Från Stockholms synkrets/Ingenting i bladen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
[ 198 ]

Ingenting i bladen.
(Juli 1876).


Man har vant sig vid att somrarna äro fattiga på verkliga tilldragelser, och därför tror mången, att det ej häller i år kan vara annorlunda.

»Hvad nytt?»

»Å, just ingenting, rakt ingenting.»

»Nej, det är tyst och stilla den här tiden på året. Det står inte något i tidningarna.»

»De äro förskräckligt tomma. Det måste vara bra svårt att vara tidningsskrifvare sommartiden. Jag riktigt ömkar mig öfver de stackars människorna.»

»Ja, det måste inte vara roligt att nödgas hvar enda dag hitta på spaltfyllnad.»

Samtalet, som här är ordagrant återgifvet, hölls en dag, då stockholmsbladens spalter voro uppfylda med redogörelser för de nyaste tilldragelserna i Turkiet och Serbien, med särskilda meddelanden från Konstantinopel, med utförliga skildringar från verldsutställningen i Filadelfia, från filologmötet i Köbenhavn, från landtbruksmötet i Norrköping, från tidningsmannamötet i Linköping, med berättelser om Söderhamns brand, för att icke tala om en hel mängd smånyheter, följetong, telegram och [ 199 ]meddelanden af mångahanda slag, hvilka trängdes om plats i tidningarna.

Och likväl: »just ingenting, rakt ingenting!»

En tidningsman kan nog vara att ömka mången gång, ty yrket är egentligen icke ett af lifvets allra nöjsammaste, men grundar medlidandet sig på den föreställningen att han skulle vara i förlägenhet för »spaltfyllnad», då är det alldeles öfverflödigt, och då anhåller hvarje tidningsman att få detta medlidande öfverflyttadt på de stunder, under hvilka han grubblar öfver svårigheten att skaffa plats för alla de uppsatser, stora och små, som skola intagas i bladet. I den senare omständigheten ligger just svårigheten, men icke i den förra, och detta gäller tillståndet i allmänhet. Kommer därtill en så händelsediger sommar som den ifrågavarande, äro tidningsmannens bekymmer ytterligare ökade.

Hvar göra af alla dessa tusentals serber, som ömkligen dödas af de segrande turkarne, och dessa tusentals turkar, som få bita i gräset för de oöfvervinneliga serberna? In i spalterna med dem! Allmänheten vill ovilkorligen se dem.

Hvar få rum för järnkontorets kollektivutställning, för Fagerstas, Sandvikens m. fl. utmärkta alster af ett öfverlägset material, för Liljeholmens ljus, för Rörstrands sköna Majolica, Gustafsbergs präktiga fajans och parian, Rejmyre glas, Forssells och P. N. Bergströms ludna mästerverk, för Drags och Bergsbros förträffliga ylleväfnader och alt annat som väcker bifall på verldsutställningen? In i spalterna med dem! Man skall ovilkorligen se dem där, i fall man fått förhinder att söka upp dem i Amerika.

Huru skaffa plats åt ryttmästaren Liedbergs tjur och hans fem herrgårdskor, åt Kockums tjur och Alnarps [ 200 ]tjur och Mattssons, Banérs, Lidells tjurar? Hvar göra af Sofi Lewenhaupts ankor, v. Ahlefelds kaniner och Sixten Flachs vallhundar, Lundströms galt och Alnarps sugga, hvilken senare icke kommer ensam, utan i sällskap med tolf grisar? Hvar stoppa kraftfodret och de konstgjorda gödningsämnena? Äfven de skola in i spalterna, ty de ha gjort uppseende på det stora landtbruksmötet, och man får ej försumma dem. Icke en enda liten gris får släppas ur sigte, d. v. s. så vida grisen är en prisgris eller s. k. segergris, en gris med medalj och diplom, hvilket visserligen icke är fullt så förnämt som vasen, men för grisens sociala ställning dock af motsvarande vigt och betydelse.

Så har man, såsom ofvan nämdes, Köbenhavnsmötet, Linköpingsmötet och Söderhamnsbranden. Ja, de måste också in. Träng in dem, slå ut spalterna, gör det omöjliga!

Men det gifves dock en gräns? Nej, ingen gräns! Alt måste in i bladet. Allmänheten vill se det och får se det, men — »det står inte något i tidningarna». Det händer icke något i verlden, när kgl. Operan icke gifver »Afrikanskan» för hundrade gången och kgl. Dramatiskan icke spelar »Slägtingar» eller »Sparlakanslexor» eller något annat fint stycke ett oräkneligt antal gånger.

Alt är tyst och stilla, då fru X. icke har några mottagningar, då friherrinnan Y. bor på landet och grefvinnan Z. är medlem af »direktionen för nytta och nöje» vid en af vestkustens badorter. Under sådana förhållanden kan ingenting hända.


——————