenhet, och upplyste att Cajus vore professor Enberg, en af de aderton i svenska akademien, lektor i filosofi, svenska, engelska och hebreiska språken, hvilken läste Vossii Rhetorica och många andra underliga böcker, där namnet Cajus förekommer, samt Mobergs språklära och sin egen lärobok i moralfilosofien.

Privatisten vågade icke fortsätta samtalet, ty professorns blick träffade honom, och så mild den blicken än var, tyckte den skyldige, att han kunde nog upptäcka ett litet »fusk», som nyss förut begåtts. Emellertid lemnade läraren katedern och rummet. Man andades litet friare, sträckte på sig och stod till och med upp från sin plats.

»Har han slutat sitt scriptum redan?» tillfrågades vår privatist af en gammal herre i en sliten och föga snygg svart frack.

Privatisten trodde, att frågaren vore gymnasii-vaktmästaren som kom för att städa af borden efter de skrifvande och gjorde sig icke därför någon brådska med svaret.

»Jag frågar honom, om han redan slutat sitt scriptum, efter han sitter och sträcker på sig,» fortfor herrn i den flottiga fracken och stack en väldig bit lakrits i munnen. »Får jag se, hur han bär sig åt!» fortfor han och fattade med af lakritssås färgade fingrar i papperet.

Det var lektor Jonas Lundstedt, lärare i matematik, för tillfället inspekterande latinskrifningen, en af fäderneslandets lärdaste män, hvilken många år före ifrågavarande tid varit primus vid sin promotion och innehaft ett högst ovanligt antal betyg.

Privatisten vardt purpurröd och trodde sig förlorad, då han fann sig hafva att göra med en lektor i stället för en vaktmästare, men lektorn grinade helt vänligt åt honom och bad honom fortsätta. Sedermera blefvo de goda vänner, ty förre privatisten var icke någon hatare af den matematiska vetenskapen.

Skrifningen gick lyckligt för sig, och när klaristen och privatisten samtidigt åter gingo utför trapporna, var vänskapsbandet redan knutet. Inträdesexamen undanstökades äfven. Men därmed voro pröfningarna icke till ända. Sedan man genomgått examens-skärselden, återstod ett helt pröfvoår för att uppfostras till sannskyldig gymnasist. Den pröfningen utfördes icke af lärarne, utan af de äldre kamraterne, i synnerhet af den afdelning som var närmast öfver de nykomna, d. v. s. dåvarande Nedre Ringens superiorer. Penalismen var ännu i fullt flor, fastän den redan året därpå fick en svår knäck, då gymnasium delades i tre ringar samt sista ringens lärjungar erhöllo ett rum för sig.

Vid den tid, hvarom de bägge kamraterne nu tala och som vi här i korthet skildra, var läroverket fördeladt endast i två afdelningar, Öfre och Nedre Ringen, samt hvardera af dessa åter i två underafdelningar: superiorer och inferiorer. Vi vilja minnas, att denna indelning bibehållits ända sedan gymnasii öppnande, d. v. s. nitton år före ifrågavarande tid.

Var man superior i Nedre Ringen gick man med hatten på hufvudet långt på andra sidan om »tiljan», men en inferior tog helt beskedligt af sig hatten redan i förstugan och vågade icke en enda gång på hela året träda öfver den ödesdigra golfplanka som gick från katedern till kakelugnen på tvären, under det de andra golfplankorna voro lagda längs efter rummets längd.

»Tiljan» i Nedre Ringen utgjorde den stränga gränslinien mellan denna rings superiorer och inferiorer. Kroppslig aga sparades icke, om någon inferior varit nog fräck att sätta sin fot på denna tilja. En gång tvingades alla inferiorerne för något fel mot disciplinen att falla på knä och kyssa tiljan. Det var ett förödmjukande straff, men man underkastade sig gamla plägseder och hoppades få taga skadan igen året därpå, då man själf skulle uppträda som superior och tukta inferiorer. Myteri kunde visserligen förekomma någon gång, men undertrycktes snart genom de mest kraftiga mått och steg från superiorernes sida.

