Från Stockholms synkrets/Hvilken rang har ni
| ← Innan Stockholm fick spårvägar |
|
Forntid och framtid → |
Hvilken rang har ni?
(Nov. 1874.)
Det finnes människor som äro så demokratiskt
ogudaktiga, att de skratta åt rangordningen. De äro
naturligtvis oförbätterliga, och det lönar icke mödan att
sysselsätta sig med dem. Andra äro till den grad
okunniga, att de föreställa sig, det rangordningen är något
kinesiskt, som alldeles icke brukas i Europa och allra
minst i Skandinavien. Okunnigheten kan möjligtvis
motarbetas, om också ej helt och hållet utplånas. Det är i
detta motarbetande ändamål som vi tillåta oss upplysa
om följande:
Då det är cour vid danska hofvet, på Kristiansborgs slott, är det vanligtvis blott för de »tre förste Klasser i Rangen». Den kungliga danska rangordningen har sina små egendomligheter från absolutismens och det »rena» konungadömets dagar. En konungens Overskjænk står i första klassen, men Höjesteretsassessorer, de högste företrädare för domaremakten, hafva endast tredje klassen. Grefvebarn som icke ärfva grefvetitel stå i tredje klassens första nummer — alt är mycket ordentligt numreradt — under det amtmän eller landshöfdingar hafva blott nionde nummern i den klassen. Öfverdomare hafva endast sjette klassen. Rektor för latinskolan i Köbenhavn är också numrerad i sjette klassen, men andra rektorer tyckas hafva alldeles ingen rang. Borgmästare i Köbenhavn hafva sjunde klassens rang, men borgmästare i andra städer ingen rang, så vida de ej bära titel af något »råd». Vetenskapen är noterad i låg kurs. En teologie doktor kommer i endast sjette klassen, och doktorer i juridik, medicin och filosofi hafva åttonde klassens rang till samman med underlöjtnanter.
Äfven Sverige har en gammal rangordning, som visst icke är afskaffad. Hon aktas och äras af kanske icke så få upplyste och frisinnade medborgare. Enligt den ordningen har en rådman i Stockholm rang i sjuttonde klassen i jämbredd med ryttmästare och kaptener vid icke-rangregementen. I samma klass finnas professorer vid rikets universitet, akademier och andra undervisningsanstalter, polisintendenten, hofjunkare, kammarpager, bibliotekarier vid universitetsbiblioteken samt vice bibliotekarien vid det kungliga biblioteket. Bibliotekarien själf (nu mer öfverbibliotekarien) är mycket förnämare. Han står i tionde klassen bland hofrättsråd, riksantikvarien och riksarkivarien, öfverdirektörer, medicinalråd och borgmästare i Stockholm.
Polismästaren i hufvudstaden, ledamöter af svenska akademien och expeditionsläkare vid flottan hafva öfverstelöjtnants rang vid icke-rangregementen. De äro tolfte klassens mandariner eller sista afdelningen af tredje hufvudafdelningen, de som hafva nåden att kalla sig »Kongl. Maj:ts tromän». Första hufvudafdelningen är »K. M:ts högst betrodde män»; andra »K. M:ts högt betrodde män.»
Låtom oss vara all mänsklig ordning undergifne!
Efter tromännen komma trotjänarne. Den lägsta graden bland dessa innehafva underlöjtnanter vid icke-rangregementen, bataljonspredikanter, postmästare, tullinspektorer, fängelsedirektörer och telegrafkommissarier. Med dem och deras vederlikar slutar rangordningen. Men genom särskilda kungliga reskript — märk väl — hafva åt vissa tjänstemän uttryckligen tillagts rang näst efter underlöjtnanter. Det är icke mycket fint, men det är dock före fanjunkare. Ibland denna nästan pariaklass finnas kamreraren vid öfverståthållareämbetet i kronouppbördsärenden, regementshästläkare, regementskommissarier, vice auditörer, länsnotarier och länsbokhållare samt — rådmän och magistratssekreterare i Göteborg.
Hufvudstaden har således en väsentlig fördel framför Göteborg, fastän det sist nämda skryter med sitt ypperliga läge, sin utmärkta porter, sin fina börs, sitt glada Lorensberg, sina Dicksöner och sin kommunalanda. En rådman i Stockholm är lika förnäm som en hofjunkare och en kammarpage, men en rådman i Göteborg har rang först där rangordningen redan slutat.
