Från Stockholms synkrets/Kristina Nilsson i Stockholm
| ← Ingenting i bladen |
|
När hösten kommer → |
Kristina Nilsson i Stockholm.
(Aug. 1876).
Man skulle tro, att man vore midt i saison’en. Det
är icke mycket kallt, det är sant. Något snöslask märker
man icke, knapt en enda regndroppe. Friherrinnan X.
har visst icke börjat sina mottagningar, grosshandlaren
Y. har icke hörts af med någon middagsbjudning. Ingen
enda kotiljong hägrar inom sällskapslifvets synkrets.
Sällskapslifvet själft finnes icke.
Men går man en eftermiddag öfver Jakobs torg och har må hända några afsigter på »Lagergrens» eller ämnar se efter, huru ens konto står hos »Hofgrens» eller falkar på en liten konstskatt hos »Bukowskis», slipper man icke fram. Där ringlar sig redan en ganska ansenlig eftermiddagssvans, hvilken växer och växer för hvarje minut för att slutligen svälla ut till en ofantlig nattsvans, som först påföljande förmiddag bortdunstar som en morgonsvans. Alldeles som man är van att finna midt i saison’en! Vi kunna omöjligt ännu vara kvar i rötmånaden, ty en »queue» utanför kungl. teatern på den årstiden har man väl ännu aldrig tänkt sig, mycket mindre själf skådat.
Har man något att uträtta på börsen en fredagsmiddag, fastnar man i Trångsund. Folket tränger på och vill in i Storkyrkan. Det är dock en helt vanlig sommarfredag och icke någon långfredag. Men det är konsert, stor kyrkokonsert. Omöjligt att komma på börsen och göra något »slut». Man måste höra »Ave Maria» i stället för kurslistan, låta »Inflammatus» ersätta noteringarna på hvete och råg, få sig en gavotte af Popper i stället för ett parti bränvin till 1: 68, sluka »crucifixum» i stället för bomolja och raffinerad rofolja. Jo, det är något som smakar, äfven om man skulle finna det hors de saison.
Man står gripen af hänförelse och hviskar för sig själf: »Herre gud, om jag hade sådant här äfven vintertiden!» Man är naturligtvis icke nöjd med blott några sommardagar i paradiset. Man fordrar gudars lön och vill höra Kristina Nilsson äfven när snöstormarne göra färden genom Trångsund så lifsfarlig. Arme dödlige, fordren icke för mycket!
Det är naturligtvis Kristina Nilsson som åstadkommit denna rubbning i årstiderna, hvilken orsakat, att Stockholm bytt bort sina sommarvanor, att man nu ser två stora titthål i kritan på herskapet A:s stadsfönster, hvilka förut hela långa tiden varit helt hvitmenade, att fru B., som brukar säga: »Från Juni till September sätter jag inte min fot i staden», nu visat sig både i Ladugårdslandskyrkan och Storkyrkan och på kungl. Stora teatern, att hr C., hvilken ej känner något bättre än sin gungstol på verandan vid det täcka sundet där borta, nu sitter i kö på en pianostol natten i ända på Jakobs torg, att fröken D., som höll så orimligt mycket af sin fästman, nu slagit upp med honom, för att han ville stanna i Vaxholm, då hon önskade skynda in till Stockholm för att åt minstone få se den verldsberömda sångerskan.
Våra sommarställen stå obebodda, det är så tyst på crocketplanerna, inga årtag höras på sjön, aborrarne gå ända in till bryggorna och taga de öfvergifna fiskredskapen i skärskådande. Alt detta har Kristina Nilsson stält till.
Men kunna då alla som öfvergifva sina sommargudar på landet få höra henne? Visst icke, men alla önska det, och många gifva sig äfven utseende af att hafva fått sina önskningar uppfylda, ehuru detta möjligtvis kunde vara tvifvel underkastadt. Vi vilja visst icke påstå något, men nog veta vi hvad vi tänka, då fru . . . ja, det kan vara likgiltigt hvad gumman heter . . . då frun, säga vi, hvarje dag som vi möta henne och utropa: »Nej, se fru . . . är i staden», svarar: »Ack ja! Jag har naturligtvis kommit in för konsertens skull», och detta upprepas, antingen det är konsert den dagen eller icke.
Man började att rynka på näsan eller draga på skuldrorna och se litet tvifvelaktig ut, när fråga uppstod om Kristina Nilssons stora konstnärsskap. Man har slutat med att förklara sig fullständigt öfvervunnen.
Det är en stor seger för en konstnär, när en främmande allmänhet tvingas erkänna, att konstnären måste räknas bland de mest framstående; det är kanske en ännu större seger, när konstnärens egna landsmän nödgas medgifva, att främlingarnes dom varit fullt rättvis, fastän dessa landsmän hittils ansett sig kunna tvifla på den rättvisan.
