Hoppa till innehållet

Gaius Julius Cæsars anteckningar om galliska kriget/Förord

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Gaius Julius Cæsars anteckningar om galliska kriget
av Julius Caesar
Översättare: Erik Hedén

Förord
Första boken  →


[ förord ]

FÖRETAL.

Gaius Julius Cæsars anteckningar om det galliska kriget räknas med rätta till världslitteraturens mest berömda verk. Härtill samverka tre faktorer: mannen, ämnet, formen.

Författaren är ju ingen mindre än den romerske världserövraren, den djärve partigängaren och den kloke statsmannen, envåldshärskaren utan krona och diadem, som här brukar pennan i stället för svärdet och knappast med mindre målmedveten säkerhet och elegans. Gå meningarna isär om hans person — och få människor ha väl blivit mer olika bedömda av samtid och eftervärld — så är man dock sällsynt enig om värdet av hans skriftställarskap, vars utövande på lediga stunder och i bestämda politiska syften likväl ställer denne mångsidigt begåvade person vid sidan av alla tiders främsta historiografer. Det gällde här för Cæsar att motivera sitt nioåriga fälttåg mot galler, germaner och britanner och nedslå kritiken från de talrika avundsmännen i Rom. Cæsar, som trots sin förnäma börd — av rent demagogiska skäl — anslutit sig till folkpartiet, hade i kraft av dess gunst samt stödjande sig på den maktställning, som det år 60 f. Kr. ingångna s. k. triumviratet med den skicklige fältherren Pompeius och den omätligt rike Crassus innebar, tilltvingat sig konsulatet för år 59 och det cisalpinska Gallien, d. v. s. nordligaste Italien, som [ förord ]provins på fem år. Och den romerska senaten, som ej ogärna såg den allt mäktigare och farligare mannen för en längre tid avlägsnad från händelsernas brännpunkt, det kaotiska Rom, där under republikens sista dekadansår politiska äventyrare av tvivelaktigaste slag terroriserade befolkningen, lade till hans verksamhetsområde ytterligare det transalpinska Gallien. Detta vidsträckta område, Gallien på andra sidan om Alperna, bebodde vid denna tid ett konglomerat av med varandra närbesläktade keltiska stammar, som levde i primitiva samhällen, vilka dock ej saknade en viss odling, och bedrevo både åkerbruk, handel och sjöfart. År 56 förnyades den mellan triumvirerna ingångna överenskommelsen, och Cæsar fick under ytterligare fem år föra sitt för Rom så betydelsefulla erövringsverk till ett lyckligt slut. Under dessa nio år fick han även mäta sina krafter med de i Gallien infallande germanerna under ledning av Ariovistus — en första sammandrabbning i Rhentrakterna mellan latinska och germanska härar — själv företaga en avskräckningsexpedition över Rhen in på germanernas egen mark och två gånger översegla Kanalen till det då alldeles outforskade Britannien. Men han hade även tillfälle att gagna sina egna intressen. Han skaffade sig omätliga rikedomar enligt romerska ståthållares sed och tillika en segervan och trogen här, dubbelt så stor, som den senaten beviljat honom, och beredd att följa honom, varthelst han önskade föra den. När så Pompeius, hans förnämste motståndare i spelet om makten, kastade masken och öppet uppträdde som hans fiende, var det en lätt sak för honom att stödd på denna här göra upp sitt mellanhavande med denne förr så segerrike fältherre, och det s. k. borgerliga kriget, som nu [ förord ]utbröt mellan de båda f. d. triumvirerna, blev av kort varaktighet. Det är detta krig, det s. k. Bellum civile, som skildras i Cæsars andra huvudverk. Efter det borgerliga kriget och sedan Pompeius helt oväntat mördats i Egypten, fanns det icke längre någon motståndare av betydenhet. Alla underkastade sig frivilligt eller tvingades med svärdet till underkastelse, och snart låg vägen öppen och jämnad till diktators- och imperatorsvärdigheten för livstiden, eller med andra ord det faktiska enväldet. Monarkien hade avlöst republiken, och om Cæsar undvek att antaga konungatiteln, som alltid haft dålig klang i romerska öron, så har i stället hans eget namn, Cæsar, som uttalades Kaisar, när han själv fallit för de sammansvurnas dolkar, upptagits som titel av hans efterträdare i Rom och senare i Bysans samt slutligen, mera än åttahundra år senare, av Karl den store, och kommit att beteckna kejsarvärdigheten ända fram till våra dagar.

I Cæsars kommentarer till det galliska kriget läsa vi alltså om ett av världshistoriens betydelsefullaste fälttåg, vilket utom sina övriga politiska konsekvenser ledde till ett snabbt pacificerande av det romerska rikets gränser i väster och norr och den romerska kulturens utbredning till ett nytt stort område i västra Europa, där den under alla följande århundraden kanske kommit att bäst bevaras. Vi lära känna en boren fältherre, som levde på bästa fot med sina soldater — kamrater, som han kallade dem — och förfor med en efter dåtida förhållanden ovanlig mildhet mot sina slagna fiender, en kraftnatur, som trots sitt tidigare sedeslösa och utsvävande liv visade sig i stånd att uthärda de svåraste strapatser, som själv gick till fots vid sidan av sina i [ förord ]ilmarscher framryckande legioner och förklädd smög fram som spejare bland fientliga galliska stammar, som med klok blick för de politiska möjligheterna förstod att utnyttja gallernas inbördes stridigheter och deras konflikter med de inbrytande germanerna, här för första gången nämnda i världshistorien, och som även ger intressanta etnografiska upplysningar om såväl dessa som gallerna själva och de keltiska britannerna.

Och ej minst beundransvärd är den nyktra och sakliga framställningens alltid välvårdade och eleganta form, om vilken hans politiska motståndare men litterära vän, talaren Cicero, vittnar, att den är rättfram och smakfull och välgörande fri från alla retoriska utsmyckningar. Även av kejsartidens störste historiker, Tacitus, får Cæsar betyget att vara »den störste av auktorer». Det är den grekiska historieskrivningens ädla form, sådan den når sin högsta fullkomning hos atenaren Tukydides, som här tages i arv på latinskt tungomål. Ej utan skäl har denna bok århundradena igenom ända till våra dagar satts i händerna på den latinstuderande ungdomen för att ge den ett fullödigt prov på den latinska guldålderns mönstergilla prosa, vars stilistiska mästerskap är för alla tider knutet till de båda namnen Cæsar och Cicero.


T. N.