Någon tvist om de två städernas företräden bör således aldrig komma i fråga. Men det är kanske icke alla som veta detta, utan lefva i okunnighetens mörker. Det vore därför af icke ringa vigt, att rangordningens heliga föreskrifter inskärptes hos den uppväxande ungdomen, hvilken i annat fall kan glömma eller rakt af icke veta, att vi hafva mandariner af olika klasser — en samhällsvådlig glömska, en riksförderflig ovetenhet, som kan leda till socialism, kommunism, nihilism och mera sådant.
Äfven på detta område finnes en kvinnofråga som förtjänar att studeras så väl af ungdom som f. d. ungdom. Handledning i studiet saknas icke. Det är icke längre sedan än den 8 september 1874, då riksmarskalken utfärdade en rundskrifvelse i ämnet. Rätt för fruntimmer att anmälas till presentation vid svenska hofvet tillkommer förutom, såsom af ålder varit sed, fruar och ogifta döttrar till svenske adelsmän samt till äldste söner af adelsmän af här i riket efter den 6 Juni 1809 adlad ätt, jämväl ock fruar och ogifta döttrar till personer som icke äro svenske adelsmän, men hvilka innehafva värdighet, ämbete eller tjänst medförande generaladjutants rang eller där utöfver.
Nu kan det hända, att det icke finnes någon generaladjutant att tillgå. Så är förhållandet för närvarande och det var så äfven, när riksmarskalken utfärdade sin rundskrifvelse. Detta kan synas ganska kinkigt, men har man åtnjutit någon undervisning i rangordningen — åter en påminnelse om en sådan undervisnings nödvändighet — så vet man, att generaladjutanter, vare sig att de finnas eller icke, tillhöra rangordningens tredje hufvudafdelning, de nyss nämde tromännen.
När generaladjutanter nämnas, så tänker den upplyste och i rangordningen hemmastadde icke nödvändigt på en viss herre i en viss uniform, utan på något samhällshögt i allmänhet, ett skimmer af guldbroderi och kunglig nåd, alt för idealiskt för att behöfva taga kroppslig form, kanske endast en sublim abstraktion, med ett ord: sjette klassen! Generaladjutanten behöfver alldeles icke vara lefvande. Det är nog, att han är ett begrepp.
I det begreppet inrymmas också biskopar, expeditionschefer, kabinettssekreterare, öfverintendenter och hofvets ceremonimästare m. fl. De som äro nog lyckliga att vara gifta med sådana tromän kunna föreställas på hofvet, äfven om de ej äro hustrur eller ogifta döttrar af svenska adelsmän. Men om den sålunda på hofvet en gång lyckligt och väl förestälda fruns man af sjette klassen skulle dö och hon gifta om sig med en mandarin af lägre klass, huru går det då?
Är hon då presenterad eller icke?
Hon är icke presenterad! Det står tydligt i riksmarskalkens skrifvelse. Hennes »presentation anses förfallen» står det. Då är det som hade hon aldrig sett hofvet.
»Hustrun följer mannens tjänst», står det i en gammal kunglig resolution af den 4 december 1680, »eftersom K. M. vill hafva det samma stabilieradt och förordnadt, så att härvid inga andra konsiderationer än chargerna gälla skola; men de som ogifta äro hafva rangen sins emellan efter åldern och som de äro gamla.»
»Som de äro gamla» . . . det är försåtligt.
Bruket har dock stadgat rang, oberoende af den som tillkommer deras män och fäder, för öfverhofmästarinnan, hofmästarinnan hos drottning eller enkedrottning, och statsfruar, hvilka alla hafva rang i öfverklassen, d. v. s. lika med statsministrarne och riksmarskalken.
Sådant där måste en bildad människa och god medborgare eller medborgarinna hafva reda på. Det måste inplantas redan i skolan. Hvarför har man icke en rangkatekes med frågor och svar? Läraren frågar t. ex.:
»Hvad vet lilla Bertha om hofmästarinnorna hos deras kungliga högheter?»
Om Bertha är en liten snäll flicka som kan sin katekes, så svarar hon: »De äro liksom generallöjtnanter, viceamiraler, justitieråd, med mera sådant.»
»Nå, kammarfröknar då?»
»Lika med generalmajorer och landshöfdingar.»
»Men känner Bertha till något om hoffröknarna?»
»De höra till generaladjutanter och biskopar.»
»Alla hoffröknar?»
»Nej, inte hos deras kungliga högheter, för si de komma ej högre än till lotsdirektören, men de stå öfver revisionssekreterare och hofrättsråd och äfven öfver riksantikvarien . . . . Pappa har sagt, att jag skall bli hoffröken.»
——————