Bland de svåraste försakelser en inferior underkastades var, då han måste lemna sina medhafda böcker åt förmännen, hvilka ansågo sig icke behöfva belasta sig med dylikt, när de promenerade till läroverket. Det tilläts stundom inferiorerne icke att behålla mer än ett par exemplar af den bok i hvilken öfversättning från något främmande språk skulle göras. Lärarne förebrådde de arma ynglingarne att icke hafva tillräckligt antal böcker med sig, och förebråelserna togos emot utan att förråda verkliga förhållandet. Man tröstade sig med att så brukades och grubblade just ej mycket öfver, att det kunde vara annorlunda.

Innan lektionerna börjades, i synnerhet på eftermiddagarne, stälde superiorerne till några små extra nöjen för att hålla humöret friskt under de kommande lektionstimmarne. Ett favoritnöje var att stoppa en eller ett par inferiorer ned i en uti förstugan befintlig vedlår, stänga till locket och sedan sätta sig själfva ofvanpå, med klackarne trummande på vedlårens yttersida.

Man kan tänka sig de arma stackarenas belägenhet, instufvade i den mörka låren, hopvikta dubbelt eller tredubbelt, och sedan denna infernaliska musik i öronen! En dåvarande inferior i Nedre Ringen, numera med. d:r och praktiserande läkare i landsorten, en oförarglig och hygglig ungdom, hade kanske just därför ansetts såsom ett mycket passande innehåll för vedlåren; men sedan han varit där instufvad ett par gånger, förklarade han högtidligt, det han icke ville underkasta sig det vidare, förr än man först tagit lifvet af honom. Han ville ej på några vilkor låta sig ännu en gång lefvande begrafvas, i synnerhet icke med en så ohygglig begrafningsmusik. Insagan hjälpte, men snart hittade superiorerne på något nytt nöje.

Höflighet var det första en inferior fick lära sig. Mössan af, så snart han såg första skymten af en superior, och bugningar sedan. Ansågs inferiorn för liten till växten för att stå på golfvet och buga sig, nödgades han stiga upp på en bänk och därifrån göra sina vördnadsbetygelser. En liten inferior lyftades i det ändamålet till och med upp på ett mycket högt skåp i nedre förstugan, och som lästimmen i det samma skulle begynna, glömdes han kvar där samt kunde ej komma ned förr än en af lärarne händelsevis upptäckte honom och skaffade en stege.

Man tror kanske, att alt detta skulle föda ovilja och agg samt må hända urarta till hämdkänsla mot de grymme superiorerne. Visst icke. Så snart pröfvoåret var förbi, var pröfningarnas mera eller mindre svåra natur också glömd, och de fastaste vänskapsband knötos ofta sedermera mellan dem som misshandlat och dem som misshandlats.

Ett oskick var det likväl och öfverensstämde ej med den goda ordning, som dåvarande lärare önskade införa. Att det i någon mån inverkade ofördelaktigt på lärjungarnes karaktär, tro vi däremot icke, lika litet som att studierna därigenom hindrades.

Oskicket upphörde emellertid till större delen redan höstterminen 1841, då läroverket, såsom ofvan nämdes, fördelades på tre rum och de senast uppkomna sattes i ett särskildt rum, naturligtvis till stor förargelse för uppkomlingarne från föregående året, hvilka nu beröfvades tillfället att på sina yngre kamrater taga skadan igen för hvad de lidit af de äldre.

»Men lärde vi oss något egentligen under vår gymnasiitid?» frågade en af de ofvan nämde herrarne, till hvilkas samtal vi lyssnat och hvilkas ord vi här återgifva.

»Otvifvelaktigt!» svarade den andre. »En annan tid har kommit, med bättre metoder må hända och med bättre tillgångar, men den som ville lära något, lärde äfven då. Blef kunskapen ej fruktbärande, låg felet hos oss själfva, hvarken hos institutionen eller hos lärarne. Den bildning vi möjligtvis ega hafva vi att tacka Stockholms gymnasium för, vi alla som varit dess lärjungar alt ifrån läroverkets öppnande.»

Under den period som vi här sökt skildra hade gymnasium ännu kvar två af de lärare som två årtionden förut deltagit i läroverkets öppnande. Det var de bägge ofvan nämde hrr Enberg och Lundstedt. Bägge kunde kanske hafva egt större kraft såsom lärare, men professor Enberg var en fint bildad man med smak och sinne för poesien, hvilka goda egenskaper dock kanske ej alltid uppskattades till sitt rätta värde af tanklöse lärjungar. Han hade ty värr för många läroämnen och var kanske ej häller så sadelfast i dem alla. Under lektionerna i hebreiska språket hände det, att en gymnasist, hvilken genom sin börd och trosbekännelse haft tillfälle att inhämta en tämligen god kännedom af nämda språk, tolkade Davids psalmer något annorlunda än läraren, som däröfver mycket förgrymmades och lät sitt milda lynne öfverväldigas af en plötslig vrede.

