Från Stockholms synkrets/Tivoli och Hasselbacken

←  Lustresor förr och nu

Från Stockholms synkrets, spridda intryck av Claës Lundin Tivoli & Hasselbacken

Folklif  →

Tivoli och Hasselbacken.
(Aug. 1870.)

Hvad är eder tanke om surfoder? Kanske att ni icke har något stadgadt omdöme i den saken och ej häller om blandade och oblandade, om korthorn, herrgårdsras och landtras. Hvad fargaltar öfver ett år och baggar öfver två vidkommer, så kunna tankarna otvifvelaktigt vara delade. Landtbruksmötet i Göteborg åtnjuter vår odelade högaktning, Göteborgs samhälle vår lifliga beundran och orubbade vänskap, kärlek och förtroende, men veckans stora tilldragelse i Stockholm är, Gungl, den äkta Josef Gungl som hunnit göra sig verldsbekant, innan han anlände till oss, men som efter sitt besök här varder, minst sagdt, odödlig.

Josef Gungl är född i den lilla staden Zsambech i ungarska landet. Det var en tid, så där för fyrtio år sedan, då han var en ung skollärare och förtjänade sitt bröd under pedagogiska sträfvanden; men han sökte snart en mera harmonisk verkningskrets, och år 1835 var han redan musikdirektör vid ett artilleriregemente som låg i Grätz. Åtta år därefter hade han skaffat sig en egen orkester och började snart med den göra konstresor i Europa. Han utsträckte färderna ända öfver verldshafvet och uppträdde med sin orkester i Nordamerika, under ständigt växande bifall. Hans rykte vardt stort och gick öfver land och vatten.

Slutligen kom han till Köbenhavn, men där herskade Lumbye den store, kungligt danskt krigsråd. Äfven Stockholm känner denne Lumbye I, lika väl som den andre af dynastien, Lumbye II, som ännu icke är krigsråd, men möjligtvis justitieråd, ty i Danmark spar man icke på titlarne. Dynastien Lumbye är utmärkt hvart den kommer, utmärktast dock i Köbenhavn och synnerligen i Tivoli.

Den som känner Köbenhavn och köbenhavnarne vet hvad Tivoli där har att betyda. Den som ej känner Köbenhavn och köbenhavnarne kan icke göra sig någon föreställning om denna betydelse. Stockholm höll en gång på att få ett Tivoli, ja, vi hafva ännu en lägenhet med det namnet på Djurgården, och vi hade ett Tivoli i början af 1850:talet, vid Norrtullsgatan, men det var ej ens ett svagt återsken af Köbenhavns.

Stockholmarne hafva visst icke något emot att roa sig, men det är icke på alldeles samma sätt som köbenhavnaren. Den senares nöjen äro onekligen mycket billigare och ofta mycket roligare. I Tivoli finner han alt hvad han behöfver för en »morsam» afton till det billiga priset af en mark eller 33 öre svenskt riksmynt. Består han sig så »to Smörrebröd» och en »halv Bayer», så är det ytterligare 33 öre, summa 66 öre för en glad afton i en stor och vacker trädgård med god musik och många slags förströelser.

Vill han ovilkorligt kosta på sig något extra, har han ett konstridarsällskap i den »lukkede Cirkus» eller några andra oskyldiga extranöjen mot en liten förhöjning i utgifterna. Kanske han också njuter en »Rödgröd med Flöde» eller något annat »rart». Men på »Plainen» har han fria konster, jonglöralster och sådant af den berömde Busholm. Pierrot får man alltid se samt ofta en saltarella, en pas espagnol eller något dylikt. Vill man ovilkorligt dansa, saknas ej tillfälle därtill.

Det är folklif, verkligt folklif, i hvilket hela samhället deltager, men icke så att några äro folk och andra icke folk.

