Från Stockholms synkrets/Lustresor förr och nu
| ← Släta och fasonerade |
|
Tivoli & Hasselbacken → |
Lustresor förr och nu.
(Juli 1870.)
Lustresa till Strengnäs med Sven Rinman, till
Gripsholm med Esaias Tegnér, till Norrköping med Runeberg,
till Stäket med prinsessan Sofia — idel lustresor med
namnkunniga personligheter.
Hela verlden, stockholmsverlden åt minstone, for på lustresor midsommardagen; och till Gefle kom man med Telegraf. Förra året gjorde man lustturer till Gefle för att se huru det brunnit, och i år far man dit för att se på huru staden reser sig ur askan. Alt kan gifva anledning till lustresor, och alla anledningar begagnas, alla fortskaffningsmedel också, men förnämligast ångkraften till lands och vatten.
Huru bar man sig åt förr i Stockholm, innan ångan anlitades? Sannolikt ansträngde man sina egna ben, i fall man ej hade råd att anlita hästarnes, men icke kom man så långt som nu, det är säkert.
Man nöjde sig med Djurgården, Bellevue och Haga, möjligtvis Nacka och trakten närmast utanför Hornstull. Alltid har man önskat roa sig, fastän medlen varit olika. Meddelanden från förra århundradet tala om, huru den njutningslystna ungdomen i hufvudstaden af de s. k. »bättre klasserna» på de vackra sommardagarne åkte i täckta vagnar till utvärdshusen, stängde in sig i kvafva rum, drucko omåttligt och spelade kort eller tärning lika omåttligt.
Huru det egentligen stod till med folklifvet är svårt att säga, men det tyckes som hade det varit tämligen rått och utan den poesi hvilken man inbillat sig skulle hafva funnits däruti mera förr än nu. Gustaf den tredjes operaskick var väl icke det verkliga folkets sätt att uttrycka sin glädje, fastän hofsmickrare och folksmickrare gjort i hop rätt vackra historier i det afseendet.
Men man roade sig så godt man kunde, det är utom alt tvifvel. Man såg nog då långt oftare än nu Stockholms drängar dansa i stöflar och galoscher vid Uggelviken och bereda sig till slagsmål med garnisonssoldaterne, i forna dagar ett förskräckligt slödder.
Handtverkarens familj begaf sig oftare än nu till fots till Hagaparken och hade både gesäller och lärgossar med sig, och det var de sist nämde som buro matkorgarne. Under vägen hvilade man en stund vid något af de många färskölsställena och våffelbruken vid Norrtullsgatan, och efter en glad dag i det gröna med dans och lek och ej så litet bränvin gaf man sig i god tid på hemvägen och »hann sta’n på svullna fötter».
Men man gjorde också sjöresor, äfven innan ångbåtarne erbjödo sin tjänst. Få hade egna båtar, men dess flere anlitade de ganska tvärsäkra »roddargummorna». Det nöjet fortfor ända in på 1840:talet, men minskades sedermera betydligt och är väl nu till allra största delen öfvergifvet. För några få riksdaler och fri förtäring åt rodderskorna kunde man få hyra en båt för hela dagen, och i den kunde man stufva in två eller tre familjer, som slagit sig i hop om nöjet och af hvilka hvar och en förde med sig sin stora matkorg, fullproppad med »guds gåfvor».
Roddarmadamerna voro vid sådana tillfällen vanligtvis vid bättre lynne än i hvardagslag. Fort gick det icke, men det gick säkert och stundom ganska långt. Klockan sex på morgonen steg sällskapet i den gladaste sinnesstämning om bord vid den stora »sopbacken» vid Munkbron, och när solen stod i sin middagshöjd gick man i land kanske vid Drottningholm. Det var sannerligen duktiga rodderskor, dessa gamla kvinnor som i sina ofantliga hattar stretade i fören, aldrig förtogo sig, men häller aldrig släpte tag, så vidt det ej var fråga om att hvila en stund på årorna och få sig en liten förfriskning.
En af familjefäderne satt i aktern och skötte rodret. En af ungherrarne hade en guitarr med sig för att knäppa till sången, ty sång måste naturligtvis vara med om bord, och ungdomen af bägge könen sjöng unisont rätt vackra stumpar, icke några folkvisor, nej, finare skulle det vara, och man fick höra stycken ur operor som då voro nya. En af herrarne stämde upp något ur Den stumma eller ur Fra Diavolo . . . »Se dit, på klippans branter» och så där vidare af hvad som var nytt på 1830:talet. Det klingade just som vore det bestäldt, då man for förbi Marieberg och såg en enslig fyrverkare stå på höjden.