Det hände äfven några andra gånger, att professor Enberg lemnade sitt vanliga humana sätt och röt med vredgad stämma, t. ex. då han vände sig till en lärjunge som flere gånger genom några ungdomliga upptåg ådragit sig hans missnöje och utropade det ciceronianska: Quousque tandem abutere patientia nostra, P. (lärjungens namn). Men för öfrigt gingo hans lektioner i fred och lugn, med ett och annat pojkaktigt afbrott från bänkarne, såsom då ofta en på en främre bänk sittande gymnasist med ett gält anskri plötsligt hoppade högt i vädret, därtill föranledd af någon pikant påstötning, en knappnålsudd eller sådant, från en på bänken bakom sittande kamrat.

Sådana upptåg voro sällsyntare under lektor Lundstedts timmar, likväl icke alldeles omöjliga. Nämde lärare, ett lärdomsljus, var dock efter tjugu års tjänstgöring redan något medtagen, men nog kunde man lära sig matematik af honom, om man själf egde någon lust för ämnet. Hans talesätt och skick voro för öfrigt stereotypa och kända från det ena slägtet af lärjungar till det andra. Han fortfor visst ännu ett par årtionden efter ifrågavarande period att låta en »amerikanare slåss med en belgier och en corsikanare med en dansk», samt att fråga: »Nå, har han inte annoterat något i boken vid det där stället? . . . Hm, där skall ju stå alacritas, munterhet, ty nu har han ju hunnit så långt i bevisningen, att han ser hvart det bär och då bör han väl bli glad.» Hans kända uttryck voro mångfaldiga, men aldrig omväxlande. Tilltalsordet till lärjungarne var från Lundstedts sida alltid »han», under det Enberg sade »du», hvilket äfven stundom begagnades af lektor Asping, då öfrige lärare däremot nyttjade endast den tilltalades namn.

En lärare med stor aktning hos lärjungarne var lektor Eurén, sedermera kyrkoherde i Söderbärke i Westerås’ stift och jämte ännu tjänstgörande lektorn i naturvetenskap, Thedenius, enda år 1871 lefvande af hela den ordinarie lärarepersonal, som trettio år förut skötte undervisningen. Lektor Eurén läste teologi och grekiska, var rask och verksam, kvick, ofta sarkastisk, stundom bitande skarp, aldrig gäspande oftare än under den förargliga eftermiddagslektionen mellan kl. 3 och kl. 4, strax efter middagsmåltiden, då äfven en aldrig så vaken grek kan finna själfva Odyssevs’ irrfärder något sömngifvande. Lektor Eurén var en förträfflig lärare och lefver ännu i tacksamt minne hos dem som haft lyckan att ega hans handledning.

På gymnasium fans den tiden en karrikatyrtecknare hvilken ej hade försyn för själfva katedern. Mellan honom och lektor Eurén fördes en polemik, aldrig med ord, men med blyertspenna. Så snart karrikatyrtecknaren svängt till med en gubbe i fönstret närmast katedern eller på själfva dennas öfversta bräde, skref lektorn något kvickt ovett under gubben, och så fortsattes länge nog, om också ej in infinitum, såsom lektor Rabe uttryckte sig.

Lektor Rabe var den andre af de raske i början af 1840:talet och kanske ännu raskare än Eurén, ty han var tio år yngre än denne. Rabe började höstterminen 1841 läsa latin med Stockholms gymnasister. Ordinarie lektor var då ännu mag. Dahlstedt, men han tjänstgjorde icke.

Höstterminen 1840 hade sedermera professorn i grekiska literaturen vid Upsala universitet, d:r Johan Spongberg, vikarierat i latin och förvånat den tidens gymnasister med det för dem då ännu obekanta nyitalienska uttalet af det romerska språket. Hr Spongberg var, såsom man väl kan föreställa sig, en förträfflig latinare, men hade sina små egenheter, som den obetänksamma ungdomen vände i skämt. Han lemnade åter gymnasium med utgången af höstterminen 1840.

