Gabriel/5
| ← Bild IV. |
|
Bild V.
Den främre scenen ligger i mörker. Den bakre är en gulbrun öken, belyst av en låg, röd sol.
Gabriel kommer långsamt gående tillsammans med sin son, som han håller i handen; båda se betydligt äldre ut än i förra bilden. Gabriel stannar och släpper sonens hand.
SONEN.
Min far, hur länge skola vi vandra.
Mig synes vi gått i tid och evighet?
GABRIEL.
I tid och evighet!
Och aldrig stanna, vandra och åter vandra!
SONEN.
Och — intet mål vid vägens slut?
GABRIEL.
Det finns ej något mål, som ej du hinna kan.
Ty dina önskningar och drömmar
förverkligas i samma ögonblick
du ropar till dem: bliv, jag vill det!
Allenast milstolpar de äro, som sjunka ned i moln
när du blott utsagt deras namn, allt är en strävan blott, en längtan
att vila ut på gröna kullar,
där björkars spröda grenar lyfta sig mot vårblå rymd
och stjärnor gunga lätt för vinden som
från havet stiger över landet —
- Men vila får du ej!
- Men vila får du ej!
SONEN.
Aldrig stanna, aldrig hava någon kär
och reda sig ett bo, när vintern nalkas
och stormen skakar våra skuldror?
GABRIEL.
Ack — dröm blott — — —
I ditt hjärta drömma mänskosläktets kärleksdrömmar
som i en mussla brusar oceanens sång — — —
Det är det svåraste av allt:
allting drages, drives, reser sig ur hjärtats flamma
men — djupt under härden glöda svarta kol,
stiga djupt ur jorden, rester av en fordomtima härlighet,
höga stammar, gröna lövvalv — — —
nu ett rike av förmultning, men — ett rike!
Under härden glimmar lustan att förgöra
det som starkast skjuter växt,
det som skönast gror i morgongrynings ljusa
timma — — —
Ensam skall du vandra, piskas blodig skall du
fram mot öknens vidder
om med människor du kämpar!
Slungad blir du ut i lufttomt rum,
slungad ut i öknens sandstorm
— där begynner kampen blott på nytt
kampen mot dig själv och mot din gud,
han, som sjunger i ditt blod om mänsklighetens
första andetag
i det stumma töcken
som med gråa svepen höljde kaos
tills den första strålen sol tände kosmos’ första
fackla!
Han som sjunger i din själ sin
sång om mänsklighetens färdeväg mot evighetens
blåa floder — — —
(Gabriel och sonen fortsätta sin vandring; öknen glöder i rött.)