Från Stockholms synkrets/En underlig kejsare
| ← Det ser mörkt ut |
|
Ingenting i bladen → |
En underlig kejsare.
(Juli 1876.)
Och denne skulle vara herskare öfver
diamantgrufvorna i Minas, kejsare i det stora land där »söderns
stjärna» första gången lyste för verlden, »söderns stjärna»,
som väger 22 och en half karat mer än själfva Kohinor,
hvars vigt är 103!
Det är nästan otroligt, och likväl lär det vara riktigt sant. Man möter en hyrvagn på Drottninggatan. Man låter honom fara förbi utan att skänka honom någon särdeles uppmärksamhet. Man såg endast, att franska sändebudet satt i vagnen och hade vid sin högra sida en äldre herre i stort grått skägg samt midt emot sig en yngre man med ännu större skägg, fastän ingalunda grått.
Det grå skägget tycker man sig hafva sett förr. Hvar? I Eko och i Ny Illustrerad Tidning. Det är brasilianske kejsarens skägg. Det andra skägget tillhör doktor Hans Hildebrand.
Således är det verkligen Don Pedro II, Brasiliens kejsare, en af jordens mäktigaste furstar, som sitter där helt blygsamt i hyrvagnen på väg till någon offentlig eller enskild samling och låter dr Hildebrand tala om vetenskap och forskning och nya upptäckter samt hvad han för öfrigt kan hafva att säga inom områden, hvilka icke pläga vara hofmannamässiga.
Hvilket sällskap för en kejsare! En republiks sändebud och en helt enkel vetenskapsman, som icke ens är kammarjunkare!
Den där Don Pedro lär väl ställa till vackert, när han kommer hem. Han har studerat Nordamerika också, hvilket är det värsta af alt, och det säges, att han fattat stort tycke för fristaternas inrättningar. Tänk, om han skulle utropa republiken i Brasilien!
Här har han icke en enda svensk hofman till sin uppvaktning. Han bor på hotell, kanske vägg om vägg med en Andersson från Småland. Han går i museer, boksamlingar, utställningar dag ut och dag in, känner deltagande för alt detta, som egentligen är så vidt skildt från ett äkta kejsarlif, och visar att han verkligen förstår hvad han ser och hör.
Ja, det är en underlig kejsare. Han tycker icke om några bjudningar till furstliga bord, ej häller om uppvaktningar och ståt och fjäsk. Han bekymrar sig icke om parader och andra militärskådespel, men anhåller att få höra »Figaro» på Operan.
Han lär hafva varit i Bayreuth, men blott en enda afton. Med mer kunde han icke stå ut. Han kände sig då så nedslagen, att han ansåg sig icke kunna få krafter igen, förr än han hört en opera af Mozart, hvarför han lät fråga, om det icke vore möjligt att få något vederkvickande af nämde mästare.
Wagnerianerne stodo och stirrade, slagne af häpnad. »Mozart . . . Mozart»! Det var ett namn, som de visserligen ville påminna sig hafva hört, men såsom tillhörande något fossilt väsen, något från uråldriga tider, för hundratusental år sedan, så vida det ens någonsin funnits till och ej vore blott en gammal saga.
»Hm! . . . Brasilien!» hviskade de sins emellan och skrattade. Men högt sade de:
»I Bayreuth får man icke höra den fossila musiken».
»Icke i hela Baiern», tillades det.
»Och ej på något annat ställe i Tyskland häller», förklarade man slutligen.
»Möjligtvis», invände någon, »i allra yttersta Nordgermanien, t. ex. i Stockholm, där man ännu icke kommit långt i den högre bildningen.»
Och därpå skrattade man ej längre i smyg, utan alldeles öfverljudt, men kejsaren af Brasilien reste till »Nordgermanien».
Han har således, midt i all sin kejserligt-nymodiga förkärlek för tidens sträfvan i vetenskap och konst, ett helt gammalmodigt tycke för Mozart och frågar ej efter Verdi, ej ens efter Wagner. Han sätter sig helt beskedligt och hör på »Figaro» i Stockholm. En högst underlig kejsare!
Väckte han något uppseende här? Icke det ringaste, skulle man tro, då man såg honom åka i hyrvagn utan att hälsas af någon enda människa. Och detta tycktes vara mest öfverensstämmande med hans egen önskan.
——————