Vårterminen året därpå sköttes latinet af dåvarande gymnasii-adjunkten, magister Jonas Ludvig Asping, hvars rätta ämne var historia och geografi. Han hade under hösten förut gjort en utrikes resa och besökt Berlin samt äfven Spandau, hvilken sist nämda plats han med stor förkärlek brukade omtala ännu flera år efteråt, af hvilken orsak är oss obekant. Förhållandet mellan Asping och gymnasisterne år 1841 var icke det bästa. Ett par gånger urartade det till obehagliga uppträden, som gjordes till föremål för lärarekollegium. Denne lärare vardt dock sedermera en af de mest omtyckte och förtjänade det för sitt verkligen älskvärda, om ock något pedantiska väsen. Under de sista åren af sin lefnad — han lefde öfver ett par årtionden efter ifrågavarande period — visade han sig ännu mera lefnadsfrisk och deltog i glada vänners lag.

Asping höll sig sedermera till sitt hufvudämne, under det Rabe från och med hösten 1841 öfvertog latinet och skötte sitt lärarekall på ett sätt som med rätta tillvann honom allmän aktning samt lärjungarnes tacksamhet. Han verkade i många år äfven som rektor. Tjuguåtta år gammal vid sitt inträde bland lärarne på Stockholms gymnasium, höll han där ut i nära tre årtionden, men hade sannolikt ännu länge kunnat verka, om ej sorgen öfver en förhoppningsfull sons förtidiga död sänkt honom själf i grafven.

»Men kommer du i håg den der lille svarte med krokiga näsan och långa mörka håret, en ung elegant år 1841?»

»Ja visst, läraren i lefvande språk, magister Jonas Frykstedt, sedermera rektor i Maria. Han var just aldrig vår vän. Huru vida detta var hans fel eller vårt, vill jag lemna oafgjordt. Äfven han är död. Hvile han i frid! Anmärkningsvärdt är, att af vår periods gymnasii-lärare hade tre namnet Jonas.»

»Och gamle Wickström sedan, professorn, för hvilken vi läste botanik och hvars peruk på en botanisk utflygt fastnade i en hagtornsbuske i Karlbergsparken. Han efterträddes dock snart af nuvarande lektor Thedenius.»

»Nämna vi så hr Abraham Mankell, vår sånglärare, så tror jag, att vi låtit de gamle vördade passera revy. En annan tid har kommit, men ännu en gång äro vi församlade i det gamla läroverkets salar.»

Nu kom en tredje herre och sällade sig till de två. Han var mycket äldre än desse.

»Herrarne tala om hvad som inträffade för tre årtionden sedan,» sade han, »men ni äro mycket unga, märker jag. Det är om hvad som hände för fem tiotal sedan som jag skulle kunna tala. Låt oss vara till samman!»

Det var den 4 Oktober 1821, som Stockholms gymnasium öppnades och invigdes. Lärarepersonalen bestod då af fyra lektorer, en adjunkt och en kantor. De fyra voro förre rektorn i då upphörda Storskola, mag. Petrus Alm, teolog. d:r Josef Wallin, sedermera kyrkoherde i Klara, samt magistrarne Lars Magnus Enberg och Jonas Lundstedt. Adjunkt var magister Sven Lundblad och kantor Anders Rothman, kantor i Storkyrkan, hvartill kom professor Wickström såsom lärare i naturvetenskap.

Bland de lärjungar som utgjorde första uppsättningen var med. d:r F. Tholander primus. Förutom honom vistades ännu 1871 i Stockholm amiralitets-kammarrådet P. O. Bäckström, känd äfven såsom lyckad författare och bland annat utgifvare af »De europeiska staternas historia 1815—1866»; godsegaren Axel Odelberg, ledamot af riksdagens Första kammare; bankokommissarien Abraham Kolmodin och telegrafintendenten, major A. L. Fahnehjelm.

D:r Tholander, primus 1821, hade också 1871 första platsen bland inbjudarne till firandet af gymnasii halfhundraårsfest; därnäst kommo kyrkoherden i Katarina församling A. E. Afzelius, gymnasist af år 1831; vidare expeditionschefen J. H. Lovén, gymnasist af år 1841, samt redaktören W. Walldén, gymnasist af år 1851.

——————