Gösta Berlings saga/Kapitel 22
| ← Dovres häxa |
|
Fru Musica → |
MIDSOMMAR
DET VAR MIDSOMMAR då som nu, medan
jag skriver. Årets härligaste tid var inne.
Det var den tid, då Sintram, den elake brukspatronen på Fors, ängslades och sörjde. Han harmades över ljusets segertåg genom dygnets timmar och över mörkrets nederlag. Han vredgades över den bladskrud, som höljde träden, och över den brokiga matta, som klädde marken.
Allt höljde sig i skönhet. Vägen, så grå och dammig den var, fick, även den, sin kant av blommor: gula och violetta midsommarsblomster, hundloka och käringtand.
Då midsommardagens prakt låg över bergen och klockljuden från Bro kyrka av den dallrande luften buros ända upp till Fors, då helgdagens outsägliga stillhet härskade över landet, då reste han sig i vrede. Det syntes honom, som om Gud och människor vågade glömma, att han fanns, och han beslöt att fara till kyrkan, även han. De, som jublade åt sommaren, skulle få se honom, Sintram, älskaren av mörker utan morgon, av död utan uppståndelse, av vinter utan vår.
Han satte på sig vargskinnspäls och ludna bälgvantar. Han lät spänna den röda hästen för en kappsläde och sätta bjällror i den blanka, snäckprydda selen. Utstyrd, som om trettio graders kyla hade varit rådande, for han till kyrkan. Han trodde, att gnisslet under medarna kom av den skarpa kölden. Han trodde, att det vita löddret på hästryggen var rimfrost. Han kände ingen värme. Köld strålade ut från honom som värme från solen.
Han for fram över den vida slätten, norr om Bro kyrka. Stora, rika byar lågo i hans väg och åkerfält, över vilka sjungande lärkor fladdrade. Aldrig har jag hört lärkor sjunga så som över dessa fält. Ofta har jag undrat, om han mäktade göra sig döv för dessa hundratal av sångare.
Mycket måste han färdas förbi på vägen, som skulle ha harmat honom, om han hade skänkt det en blick. Han skulle ha sett två bugande björkar vid varje stugas dörr, och genom öppnade fönster skulle han ha sett in i rum, vilkas tak och väggar voro klädda med blommor och gröna kvistar. Den minsta tiggartös gick på landsvägen med en syrenklase i handen, och varenda bondkvinna hade en hel liten blomsterkvast instucken i näsduken.
Majstänger med hopfallna blommor och slokande kransar stodo på gårdarna. Runtom dem var gräset upptrampat, ty den glada dansen hade gått fram där i sommarnatten.
Nere på Löven trängdes timmerflottarna. De små vita seglen voro hissade dagen till ära, fastän ingen vind fyllde dem, och varje masttopp bar en grön krans.
På de många vägarna, som leda till Bro, kom kyrkfolket vandrande. Kvinnorna voro särskilt ståtliga i de ljusa, hemvävda sommarklänningarna, som hade gjorts färdiga just till denna dag. Alla voro klädda till fest.
Och människorna kunde inte upphöra att glädja sig över helgdagsfriden och vilan från vardagsarbetet, åt den ljuvliga värmen, åt den lovande skörden och åt smultronen, som började rodna vid vägkanten. De gåvo akt på luftens stillhet, den molnfria himmelen och lärksången och sade: »Det syns, att dagen hör Vår Herre till.»
Så kom Sintram körande. Han svor och svängde piskan över den stretande hästen. Sanden gnisslade otäckt under medarna, dombjällrornas gälla klang förtog kyrkklockornas ljud. Hans panna låg i vreda rynkor under pälsmössan.
Då ryste de kyrkobesökande och menade sig ha sett den onde själv. Inte ens i dag på sommarens fest fingo de glömma ondskan och kölden. Bitter är deras lott, vilka vandra på jorden.
Människorna, som stodo i skuggan av kyrkväggen eller sutto på kyrkogårdsmuren och väntade på gudstjänstens början, sågo honom med stilla undran, där han vandrade upp mot kyrkdörren. Nyss hade den härliga dagen fyllt deras hjärtan med glädje över att de fingo trampa jordens stigar och njuta tillvarons ljuvhet. Nu, då de sågo Sintram, kommo aningar om sällsam ofärd över dem.
Sintram trädde in i kyrkan och tog plats i sin stol, slående vantarna i bänken, så att skramlet av vargklorna, som voro insydda i skinnet, hördes över hela kyrkan. Och några kvinnor, som redan hade tagit plats på de främsta bänkarna, svimmade, då de sågo den ludna gestalten, och måste bäras ut.
Men ingen vågade driva ut Sintram. Han störde folkets andakt, men han var för mycket fruktad, för att någon skulle våga befalla honom att lämna kyrkan.
Fåfängt talade den gamle prästen om sommarens ljusa högtid. Ingen hörde på honom. Folket tänkte blott på ondskan och kölden och på den sällsamma ofärd, som den elake brukspatronen bådade dem.
Då allt var slut, såg man den elake stiga ut på branten av den kulle, där Bro kyrka ligger. Han såg ned på Broby sund och följde det med blicken förbi prostgården och västra strandens trenne uddar ut i Löven. Och man såg hur han knöt näven och skakade den över sundet och dess grönskande stränder. Därpå gledo hans blickar söderut över nedre Löven ända till de blånande uddar, som tyckas stänga sjön. Och norrut flögo de milslångt förbi Gurlita klätt upp till
Björnidet, där sjön slutar. Han såg mot väster och öster, där de långa bergen kanta dalen, och han knöt näven omigen. Och envar kände, att om han hade haft en knippa blixtar i sin högra hand, skulle han i vild glädje ha slungat dem ut över det lugna landet och spritt jämmer och död, så långt han hade mäktat. Ty nu hade han så vant sitt hjärta vid det onda, att han visste sig ingen fröjd annat än i elände. Småningom hade han lärt sig själv att älska allt fult och uselt. Han var mer vansinnig än den vildaste galning, men detta förstod ingen.
Det gick underligt tal sedan genom landet. Det sades, att då kyrkvaktaren kom för att stänga kyrkan, bröts axet av nyckeln, därför att ett hårt hopviket papper satt instucket i låset. Han gav det åt prosten. Det var, som man väl kunde förstå, en skrivelse, avsedd för en varelse i den andra världen.
Man viskade om vad där hade stått att läsa. Prosten hade bränt upp papperet, men kyrkvaktaren hade sett på, medan djävulstyget brann. Bokstäverna hade lyst klart röda på svart grund. Han hade inte kunnat undgå att läsa. Han läste, sade man, att den elake ville lägga landet öde, så långt som Bro kyrktorn syntes. Han ville se skogen skymma bort kyrkan. Han ville se björn och räv bo i människornas boningar. Åkrarna skulle ligga obrukade, och varken hund eller hane skulle höras i de trakterna. Den elake ville tjäna sin herre med att vålla var mans ofärd. Detta var vad han hade lovat.
Och människorna sågo tiden an i tyst förtvivlan, ty de visste, att den elakes makt var stor, att han hatade allt levande, att han ville se vildmarken tränga ned över dalen, och att han gärna skulle taga pesten eller hungersnöden eller kriget i sin tjänst för att driva bort envar, som älskade det goda, glädjebringande arbetet.