Från Stockholms synkrets/Innan Stockholm fick spårvägar

←  Folknöjen som försvunnit

Från Stockholms synkrets, spridda intryck av Claës Lundin Innan Stockholm fick spårvägar

Hvilken rang har ni  →

Innan Stockholm fick spårvägar.
(Nov. 1874.)

»Stockholm får aldrig några spårvägar,» hette det för få år sedan.

»Nej, det är för backigt,» tillade man.

För ännu längre till baka sade man det samma om Sverige och järnvägarne.

»Jag skulle aldrig vilja åka på järnväg,» sade fröken Beata för trettio år sedan. »Jag skulle sitta med hjärtat i halsgropen, och det kan väl inte vara roligt.»

»Järnvägar äro bara gjorda för att förderfva folk,» sade fröken Julia vid samma tillfälle, »och jag riktigt afskyr dem.»

»Å, ni kunna vara lugna, flickor,» sade patron X., fröknarnas pappa. »Sverige får aldrig några järnvägar. Det är det alldeles för bärgigt till.»

»Ja, vet pappa, det tycker jag just är en skön sak,» yttrade fröken Beata, och alldeles det samma hördes från fröken Julias ungdomliga läppar.

»Det är grufligt hvad det här går långsamt,» sade fru Y., som fordom kallades fröken Beata, då hon några och tjugu år senare åkte på järnväg in till Jönköping för att vara med på den stora balen i anledning af östra stambanans invigning.

»Odrägligt!» tillade fru Z., f. d. fröken Julia. »Tacka vet jag i England, där kan man åka tio svenska mil i timmen. Där kan det vara roligt att åka.»

»Skall man då aldrig få större hastighet på våra järnvägar?» sporde fru Y. med förtrytelse och vände sig till en gammal herre, gamle patron X., fruarnas egen far, som satt och nickade i ena vagnshörnet.

»Det måste vi ha,» utropade den gamle herrn, som kände sig riktigt vaken och lifvad, så snart man kom in på det kapitlet. »Tolf mil i timmen vore väl inte för mycket i vår tid. Men framför alt måste vi ha flere järnvägar. Hvart skall det taga vägen med endast dessa stambanor och dessa enskilda banor, några fattiga tjog bolag bara? Här måste göras något som räcker till. Det finnes ej något land som så väl egnar sig för ett tätt järnvägsnät som just vårt Sverige. Vi skola hafva hufvudbanor, bibanor, tvärbanor, långa banor och korta banor öfver alt. Hvar enda torpare skall ha sin lilla torpbana som står i förbindelse med herrgårdsbanan, hvilken står i samband med någon af de riktigt stora banorna. Först då kan det löna mödan att tala om vårt järnvägssystem. Som hvar människa vet, så är jag med i sju järnvägsbolag, och just nu är jag färdig att slunga ut aktieteckningen till det åttonde. Jag hoppas hinna med det nionde och tionde, kanske dussinet fullt, för si jag är väl inte så lastgammal häller.»

Så förändras åsigterna på ett par årtionden. Liksom med järnvägarne i Sverige, har det gått med spårvägarne i Stockholm. Det har åt minstone börjat att gå något ditåt. Det är ej så lång tid sedan man i Sveriges hufvudstad hade endast omnibusar mellan Slussen och Kungsbacken. Då skrefs i Dagbladets krönika:

Allmänheten uppmuntrar icke synnerligen omnibusväsendet i vår stad, men omnibusbolagen uppmuntra just ej häller allmänheten. Det är så lagom muntert att fara i en omnibus i Stockholm. En insändare i Aftonbladet har klagat öfver, att det icke finnes några väntningssalar vid omnibusliniernas ändpunkter. Klagomålet torde vara ganska befogadt, ehuru en annan omnibusfarare i ett annat nummer af tidningen erinrat, att sådana väntsalar skulle kosta 1000 kr. om året. Man behöfver vänta blott 15 minuter, heter det. Blott 15 minuter! Men det händer dock, att man nödgas vänta bortåt 30, ty den vagn som far Nygatan går blott hvarje half timme, och i fall man ämnar sig till den gatan, har man väl icke lust att stiga upp i den närmast afgående, i fall dennes väg går öfver Skeppsbron.

