Från Stockholms synkrets/Drickspengar
Drickspengar.
(Juli 1877.)
Ännu lefva personer som kunna minnas när man
i Stockholm icke gaf några drickspengar, om icke
möjligtvis åt Annette på Blå Porten, Jeanette på
Stallmästargården och Lisette på Hagalund. På stadens källare
var det visst icke brukligt, ej ens på Lyktan eller hos
Ryswijks.
Men tiderna ändras. Nu finnes blott en enda källare i Sveriges hufvudstad på hvilken man slipper från drickspengar, under det man t. ex. hos Rydbergs utsätter sig för sura miner och dålig uppassning, i fall man ej gifver mer än 10 öre. Herrar vaktmästare tyckas ej komma ut med god uppassning under 25 öre.
Det är för öfrigt ej blott för den nödtorftiga uppassningen man måste betala, utan äfven för att man skall vara säker på att icke hatt och öfverrock stjälas bort.
I Paris, Wien och andra stora europeiska städer gifver man aldrig ut något för att få behålla sin hatt och sin öfverrock. Där känner man ej till en sådan barbaresk-tribut. I Berlin finnes den ej häller mer än på ett enda ställe: i Poppenbergs restaurant. Men i Stockholm? Där måste man för att vara säker om att hatten icke skall stjälas bort erlägga minst 10 öre, hvilket upprepas, så ofta man inträder på ett s. k. bättre värdshus eller kafé. Man kan räkna ut, att det otvifvelaktigt vore billigare att då och då låta stjäla bort en hatt än att hela året om erlägga en skatt till en vaktmästare för att få behålla sin gamla hufvudbonad.
Hvad måste man icke nu betala? Den som är en ohjälplig ungkarl går på morgonen in på ett bättre kafé för att få något slags frukost. Då slipper han verkligen betala för hatten, men till uppassaren gifves minst 10 öre. För att få sitt middagsmål går han naturligtvis på ett bättre värdshus: 10 öre till hattförvararen, 10 öre (i fall man trotsar de sura minerna) till uppassaren. Därefter dricker han kaffe på kafét: 10 öre till uppassaren, 10 öre till hattgömmaren.
Om aftonen vill man också, enligt gammal svensk sed, hafva litet mat: 10 öre plus 10 öre. Således 70 öre om dagen, hvilket stiger till 255 kr. 50 öre om året. Kan man icke trotsa de sura minerna vid middagsbordet, hvilka onekligen inverka störande på matsmältningen, utan pungar ut med 20 eller 25 öre, varder årskostnaden naturligtvis ännu större. Är lefnadskostnaden i en sådan stad, vore det äfven Sveriges sköna hufvudstad, billig?
I en så billig stad som Stockholm är det ganska obilligt, att man skall gifva ut 255 kr. om året till uppassare och hattförvarare. Men huru förekomma det?
Hvad tror ni, att den skulle utsätta sig för, som vore nog djerf att på fullt allvar tillämpa förslaget om drickspengarnes borttagande? Huru skulle han mottagas på ett af våra förnämsta värdshus?
Han inträder i förrummet, där vaktmästaren brukar taga mot hatt och öfverplagg. Vaktmästaren-människokännarens öfvade blick har redan märkt med hvem han har att göra och med ett föraktligt fnysande vänder han ryggen åt den inträdande. Denne gör sig själf fri från hatt och öfverrock och hänger dem på en ännu ledig krok.
»Det orkar jag väl med,» säger han för sig själf.
Han träder in i matsalen. Ett lystringsord, sakta, men verksamt, går genom uppassarnes led, och gästen mötes öfver alt af dessa herrars fiendtliga blickar.
Han vill sätta sig vid ett bord, men en uppassare förklarar, att bordet är upptaget, ett andra, tredje o. s. v. likaså. Ändtligen unnas honom plats i en aflägsen vrå. Han begär att få se matsedeln. Uppassaren har svårt att höra, och när han slutligen ej längre har någon möjlighet att göra sig döf för de upprepade tillsägelserna, slänges matsedeln med en vårdslös åtbörd åt den hungrige gästen.
Nytt uppehåll. En maträtt är slutligen bestäld, men gästen får vänta en half timme på att få sin rätt. Maten kommer dock en gång, men är kall och dålig, under det andra gäster som kommit mycket senare redan långt före den lidande fått både varma och goda stycken af samma rätt. Den lidandes klagomål leder icke till något mål.
Nytt försök. Ny väntan. Ny olycklig utgång.
Gästen vredgas och talar högljudt om sitt lidande, men förstummas af något brännhett, flytande ämne, som plötsligt träffar hans nacke och flödar öfver ryggen. Man har, af en olyckshändelse förstås, stjälpt innehållet af en såsskål öfver honom. Han vredgas ännu mera, men ej blott uppassarne, utan äfven de öfriga gästerna skratta åt hans vrede.
Han kastar på bordet pengarne för den dåliga maten och rusar ut ur salen. I förrummet återfinner han väl, efter långt sökande, på en helt annan krok än där han hängt honom, sin öfverrock, men hatten står ej att finna.
»Jag vet inte, om herrn haft någon hatt med sig», säger vaktmästaren; »åt minstone har jag icke tagit emot någon. Hade jag fått hatten i förvar, så hade herrn varit säker om att få rätt på den.»
Den olycklige måste vänta tills alla de andra gästerna fått igen sina hattar, då en gammal, utsliten hufvudbonad utan form och färg återstår. Med detta ombyte måste han låta sig nöja och aflägsna sig under vaktmästarnes och uppassarnes hånlöje.
