Från Stockholms synkrets/Stockholms förströelser
| ← Sundbyberg och storsill |
|
Dåliga tider → |
Stockholms förströelser.
(Dec. 1878.)
Köbenhavn har mycket öfver 200,000 invånare och
tre teatrar. Stockholm har 165,000 invånare och fem
teatrar, stundom sex, till och med nio. Köbenhavn har
sitt Tivoli, det är sant, men med undantag af Café du
Boulevard har det ingenting som svarar mot Blanchs
eller Berns konserter, för att icke tala om
Hasselbackens och Strömparterrens under den vackra årstiden.
Hvad har Köbenhavn i jämförelse med Rydbergs och Grand Hôtels matsalar, med Hasselbackens salar, paviljonger och särskilda festrum, med Operakällaren och ännu flera glada lägenheter? Det har en table d’hôte, en ganska hygglig, i Hôtel d’Angleterre, det har en och annan »restaurant», där man finner god mat till ganska förnuftigt pris, anständigt sällskap och vin till vida billigare pris samt i allmänhet af bättre beskaffenhet än i Stockholm.
Men i verklig »elegans» står Stockholm långt framom Köbenhavn, i konsten att lefva godt på ett riktigt fint sätt kan det senare omöjligt täfla med det förra. Det kan man säga utan att vara alt för egenkär, och det intygas af opartiska personer från Paris och Petersburg, Berlin och London, till och med från Köbenhavn.
Vi stockholmare hafva på ett par årtionden gjort stora framsteg i konsten att lefva godt och fint, i synnerhet fint, i att roa oss offentligt under pukors dån och trumpeters klang, med glas eller gaffel i hand. Vi äro också varma vänner af operan och i synnerhet operetten, af lustspelet, någon gång af skådespelet, till och med af sorgespelet, blott det ej kommer för ofta, ty då kan det kännas en smula tråkigt. Vi äro glada och njutningslystna, då och då nästan uppsluppna, och pessimismen, den otäcka sjukdomen, som går sin hemska gång genom verlden, kan väl aldrig riktigt få bugt med oss, icke ens i »dåliga tider».
Men om vi någon gång, någon enda bara skulle försaka operetten på Mindre teatern, för att tillbringa aftonen på ett annat sätt. Hvad skulle vi då ta oss till? Det är icke fråga om en familj, utan om en ogift man. Ett ogift fruntimmer har icke rätt att fråga, hvad hon skall taga sig till. Hon får vackert hålla sig hemma, i fall hon icke är bortbjuden. Det går icke an att hon t. ex. går på teatern, om hon ej har sällskap, gift sällskap. Hon kan egentligen icke göra något, åt minstone icke något comme il faut, på egen hand.
Därför talar man ej häller om henne, när frågan är: hvad skall en person, som ej har familjelif bland fränder eller närmare vänner, taga sig till en afton, i fall han söker förströelse och icke har lust att sätta sig bland cigarröken och punschångorna på ett kafé samt kanske ej häller har råd att besöka en af våra sex eller nio teatrar? Skall han »gå på visit?» Det går an att försöka. Han börjar hos hofrättsrådets eller kammarrådets, i fall han har råd att hafva något sådant råd bland sina bekanta.
Herskapet är på k. Stora teatern. Det är naturligtvis icke någon torsdag, ty då är herskapet aldrig på den teatern, emedan det händer någon gång, att på den dagen gifves ett stort skådespel, och hofrättsrådet tycker att stora skådespel äro »fan så tråkiga».
Den ensamme fortsätter sin färd. Han ringer på hos grosshandlarens. Herskapet är på en större bjudning. Han försöker sin lycka hos viktualiehandlarens, ett förmöget hus, som brukar gifva rätt goda middagar samt har minst två baler hvarje vinter, ett par söta flickor som snart äro giftasvuxna och en »toujours» son, som nyss tagit »maturiteten» och sjunger första tenor. Herskapet är på »Lille hertigen».
»Om jag skulle gå till fabrikörens?» säger den enslige vandraren.
Fabrikören är egentligen sko-, kam-, knapp- eller lästmakare, vi minnas ej hvilketdera, men kallas naturligtvis fabrikör och tänker på att väljas till stadsfullmäktig för att sedan kanske någon gång från stadsfullmäktiges sessionsrum taga ett enda steg in i Andra kammaren.
»Herskapet är inte hemma,» säger lilla jungfrun. »Frun vill hvar eviga kväll gå till Blanchs, men herrn tycker mest om Berns, och därför går herskapet först till Blanchs och se’n till Berns.»
Det är icke första gången som detta händt den ensamme. Han har mången gång sprungit från den ena dörren till den andra utan att därför komma längre i familjelifvet. En gång utropade han i sin förtviflan:
»Månne det fins något familjelif i Stockholm?»
