Från Stockholms synkrets/I Rydbergs matsal
I Rydbergs matsal.
(Aug. 1877.)
När man en sommardag icke hinner fara till landet
eller till och med när man hinner, men när man likväl
ej hinner fara ut till Hasselbacken redan på middagen,
går man kanske upp till »Rydbergs» och äter, d. v. s.
så vida det är alt för fullt hus på Operakällarn, hvars
föreställningar i allmänhet gifvas för fulla hus.
Hos Rydbergs kan man göra sina iakttagelser öfver det mera verldsborgerliga lifvet. På Operakällarn är det visserligen icke riktigt stockholmskt om somrarne, men dock i allmänhet så svenskt, som man kan begära af de resande herskaperna från Skåne och Jemtland.
Skulle några utländska beståndsdelar finnas, äro de vanligtvis tyska, hvilket väl kommer sig däraf, att på Operakällarn kan man ej blott få drägligt öl, utan detta från fat tappadt omedelbart i glasmugg med tennlock, en riktig »Seidel», hvilket är något äkta »gross-vaterländisches» och måste göra intryck på dem som komma från Friedrichsstrasse, Lüneburger-Heide, Zeil, Maximilianstrasse eller Neuer Steinweg, vare sig att de tillhöra de »geografiska» resande och heta Mannheimer, Stuttgarter, Leipziger, Mosenthal eller något sådant eller de »zoologiska» och kallas Hirsch, Löwe, Lamm eller de »mineralogiska» och bära namnen Goldschmidt, Silberthal m. m. eller räknas till de »välluktande» och nämnas Lilienfeld, Blumenthal o. s. v. eller också höra — zu allen übrigen . . .
Hos Rydbergs går det ej till på alldeles samma sätt. Där ser man ej till en enda »Seidel», skulle vi tro, och ej häller många tyska resande. Det händer dock, att en och annan kommer äfven dit, och då är det ej svårt att känna igen hvarifrån han är. Om ni sitter ensam vid ett bord och salen för öfrigt är tom eller mycket litet upptagen, och en herre, som ni ej känner, kommer och slår sig ned vid ert bord, så vet ni strax från hvilket land han är, äfven om han icke skulle hafva stort skägg och glasögon.
Om ni sitter i sällskap, och det således är omöjligt för en främling att tränga sig in där, men ni har begärt in en karafin vatten och fått hvad ni begärt samt just skall slå i ett glas åt er, och en herre från ett annat bord kommer och annekterar karafinen midt för er näsa och midt för er af förvåning vidöppnade, törstande mun, utan att bedja om ursäkt eller utan att lemna igen karafinen, så vet ni också hvarifrån den herrn förskrifver sig.
Där kommer ett annat sällskap in i Rydbergs matsal. Det är rutigt från topp till tå. Fruntimmerna äro storrutiga, herrarne äro ännu värre storrutiga, grått och svart, glad sommarfärg. Men fruntimmerna äro utmärkt vackra, och herrarne se ej häller alltid illa ut.
Hvilket bråk med matsedeln! Tänk, om de skulle få vara utan mat! Nej, där är den räddande ängeln, en af hotellets språkkunniga uppassare — man lefver i själfva Europa nu för tiden — och det engelska sällskapet slipper svälta. Det gör mycket bekvämt åt sig, men oroar icke sina grannar, ser hvarken till höger eller vänster, tuggar rostbiff och dricker pale ale samt söker bevara sig obesmittadt af verlden, alldeles som vore man hemma hos sig i Brompton eller Islington.
Huru många andra folkslag sammanträffa ej nu mer i »Rydbergs» matsal! Men det är icke några andra än de redan nämda som väcka uppseende. Fransmän, italienare, ryssar, spanjorer — alla se de ut, som vore de här hemmastadda. Litet mer eller mindre mörka i hyn, det är sant, men för öfrigt ingenting ovanligt, ingen påflugenhet och ingen löjlig tillbakadragenhet. Alla äro de verldsborgare och taga seden dit de komma. Alla tyckas de nu mer betrakta Norrbro som en af stora verldens stråkvägar, Grand Hôtel, »Rydbergs», Kung Karl m. fl. gästhus som några af de bättre härbärgen på bägge halfkloten, och de hafva otvifvelaktigt rätt.
Vi äro nu mer kända. Våra sångerskor äro de förnämsta — icke alla kanske, men några. Våra tonsättare få sina verk uppförda på många främmande platser.
Våra tändstickor hafva till och med ännu större afsättning, och de åtnjuta äran af efterbildning, hvilket ännu ej lär hafva inträffat med tonsättarnes verk.
Våra Upsalasångare låta med bifall höra sig litet hvarstädes i Europa. Wahlbergs taflor stå högt i rop i Paris. Fagerlins målningar hafva redan länge egt ett stadgadt rykte på många konstförståndiga orter. Kronberg, Salmson, m. fl. hålla på att göra sig namn. Vi kunna ej uppräkna alla som äro på samma väg.
Våra medborgares förtjänster lönas med furstliga Waldeckska ordnar, och den hertiglig-Ernestinska husorden har hittat vägen till flere framstående svenska bröst.
Må vi dock icke förhäfva oss öfver så mycken framgång! Det händer någon gång ännu, att våra förhållanden ej äro riktigt kända inom de stora odlingsländerna, att man i dessa ej har fullständig reda på t. ex. våra historiska namn. En af våra vänner, som nyligen återvändt från en resa i Tyskland, har omtalat, att han i en stad i nämda land sett ett teateranslag, som tillkännagaf, att på stadens skådebana skulle uppföras ett stort historiskt skådespel med ämne ur den svenske hjälten Gustaf Vasas lefnad. Hvad stycket hette, erinra vi oss icke. Efter åtskilliga namn på de i stycket förekommande personerna, slöts den långa personförteckningen med följande: »Örebro, Stegeborg, von Bonde, schwedische Edelleute aus Westrogothien.» På den orten tyckas våra adliga ätter ännu icke vara riktigt kända.
——————