Han går in på kafét för att låta torka bort såsen, få sig en kopp kaffe och läsa en tidning, men äfven där känner man honom. Såsen får sitta kvar. Kaffet kommer väl, efter lång väntan, men icke i koppen, utan på gästens benkläder. Hvem rår för en olyckshändelse?
Ingen tidning är ledig och varder ej häller på hela kvällen. Fruntimret vid disken skrattar åt den olycklige — »den smulgråten» kallas han.
När han skall gå, är också öfverrocken försvunnen. Hvem kan hjälpa det? Hvarför hade han ej lemnat rocken till öfverplaggvaktaren? Hvarför vill han göra strike mot sina patroner: uppassarn och vaktmästarne? Han är en varg i veum, en allas niding, en fågelfri, en med hvilken man kan göra hvad man vill och som måste svälta i hjäl samt sedan ligga ogill.
Men saken lär kunna betraktas från två sidor. Den andra sidan ser ut på följande sätt:
Huru skulle uppassarne taga sig fram utan drickspengar? Det är väl ingen människa, ingen med verldserfarenhet och lefnadsvett åt minstone, så obillig, att hon kunde fordra, det värdshusvärdarne skulle betala sina medhjälpare? Det kunna de stackars värdarne icke komma ut med. Drickspenningssystemet är ett af vår tids samhälleliga framsteg, som i ganska aktningsvärd mån utjämnar för öfrigt ojämna förhållanden.
Men systemet är ännu icke särdeles utveckladt. Ännu betala bodegarne själfva sina biträden, men dessa biträden böra naturligtvis icke lönas af sina husbönder, utan af bodarnes kunder. Då man köper ett skålpund socker, ett par alnar tyg, en bok, en sill o. s. v., bör man gifva drickspengar åt handelsbiträdena och icke öfverlemna dessas underhåll åt patronerna. Detta är ju lika klart som att uppassarne lönas med drickspengar från kunderna. Då man betalar 10 öre på en ångslup för öfverfart till Djurgården, gifver man dess utom ett par öre åt »ångslups-Kalle». Man gör det icke nu, men man kommer att göra det, då en sund statsekonomis grundsatser hunnit göra sig gällande.
Hvarför har man i allmänhet tagit bort »sportlerna» åt statens tjänstemän? Det är ett misstag som måste rättas ju förr dess hällre. Den gamla sportula var en förträfflig sak. Det var egentligen en liten korg, hvari mat utdelades i Roma till patriciernas klienter och som sedan kom att betyda en laglig bi-inkomst af ett ämbete. Den inkomsten har nu mer nästan försvunnit, men kommer, när systemet hunnit utvecklas, otvifvelaktigt att åter införas och ej längre som en biinkomst, utan som hela den intägt, af hvilken statens tjänstemän skola lefva. Hvilken minskning i statsutgifterna skall det ej medföra! Huru lätt varder ej hela statsregleringen! Huru mycket mindre bråkiga varda icke våra riksdagar!
⁎
Framför oss ligger ett litet häfte, kalladt »Drickspenningfrågan», af kyparen W. Författaren förklarar sig själf inse »det teoretiskt oriktiga i drickspenningars existerande», hvilket är ett ganska vackert medgifvande, men som likväl ej leder till något mål, då han strax därpå tillägger, att »i praktiken» kan han ej hylla samma åsigt.
»Hvad är kyparens åsigt om drickspenningarne?» frågar gästen, gräfvande i sin penningpung.
»Jag finner dem teoretiskt oriktiga», svarar kyparen med uttryck af djup öfvertygelse, medan han sträcker ut handen efter silfverslanten.
Det är ungefär på samma sätt med gästen. Äfven han finner teorien fördömlig, men i praktiken är han ingen knusslare, och vi erkänna, att äfven vi låta sådant komma oss till last. Det är en svaghet må hända hos oss, lika väl som hos mottagarne, men det är just mänskligt att vara svag.
Däremot är det riktigt omänskligt, att författaren af »Drickspenningfrågan» söker vältra skulden för denna frågas uppkomst på arme tidningsskrifvare. »Det är endast några tidningsskrifvare, som kommit genom sitt snobbiga uppträdande eller för stora pretentioner i ordkäbbel med kypare, då de förre sedan lofvat göra alt möjligt förfång åt de senare o. s. v.»
Kan man se bara! Hvad som tröstar de stackars »snobbarne» är dock, att författaren, »kyparen W.», strax därpå förklarar sig vara en »stor vän af den offentliga pressen». Det var hederligt. Han erkänner till och med, att han »någon gång för att publicera en gagnelig idé» begagnat sig af pressen.
Var helsad, medbroder!
Författaren har dock ett horn i sidan till sina kamrater inom tidningsverlden, det visar sig på flere ställen i hans broschyr, och det gör oss, uppriktigt sagdt, ganska ondt. Det långa talets korta mening är naturligtvis, att drickspenningar böra bibehållas. »Drickspenningar gifvas», säger broschyrförfattaren, »i form af belöningar åt ganska framstående män . . . Drickspenningar gifvas åt borstare, portvakter, advokater, doktorer, hyrkuskar, springpojkar och tjänstemän o. s. v.» Därför skola drickspenningarne också bibehållas åt kyparne.
Skulle »servitörerne», såsom författaren kallar uppassarne, få sin betalning af värdshusvärdarne i stället för af gästerna, måste varornas pris höjas, »och sedan tror jag», fortfar författaren, »äfven att denna ändring skulle åstadkomma ett annat förhållande kypare och gäster emellan, som kanske mest skulle förbittra lifvet för de herrar som nu mest skrika om drickspenningarnes afskaffande.»
Aj, där ha vi det! Såsfloden på den nya, ljusa sommarrocken, kaffet på de ljusa benkläderna!
Nej, låt oss då hällre gifva drickspenningar!
——————