Visst fins det ett sådant, men det är icke sagdt, att den ensamme kan hitta rätt på det.
»Om jag skulle gå och läsa tidningarna?»
Han går in på ett kafé, ett kafé utan musik — sådana finnas ännu — och tager någon liten förtäring samt begär att få se en af dagens tidningar. Alla tidningar äro för tillfället upptagna, d. v. s. att deras tillfälliga innehafvare hålla i dem, under det de äro inbegripna i lifliga samtal samt då och då kasta en tankspridd blick på spalterna.
In rusar en glad skara, idel bekantskaper till den ensamme, hvilken snart icke är ensam längre, utan en fast länk i den muntra ringen. Han tycker alldeles icke om cigarrök, punschångor, toddydoft och kvalm, och han har kanske föga smak för det icke alltid så anderika samtalet eller de icke ständigt så kvicka ordlekarne.
Men hvad skall den ensamme taga sig till? Han stannar en timme; han öfvertalas att stanna kvar ännu en; han sitter fastspikad i en tredje. Klockan slår tolf. Gasen släckes. Man måste bryta upp. Det är hårdt, och icke alldeles rättvist, tycker sällskapet.
Försöket att läsa tidningar på ett kafé förnyas af enslingen, men har alltid samma påföljd. Han har icke råd att söka inträde i »Sällskapet». Skulle dess utom en stackars extra ordinarie i verken eller en obetydlig kontorist vara säker om att vinna ett sådant inträde?
En afton, under det han går och drifver, träffar han en bekant som föreslår, att de skola gå upp i läsesalongen vid Brunkebergstorg.
»Läsesalongen!» utropar den förre. »Skall den vara bra, den?»
»Kom med, får du se!»
Man stretar upp åt Brunkeberg, går in i det s. k. Brunkebergs Hôtel, stiger en trappa upp, kommer in i en nyreparerad, fin och på samma gång hemtreflig, väl upplyst och lagom varm salong utan tobaksskyar, punschdofter och toddyångor.
»Å, tusan! Här ser riktigt trefligt ut,» säger den nykomne. »Och jag som aldrig förr varit här!»
Han slår sig ned bland sällskapet, både damer och herrar, men alla tysta och upptagna med sin läsning. Han ögnar igenom en mängd svenska blad, af hvilka några finnas i flera exemplar. Han frågar, om där finnas äfven utländska. Ganska visst. Han får både engelska och tyska, franska äfven.
På de flesta områden af vetande finnes alltid något att tillgå, dels i tidskrifter och tidningar och dels i böcker, i alt på sex språk.
Vår ensling fann sig så väl i läsesalongen, att han återvände dit hvarje afton. Det hände till och med, att han afslog en bjudning till hofrättsrådets samt rakt af icke brydde sig om den nyaste operetten för att få sitta i fred och ro i den glada salongen vid Brunkebergstorg och njuta af det nyaste inom literaturen. Och när han nu går därifrån om aftnarne, lånar han vanligtvis en bok med sig hem för att ännu en stund vid sin ungkarlslampa fortsätta att läsa. Kaféet besöker han icke mer.
Han är för öfrigt icke ensam om det tycket. Läsesalongen har redan uträttat icke så litet, skulle vi tro, i god syftning. Det är verkligen glädjande att se, huru medlemmar af olika samhällsklasser där träffas och huru många unge män och gossar, för det måttliga priset af 15 öre, där tillbringa sina lediga stunder, i stället för att såsom förr kanske med dryg kostnad uppoffra dem på tomma eller stundom skadliga tidsfördrif.
Söndagseftermiddagarne i synnerhet är salongen särdeles mycket besökt. Folk af alla klasser anlita den samma, och man ser t. ex. soldater komma dit för att ur lånbiblioteket hemlåna böcker, hvilka de mycket ordentligt återlemna. Topelii »Fältskärns berättelser», Erckmann-Chatrians romaner och Marryats skildringar äro de af krigsmännen mest omtyckta böckerna.
För fruntimmer fins ett särskildt rum, men detta skulle kunna anlitas långt mera än hvad, såsom vi tro oss veta, nu är fallet. Stockholms läsesalong är lyckligtvis ett område där kvinnan vågar visa sig utan någon skyddsman.
En sådan inrättning är otvifvelaktigt af icke ringa samhällelig betydelse och skulle med större utsträckning kunna uträtta ännu mera godt. Ännu tål det kanske innan denna läsesalong kan jämföras med Athenæum i Köbenhavn, men så är det senare också öfver ett halft århundrade gammalt och har att råda öfver stora krafter. Men hvarför skulle icke vi kunna snart nog öfverträffa Köbenhavn också i den vägen, vi som hafva så många flere teatrar än den danska hufvudstaden, så många flere fina värdshus, så många flere stora kaféer, vi som stå framför våra danske bröder i hela det offentliga glada och »eleganta» lifvet.
——————