Från Stockholms synkrets/Släta och fasonerade
| ← När kineserne kommo |
|
Lustresor förr och nu → |
Släta och fasonerade.
(Juni 1870.)
»Till nedsatta pris: ordensdekorationer, kraschaner,
släta och fasonerade . . .»
Man har svårt att tro sina egna ögon, då man dagen efter en så storartad ordenspromotion som inträffade den 11 Juni 1870 läser ett tillkännagifvande om att stjärnorna fallit i värde, men så måste det likväl vara. Man har verkligen sett en annons om att ordensgrannlåter kunna köpas till nedsatta pris, ej blott helt vanliga stjärnor, utan stora kraschaner, icke endast släta utan äfven fasonerade!
Huru skall det nu gå med vårt gamla samhälle, då icke ens en fasonerad kraschan kan tinga det pris hvartill den förut noterades i grannlåtsmarknaden?
Det säges dock, att dekorationerna i och för sig visst icke »tendera till fall», såsom det heter på handelsspråket, men att Stockholms juvelerare försett sig med ett alt för stort lager. Det skulle således vara en öfverspekulation som orsakat prisfallet. Hr Hammer hade kanske kalkylerat, att så och så många släta kraschaner, så och så många fasonerade skulle kunna säljas dagen efter den väntade stora ordensutnämningen, och han hade rättat tillverkningen och lagret efter den kalkylen. Han trodde sig känna de medborgerliga förtjänsterna.
Utnämningen inträffade, men mängden understeg beräkningen. Hr Hammer var icke den ende som fann sig sviken. Mången som väntat åt minstone en vase, hälst en nordstjärna, fick ingenting och kommer således att få en ganska tråkig sommar.
En tjänsteman brukar dock kunna nästan på dagen räkna ut, när han skall dekoreras, ty det går i tur; men det händer, att man dock någon gång är för hastig i uträkningen. Det kan må hända dröja ännu några månader.
Skulle tjänstemannen äfven efter »respitmånadens» slut icke hafva sin stjärna, är det så godt att han genast skrifver sin afskedsansökan, ty har man ingenting lysande på fracken efter vissa års dagsverke i statens tjänst, så står det icke rätt till, och med den individen vilja väl sedan ej många umgås. Detta är en känd sak inom det svenska ordensväsendet.
Man kan indela ordenskandidaterne i ordinarie och extra. En ordinarie kandidat är en gammal tjänsteman som skall lönas i vanlig ordning; en extra kan vara hvad som hälst, stundom ganska ung och hvars stora förtjänster om det allmänna ingen har reda på. Det händer, att man får se unge krigsmän med två eller tre stjärnor på bröstet. De kunna ej ännu vara ordinarier, ty man är aldrig en sådan förr än man hunnit kaptensgraden. Men det gifves extra tillfällen.
Anmärkas bör dock, att det vanligtvis icke är prof på den inhemska stjärnhimmeln som pryda dessa unge krigares vapenrockar. Det gifves unge krigsmän som i utländsk tjänst utmärkt sig på slagfälten, och de hafva rätt att vara stolte öfver sina stjärnor och kors; men det gifves också andra som aldrig luktat krutrök annorstädes än på Ladugårdsgärdet eller på sin höjd vid Ulriksdal, Bällstabro och andra trakter som ännu icke inskrifvits i den verkliga krigshistorien, och likväl kunna dessa senare krigare vara rätt vackert utstyrda med främmande ordenstecken.
Nå ja, det är mycket enkelt. Man har t. ex. i sin höge herres och furstes sällskap gjort en lusttur till ett främmande hof. Vid ett sådant tillfälle utbytas artigheter naturligtvis, och artigheterna uppträda i skapnad af brokiga bandstumpar, kedjor, stora och små kors och stjärnor, mindre ofta nu för tiden såsom snusdosor, ringar och kråsnålar.
Det där är ganska naturligt, och allmänheten har egentligen icke det ringaste att göra med dessa furstliga artigheter, ty en konung, en kejsare eller en prins af Monaco har väl rätt att vara artig mot hvem han vill och i synnerhet mot dem som följa med de höga kusinerne. Men det finnes ogrannlaga personer som komma och fråga, om löjtnanten fick sin stjärna vid Dybböl eller vid Fredensborg, efter ett mödosamt och farligt fälttåg i Afrika eller efter en glad middag på Saint-Cloud. Gud bevare oss från att vara så ogrannlaga! Måtte vi kunna få se äfven inhemska utmärkelsetecken på förtjänstfulla löjtnantsbröst, i knapphålen på kanslisters och kammarskrifvares frackar!
Först då kan marknaden varda lifligare och hr Hammer ej mer behöfva sälja till och med fasonerade kraschaner till nedsatt pris, hvilket onekligen tager sig mindre bra ut i ett väl ordnadt samhälle.
Men hvad betyda väl dessa kraschaner mot de ståtliga ordensprydnader som bäras af sällskapet W. B. på dess sommarhögtidsdag? Kommendörerne i våra riddareordnar kunna svårligen i grann utstyrsel täfla med våra ordenssällskap, hvilka just icke alla äro serafimerordensgillen, utan W. B., K. B., L. B. och alla möjliga B:n, sällskap som hafva minst en högtidsdag under vintern och en under sommaren, stundom också en midvinterhögtid och en midsommarhögtid, utom alla mindre fester, då de visa sig i en af den stora hopen svårligen anad glans.
Det är minst sagdt besynnerligt, att dessa ordenssällskap ej finnas upptagna i statskalendern. Där stå alla riddarne af Karl den trettondes orden, men icke en enda medlem af W. B., K. B. eller L. B. finnes där antecknad. Svårt är att förstå denna skilnad på ordnar och ordnar. Vi hoppas, att uraktlåtenheten måtte godtgöras i hr Anreps nya slägtbok. I samme genealogs adelskalender är han, ty värr, ej fullständigare än statskalendern. Där finner man visserligen hr den och den upptagen såsom Karl den trettondes riddare, men man spanar förgäfves efter ens den svagaste antydan, att samme man har en hög grad bland »Svearne». Skulle det vara möjligt, att icke en enda adelsman hörde till Sveaorden? Och skulle förhållandet vara likadant med alla de andra ordenssällskapen? Det är svårt att tro.
Hr Anrep måste hjälpa upp den saken. Det är icke mer än billigt begärdt, att i slägtboken står: Pettersson, Karl Johan, (son af förre borstbindaren Gustaf Adolf Pettersson och dennes hustru i tredje giftet Kristina Sofia Bergqvist) född 1820, husegare i Stockholm, innehar tredje graden i P. B., femte graden i W. B., sjette graden i K. B. och är medlem af sällskapet E & F.
Då kan man få reda på folk och ej blott på adelsmän.
——————