Gamla brev/12
| ← XI. |
|
XIII. → |
XII.
Jag började just med att tala om hennes
bild. Det var, som om jag med våld velat
tysta den röst, vilken varnade mig från att
fortsätta.
»Du ser på hennes porträtt,» sade jag, »och jag ser på din min, att du tänker på vår lycka. Inte ens jag kan låta bli att tänka därpå, så fort jag ser det. Men denna tanke är på det mest utsökta sätt blandad med en smärta, vilken understundom kan stegras ända till vanmäktigt raseri. Om jag nu skulle söka förklara dig, vad jag menar, fruktar jag nästan, att vad jag berättar skall synas dig innebära endast ett måttligt kvantum av lidande. För mig, som har genomgått det, kan jag dock försäkra dig, att det har varit lidande nog. Och vad lyckan angår, så är måhända detta porträtt det enda, icke blott av vad jag har kvar, utan som jag någonsin ägt.
Du tycker kanske att det är ohyggligt av mig att tala i denna ton om en, som är död. Och du kan ej glömma den tanken, att döden är den store försonaren! Jag säger dig, att ingenting är hemskare än det hat, som kommer, när döden rest sin obevekliga mur mellan mig och föremålet för denna marterande känsla. Du må ej tro, att denna känsla mildras av döden. Den eggas till en styrka, som står i proportion till omöjligheten att skaffa den utlopp, och den övergår till något, som nästan liknar mani. Ty själva det onaturliga, förnuftsvidriga, omänskliga i denna känsla ger den en intensitet, som jag ej tror, att vanliga lidelser kunna äga.
Hur ofta har jag icke gått här i min ensamhet, mätande mattan i mitt rum med mekaniska, uttröttade steg, gått här, timme efter timme, endast fylld av denna ohyggliga smärta, vilken gnager på hela mitt liv! Jag har grubblat över, varför hon skulle dö, just när hon dog, utan att det fanns den ringaste mening med, att hon, som hon gjorde, grep in i och rubbade hela det liv, som var mitt, som jag ville göra till mitt! Jag har tänkt och tänkt om igen den tanken: om jag en gång hade älskat henne mindre, om jag hade rest mig till självförsvar … Men det är för sent att tänka därpå, och så bisarrt det än kan tyckas dig — jag har tänkt, att det skulle vara mig en lättnad, om hennes ande ville visa sig för mig, så att jag kunde göra den några av de frågor, vilka trängas om platsen i min upphettade fantasi. Jag har tänkt, att om jag blott finge se henne ännu en gång, ja, om jag blott kunde låta henne känna, huru jag är till mods, skulle det vara mig en lättnad. Kan du förstå detta?
Jag vet, att du icke kan det. Och jag ber dig därför bara tro, att jag nu talar om mig själv med den hallucinerade klarhet och öppenhet, med vilken man ser sig själv, endast när man länge vant sig att tiga. Ty jag har tegat. Jag kan gärna säga, att jag aldrig talat förrän i dag.
Men jag vill försöka att erinra mig också den tid, då jag var lycklig, eller då jag trodde mig vara det. Det var den tid, då jag först träffade Gertrud, och den tid, som närmast följde. Vi gjorde bekantskap, som det alltid sker, av en tillfällighet, och som i en dröm kan jag ännu se den egendomliga, frågande blicken i hennes stora ögon, när de första gången betraktade mig. Denna blick måtte haft något rent av hypnotiserande med sig, ty jag glömde den aldrig. Ja, jag kan rent av säga, att den aldrig lämnade mig.
Jag vill icke trötta dig med att berätta om vår första kärlek. Alla sådana berättelser likna varandra som olika referat av samma teaterpjäs. Hennes mor var änka efter en ämbetsman, och Gertrud var hennes enda barn. Du ser, att det hela var ordnat som i en roman. Men olyckligtvis hade vi blott få hinder att övervinna för att kunna träffas. Ty mor och dotter bodde i den gård, som låg bredvid min egen bostad, och det dröjde ej länge, förrän vi voro hemligt förlovade. Varför vi egentligen voro hemligt förlovade, kan jag efteråt inte begripa. Jag minns, att min fästmö önskade det. Hon påstod, att det var så vackert, att vi båda hade en hemlighet, som ingen på vida jorden anade, och jag kommer ihåg, att allt detta då syntes mig alldeles naturligt. Hemligheten var väl den, att jag såg allting med hennes ögon.
Har du någonsin själv varit offer för en sådan passion, så vet du, att vid dylika fall försiggår, man kan nästan säga, ett utbyte av själar. Åtminstone vet jag, i vad som angår mig själv, att jag erfor något alldeles liknande. Emellertid hade jag ej tid att besöka henne så ofta hon — eller rättare vi båda — önskade. Jag skrev den tiden på min gradualavhandling, och jag måste till vad pris som helst få denna färdig till en bestämd tid, emedan eljest mina medel skulle taga slut, utan att jag såg någon möjlighet att få resurser till fortsatt arbete. Varje eftermiddag gjorde vi därför i skymningen en promenad i Karolinaparken — jag kunde i parentes sagt aldrig förstå, att du ej mötte oss. Ty vi sågo dig mer än en gång, när du om aftnarna strövade omkring gatorna i kvarteret, där jag bodde. Efter denna promenad följde hon mig upp till mig — med mammas tillstånd naturligtvis — hon hade sitt arbete med sig, och medan jag skrev sida efter sida, letade i mina böcker eller gick fram och åter på golvet för att ordna min tankegång, satt hon där stilla och tyst, sydde, broderade eller läste i någon av mina böcker, bland vilka hon alltid utsökte dem, som hon visste, att jag tyckte om, eller om vilka hon hört mig tala.
Jag vet ej, om jag inbillade mig det, eller om det var verklighet. Men jag hade fullkomligt den illusionen, att hennes tysta närvaro hjälpte mig. Hon verkade på mig som värme i hjärtat, som glädje i vårsolen, som frid i sinnet. Såg jag upp från papperet, mötte jag alltid hennes ögon, vi utbytte en nick, utan att ens tala — hon var alltid rädd för att störa mig — och när jag så skrev vidare, tyckte jag, att mina tankar växte, och att pennan formade ord, vilka eljest hade förblivit oskrivna.
Men mitt under denna tysta lycka — eller vad du vill kalla det — minns jag, att jag stundom kände något uppstiga inom mig, vilket liknade ett tvivel. Jag säger med flit liknade. Ty denna förnimmelse var av en mycket obestämd natur, och jag var till den grad bunden av den förtrollning, under vilken jag levde, att jag inte ens kom mig för att tänka mina egna tankar till slut. Jag ville icke släppa fram något tvivel. Jag tror till och med att jag skulle hava betraktat ett dylikt, om det fått makt med mig, som ett helgerån. Jag fortfor ett leva, vad Gertrud kallade för »vårt familjeliv», och jag, som i hela mitt liv vant mig att tänka över, vad jag gjorde, kan nu ej minnas, att jag då hade ens den ringaste tanke på framtiden.
Det enda, som under denna tid hände, var mitt uppträde med dig. Jag tyckte då, att jag endast skyddade henne. Nu tror jag, att jag fruktade närvaron av någon, som möjligen kunde kritisera mig själv.