När man rodde förbi Essingen, drogo gubbarne gärna till med något af Bellman, alltid åtföljdt af en liten tår på tand, men ungdomen på den tiden tycktes icke mycket bekymra sig om vår store nationalskald. Hans byst hade visserligen några år förut rests på Djurgården, men hans sånger hördes icke ofta, mindre ofta åt minstone än kanske ett par årtionden förut och äfven än ett eller två årtionden senare.
Då solen fram på förmiddagen började verka kraftigare, vardt sällskapet tystare, och det hände att litet hvar nickade i halfslummer, till och med gamle mästaren vid rodret, hvilket dock kunde ådraga honom en tillrättavisning af de drifvande krafterna i fören.
Förr eller senare kom man dock fram till Drottningholm. Korgarne buros upp till någon aflägsen del af parken eller lemnades i vård hos vaktmästaren på Kina, och sällskapet vandrade af för att beskåda slottet utan och innan. Man beundrade Gustaf den tredje i gobelin, Adolf Fredrik i krita, Lovisa Ulrika i olja, stannade en lång stund framför Renstjerna i lappåkdonet och turken Schabbasch som leder en kamel, hvarefter man också tog i skärskådande dvärgen Bébé, som Lovisa Ulrika fick till skänks af konung Stanislaus och som »in Lebensgrösse» finnes på Drottningholms slott.
Sedan man tillfredsstält dessa andliga behof, tog materien ut sin rätt och man begaf sig till middagsbordet; den gemensamma matsäcken uppdukades på en tufva i den minst tillkonstlade delen af parken. Under måltiden var glädjen i det vackraste stigande, och sedan man väl plägat sig och äfven skickat ned välfägnad till besättningen som under tiden tagit sig en lur i båten, sprang ungdomen »sista paret ut», under det de äldre sträckte ut sig i gräset och njöto en lugn middagsslummer.
Efter att på det sättet hafva roat sig ett par timmar, bröt man åter upp och vandrade under sång ned till båten, gick å nyo om bord, och maskinen sattes i gång. Farkosten med sin glada last plöjde åter Mälarens bölja, men ej längre än till någon vacker holme i granskapet, där man gick i land, gjorde upp eld midt bland buskar och tort gräs och satte kaffepannan på elden. Visserligen hände det någon gång, att man stälde till en liten skogseld, men det störde vanligtvis icke glädjen. Man sprang ännu några hvarf »sista paret ut», plockade kiselstenar och kastade smörgås vid stranden, skar sig pipor i vassen, tutade i dem och hade verkligen mycket roligt.
Under hemvägen sjöngs oafbrutet, och guitarren lemnades icke ett ögonblick i ro. Man växlade skämt med andra lustpartier i andra roddarbåtar. Utanför Ekensberg afbrändes kanske några svärmare, under väldiga hurrarop från stranden. Gummorna i fören höllo den gamla lunken, lika långsamma men också lika tvärsäkra som på morgonen. Ingenting kunde förleda dem att öfvergifva den gamla lunken med årorna.
När man åter rodde förbi Essingen, glömde de gamle herrarne icke Bellman mera på hemvägen än vid bortfärden. Då togs också den första »färdknäppen»; den sista togs icke förr än efter många mellankommande, först när man var färdig att stiga i land vid Sopbacken.
»Aldrig ha vi haft så roligt som i dag,» förklarades sedan, när man i den ljusa sommarnatten stretade upp för Tyska Brinken.
Det var då för tiden.
Ångbåtarne, en nyare tids påfund, hittade på långa lustresor och lockade stockholmsfolket ej blott till Drottningholm, utan ända till Gripsholm, till Rosersberg, Sko och Upsala åt Mälarsidan, samt till Vaxholm öster ut. Då var gärdet uppgifvet, tyckte man och viste icke då ännu att järnvägarne skulle göra ännu större omhvälfning i lustfarten. Nu nöjer man sig med icke mindre än att fara på lusttur till Kristiania och snart mycket längre bort.
Det är bara för att narra folk att göra af med sina pengar, säga de som icke tycka om sådant fläng.
Det är för att vidga sina utsigter, säga andra, skaffa sig friska intryck, knyta intressanta bekantskaper och i allmänhet för att se och lära af hvar andra. En lusttur är således kanske ej alltid blott till lust, då den företages till aflägsna trakter, om man också jägtas något för mycket på sådana färder och möjligtvis går miste om en och annan iakttagelse, när järnbanståget rusar förbi sevärda ställen. Men något stannar väl kvar i minnet, när man sedan börjar reda sina intryck, och hälsosam kroppsrörelse har man haft. Vaccinationen har förlängt människolifvet med två år i medeltal, säges det. Månne icke lustresorna och det genom dem orsakade rörliga lifvet också gjort sitt till på många trakter? Vi fråga bara.
——————