»Ingen är profet i sitt eget fädernesland». Det är ett sant ordspråk. Huru ofta finner man icke, att just de som borde mest glädja sig öfver en utmärkt persons väl förtjänta framgång rycka på axlarne däråt och låta förstå, att framgången egentligen icke är så förtjänt eller, till och med, att det alldeles icke är någon framgång.
Många bland oss hafva icke glömt, huru en bland århundradets största konstnärinnor, Jenny Lind, bemöttes af sina landsmän just under den tid, då hennes rykte var som störst i hela den bildade verlden. Hvilken afund, hvilket förtal, hvilka osanningar omhvärfde icke hennes namn! Huru sökte man icke nedsätta värdet af denna ädla kvinnas enskilda personlighet, då man icke kunde förringa hennes värde såsom konstnärinna, ehuru äfven detta ingalunda lemnades oförsökt! Smädarnes tungor hafva icke ännu kanske helt och hållet tystnat, men det stora konstnärsryktet lyser dock vida däröfver, under det konstnärinnan själf dragit sig från den vädjobana, på hvilken hennes rika lagrar voro inflätade med ganska många törnen från det fädernesland som hon dock så högt älskade och fortfarande älskar samt hvilket genom henne gjorts minst lika ryktbart som genom dussintals statsmän och tusentals krigare.
Den svenska konstnärinna, som näst efter Jenny Lind vunnit det största bifallet bland jordens mest bildade folk och gjort det svenska namnet mest aktadt och älskadt, har också delat sin stora företrädarinnas öde. På Kristina Nilsson har man stält kanske ännu större anspråk än på Jenny Lind, under det man lika mycket klandrat dem bägge äfven i deras enskilda, lika rena och öfver alt klander höjda lif. Hvarför? Det skulle vara omöjligt att uppgifva eller ens ana, om man icke viste, att det ofvan anförda ordspråket har en så gällande kraft i detta land.
Icke kunde väl Kristina Nilsson varda en sådan storhet inom konsten, hon, den lilla smålandstösen, då så mången annan, väl boren och väl fostrad, icke lyckats hinna storheten! Rakt omöjligt. Man hade hört talas om, att hon gjort ett mycket lyckadt första uppträdande på en af jordens förnämsta lyriska teatrar inför en allmänhet som sannerligen icke för godt pris gifver nybörjaren och därtill främlingen sitt bifall.
Underligt, högst underligt! Så kom det ena segerbudskapet efter det andra. Kristina Nilsson skyndade från seger till seger. Hon firades ej blott på Théâtre-Lyrique utan på själfva Grand-Opéra i Paris, hon vann utomordentlig framgång i London, i Amerika, i Ryssland.
Det där började låta allvarligt. Om man skulle kännas vid henne kanske? Ja, det vore väl klokast. Då gjorde man sig helt hastigt en ära af landsmanskapet . . . »Vår utmärkta landsmaninna» . . . »Vår förträffliga landsmaninna» . . . »Vår stora landsmaninna». Det lät något.
»Hon bör väl komma hit och taga anställning vid kgl. teatern.»
Det föll sig så naturligt. Hvarför lemnade hon ej sina lagrar i Paris och London och de inkomster, hon där åtnjöt, och kom hit för att här få hela lass med blomsterkvastar hvarje afton hon uppträder samt dess utom en årlig inkomst af 4 eller 5,000, ja, kanske ända till 6,000 kr.? Hvarför gjorde hon icke det?
Hon hördes ej af. Det var ej hyggligt af henne.
»Smålandsnaturen tager ut sin rätt», hette det så vänligt och vackert. »Hon föredrager 100,000 kr. i främmande land framför 6,000 i sitt eget fädernesland! Hvilken gemen snålhet! Huru kan en svenska handla på det sättet? Fy då!»
Men Kristina Nilsson kom, sjöng och segrade. Det var den mest fullständiga seger. Ja, Paris har rätt, London har rätt, Nordamerika och Ryssland hafva också rätt. Det kan ej längre tviflas på den saken. Om någon enda tviflare skulle hafva funnits ännu efter de fyra konserterna, nödgades han efter de två operaföreställningarna erkänna sig som troende och utan vidare krumbugter medgifva, att sångerskan-skådespelerskan är en stor konstnärinna, en af allra första ordningen.
»Egentligen är detta litet förargligt», tyckte vi oss höra hviskas från ett visst håll. »Det hade känts så uppfriskande att få visa, hvilka stora förståsigpåare här finnas i jämförelse med den afgudiska fanatismen hos de där klåparne i vestra Europa. Men nu mer kan saken icke hjälpas.»
Nej, nu kan saken verkligen icke hjälpas. Nu måste man erkänna, att en sångerska verkligen kan vara en stor konstnärinna äfven om hon icke stannat hemma och låtit beundra sig för en spottstyfver.
——————