När mörkret inbryter, börjar fyrverkeriet. Man måste hafva ett fyrverkeri för sin mark, och det skall vara af Gaëtano Amici, en af Europas mest lysande fyrverkare, en sann konstnär i solar, romerska ljus och alt möjligt sprakeri. Stundom bjuder signor Amici, hvilken i årtionden gjort Tivoliaftnarne så lysande, på några verkliga underverk i den högre pyrotekniken, visar slott och skepp och sjöslag i luften och har alltid någon knalleffekt till hands på slutet.

Vid elfvatiden lemnar hr Sörensen med fru Sörensen, lille Peder Sörensen och de små fröknarna Sörensen sitt Tivoli och vandrar hem till Lilla Heiliggeiststræde, eller kanske han bor långt ute på Österbro som just icke är i Tivolis granskap, men i senare fall kan han för fyra skilling i en spårvagn komma långt förbi »Lille Rolighed».

Någon gång är det barnfest i Tivoli. Då får man se en kapplöpning mellan »Sex Drenge i tre par Benklæder», och då kunna barnen förfoga fritt öfver gungorna, karusellen, skjutbanorna och kägelbanan.

Fest för barn eller fullvuxna, så är det visst, att man alltid »morer sig dejligt» i Tivoli. Man har sagt, att Tivoli är den danska demokratiens vagga. Det är naturligtvis en öfverdrift, men åt minstone icke en af de galnaste. I Köbenhavns Tivoli började man nöta på rangskilnaden långt innan Danmark fick sin »Grundlov», och om den danska staten ännu har sitt kinesiska titelväsen kvar, så är det likväl ingen kinesisk mur mellan en betitlad och en obetitlad, åt minstone icke när de komma till samman i det offentliga.

Hr »Kammerjunkeren» umgås helt obesväradt med ej blott »Grosseren», utan äfven »Urtekræmeren» och annat småfolk, och så underligt det än förefaller, att en mycket underordnad tjänsteman på kamerala afdelningen kan få titel af »Justitieråd» eller att nästan hvem som hälst kan få heta »Krigsråd», så inverkar detta föga eller intet på den danska jämlikheten, alt från »Konferensrådet» och ända ned till hvilken snygg och anständig person som hälst. Vi hafva kanske åtskilligt att lära af Danmark i det fallet.

Hvad som från början mest bidrog till Tivolis popularitet var onekligen Lumbyes orkester. Tivoli utan Lumbye kunde man länge icke tänka sig. Han hade växt samman med ej blott Köbenhavns Tivoli, utan med hela »gamle Danmark». Åtskilligt hederligt folk sätter, såsom den danske följetonisten Cabiro (P. Hansen) uttrycker sig, gamle Danmark och gamle Lumbye öfver alt annat i verlden och betraktar dem såsom solidariske.

Under sådana förhållanden kan man lätt tänka sig, huru dessa »brave Medborgere» skulle se ut, då de fingo höra att en utländing skulle uppträda i Lumbyes egen konsertsal i hans Tivoli och att utländska musikanter skulle intaga de platser som voro hans egna orkestermedlemmars.

De »brave» infunno sig också i Tivoli den första afton som Gungls orkester spelade där och hade fast föresatt sig att ställa till oväsen. De gjorde också en vacker början, men som andra, kanske ej fullt så fosterländska Tivoligäster tyckte, att Gungl förtjänade uppmuntran och därför klappade händerna, när de förre hyssjade och hvisslade, så uppstod en på det stället ovanlig konsert.

Vi låna vår vän Cabiros ord:

»Dessa hederlige Dannemän,» säger han, »hvilka mest passande kunna räknas under den shakspearska kategorien gode borgare och dålige musikanter, gjorde en mycket respektabel början, protesterade envist mot det med hvarje nummer tilltagande bifallet och slutade med att sätta i scen ett hurra för Lumbye. Den andra delen af allmänheten, som både i patriotiskt och musikaliskt afseende hunnit till den mogne mannens mera kosmopolitiska ståndpunkt, fann genast en himmelsvid skilnad mellan Gungls och Lumbyes spel och förklarade detta konstförståndigt af inöfningens större noggranhet eller orkesterns bättre placerande, så vidt de icke, något som jag hörde en mycket allvarsam man påstå, härledde det från den omständigheten, att Gungl hade en större kontrapunkt än Lumbye. Då jag vid detta påstående visade en något tviflande och frågande min, lånade den allvarsamme mannen mig sin kikare, genom hvars hjälp man skulle tydligt se den nämda kontrapunkten. En annan bekant, hvilken jag följde in i Tivoli den första aftonen då de bägge kompositörerne växelvis anförde orkestern, gjorde mig på vägen till konsertsalongen uppmärksam på de gungl’ska bleckinstrumentens afgjorda företräde framför de lumbye’ska i ouverturen till Midsommarnattsdrömmen som just då spelades. Då vi kommo fram till konsertsalen, funno vi, att det just var den lumbye’ska orkestern som utförde ouverturen. Min vän bytte om samtalsämne och jag gick höfligt in på hans åsigt.»

Man tyckes sålunda i Köbenhavn icke hafva varit riktigt på det rena med Gungls eller Lumbyes företräde, men oförskämdt ansågs det af mången, att Gungl vågade taga Lumbyes plats. Äfven denna bittra känsla gaf med sig, då de båda storheterna själfva öfverenskommo att i all fredlighet samverka.

Försoningen mellan mästarne åstadkom försonlighet mellan deras anhängare, och denna försonlighet framkallade fullkomlig fred och gemensamt sträfvande att på det mest bullersamma sätt uttrycka sitt bifall, då Gungl spelade Lumbyes »Champagnegalopp», samt nådde höjdpunkten, då den stora offentliga omfamningsscenen uppfördes.

Först kom maëstro Gungl med en ofantlig blomsterkvast, hvilken han högtidligt öfverlemnade åt maëstro Lumbye; sedan tog maëstro Lumbye fram en ännu ofantligare blomsterkvast och öfverlemnade den på ett ännu högtidligare sätt åt maëstro Gungl; därpå föllo de bägge mästarne i hvar andras armar och höllo hvar andra länge hårdt omfamnade, med de stora blomsterkvastarne vänligt och väldigt dunkande hvar andra i ryggen.

Vid åsynen af denna rörande scen rusade Gungls orkester upp och omfamnade Lumbyes orkester, och den senare besvarade vänlighetsprofvet.

Då kunde ej häller allmänheten längre hålla sig: fosterlandsvänner och verldsborgare föllo i hvar andras armar. Försoningen var fullständig, hänryckningen öfverväldigande, jublet döfvande.

Så gick det till i Köbenhavn. I Stockholm har man ännu ej hört talas om några sådana scener. Men Gungl är stor, och Wilhelm Davidson är hans profet. Hasselbacken är dock icke det samma som Köbenhavns Tivoli. Hasselbacken är något vida vackrare, liggande på en af Djurgårdens skönaste höjder, med utsigt öfver vatten och land och ett stycke stad därjämte. Tivoli ligger i djupet af en gammal stadsgraf. Men det är icke läget, hvarom fråga är, ej häller »Beværtningen», hvilken på Hasselbacken står bland de främsta i Europa, utan om det inflytande som de bägge ställena kunna hafva på sina samhällen. I det fallet tål Hasselbacken ingen jämförelse med Köbenhavns Tivoli. Men jämförelse är kanske icke på sin plats, ty de äro »inkommensurabla storheter».

Önskligt vore dock, att man i Stockholm en gång finge ett sådant verkligt folklif som Köbenhavn eger. Vi hafva det icke, och det är en parodi, synes det oss, när man talar om »folklifvet på Djurgårdsslätten». Hvilken ofantlig skilnad på dessa ställen, som dock ligga sida vid sida, Slätten och Hasselbacken! Det är två vidt skilda verldar, åt minstone två olika samhällen. Är denna skilnad nödvändigare hos oss än hos våra bröder på andra sidan Sundet?

——————