Men äfven om väntan skulle vara endast 10 minuter, så kunna de minuterna i 20 graders köld vara tillräckligt obehagliga, synnerligen för gamla eller sjukliga personer.

Låt oss dock icke uppehålla oss vid stationen, i fall det är möjligt att komma därifrån! Bolaget har naturligtvis icke råd att bjuda på några bekvämligheter. Se, där kommer omnibusen ändtligen! Den vänder och gör sig i ordning att åter afgå, när klockan slår i Adolf Fredriks kyrka. Man får ej fästa sig därvid, att konduktören kanske har något att uträtta i Wallins kryddbod och att afgångstiden därigenom fördröjes. Slutligen sätter huset sig dock i gång. Om det icke är något fortskridande, är det dock ett skridande framåt.

Nu gäller det att betala sin färdsafgift, men det är icke alltid så lätt, i fall man ej är försedd med jämna pengar. Vanligtvis får man nöja sig med att erhålla till baka en omnibuspolett. Det var till och med en tid, då den stränga förordning fans, att den åkande skulle hafva antingen polett eller jämna pengar, ty all växling var förbjuden.

Det skrider framåt, men skakningen saknas icke. Under det konduktören sysslar med slantar och poletter, — räknekonsten är svår — ser han icke, att en person på gatan vinkar och vill komma med. Den vinkande ropar och springer efter omnibusen, men det hjälper icke. Har konduktören icke sin uppmärksamhet vid slantar och poletter, så har han nog något annat att fundera på. Än frukosterar han, än intager han en lätt goûter af ett äpple eller något dylikt, än leker han med någon hund som vill springa i kapp med omnibusen, än gör han fingertelegraf eller räcker lång näsa åt andra barn på gatan. Konduktören är själf ett barn. Endast under de få från nyss nämda sysselsättningar lediga ögonblick skänker han någon uppmärksamhet åt dem som åka eller som springa efter omnibusen och bönfalla om inträde.

Den som någon gång varit i London vet, hur en rättskaffens omnibuskonduktör bör uppföra sig, huru han skall hafva blick för alt inne i omnibusen. Om konduktören i London ser på långt håll en person som tyckes hafva lust att följa med, stannar vagnen på ögonblicket, och den farlystne inväntas. Tycker konduktören, att en vandringsman ser trött ut eller har stor brådska, uppmuntras denne med ord och åtbörder att stiga upp i omnibusen. Konduktören är uppmärksam, vaksam, artig och förekommande och glömmer aldrig hvad tjänsten ålägger honom.

Sådan är omnibuskonduktören i sin fullkomlighet. Hans yrkesbroder i Paris är också en flink karl, men han är mera superbe än londonkonduktören och gör sig icke så mycket omak. Bägge äro dock fullmogne män, under det att en omnibuskonduktör i Stockholm är ett barn, af hvilket ingen af ofvan nämda goda egenskaper kan med billighet fordras. Det är ett barn som ej häller har hopp att vinna befordran, ty då det varder yngling är det slut med tjänsten hos de stockholmska omnibusarne, hvilka tagit till regel att använda små gossar, som på den platsen äro i det närmaste odugliga, i stället för fullväxta personer, som kunna uträtta något.

Så stod det till med de gamla stockholmska omnibusarne och så står det till med dem ännu, fastän spårvagnarne snart väl göra dem alldeles öfverflödiga. Nu mera säger man icke: »Det är för backigt».

Man har kommit från den förevändningen, som egentligen icke är annat än de obotfärdiges förhinder. Man säger nu: Visst ha vi backar, men de kunna kringgås, minskas, utjämnas.

——————