Gamla brev/13
| ← XII. |
|
XIV. → |
XIII.
För att du lättare skall kunna följa med
vad jag nu ämnar berätta, måste jag erinra
dig om en sak, vilken gripit djupare in i hela
mitt liv än vad du kanske tänkt dig. Att jag
var besluten att ägna hela mitt liv åt
vetenskapliga studier, det vet du. Att jag företrädesvis
sysslade med kulturhistorien, det vet du också.
Att jag städse, från det jag lärde känna mig
själv, arbetade med det målet för ögonen, att
bliva universitetslärare, kan du icke hava glömt,
lika litet som min fasa vid tanken på möjligheten
att byta ut vetenskapsidkarens strävan
mot skolmannens nötande enahanda. Men vad
du ej kan veta, helt enkelt emedan jag aldrig
lät dig eller någon annan förstå det, det var i
huru hög grad vetenskapen blivit hela mitt
livs behärskande lidelse. Jag skulle kunna
berätta dig mina planer, visa dig mina utkast,
samlade under årslånga studier, från långt tidigare år, än vad andra pläga syssla med eller
ens tänka på dylikt. Men det tjänar numera
ingenting till. Den saken är död och begraven.
Vad som är dött, är dött, och att tala därom,
vore blott att mana ännu flera spöken i dagen.
Alltnog, så länge jag legat vid universitetet, hade jag växt fast vid tanken på de verk, vilka jag med den tidens fras i mina tankar plägade kalla mitt livs gärning. Ingen skald, ingen uppfinnare, ingen hjälte kan med mera brinnande håg hava omfattat vad jag trodde vara mitt livs mål, än vad jag hängde fast vid dessa studier, vilka syntes mig öppna oändliga synvidder över världar, dem ingen bok på jorden kunde belysa med den glans, att jag ej tyckte mig ögna en större och klarare. Du kan säga, att det var självöverskattning. Jag svarar dig djärvt: så var det icke. Det var blott känslan av en kraft, om vilken jag var så viss, att jag varken hade behov av att pröva den i förtid, eller ens att söka den lilla tillfredsställelse, som medelmåttan finner i att avlocka andra sympati för en strävan, vilken hon ännu ej gjort gällande i verkligheten.
Icke ens nu skulle jag hava vidrört denna sak i mitt samtal med dig, om det ej varit absolut nödvändigt för att du skulle förstå, det som följer. Jag har varit så skygg för att yppa detta, att det kostat mig mera att få dessa ord över mina läppar än att berätta om — allt detta andra, vilket pressat sig samman inom mig så länge, att jag måste tala för att få luft.
Naturligtvis nämnde jag icke för Gertrud om allt detta, som jag nu vidrört. Men hela tiden hade jag en känsla, som om hon förstod det ändå. Hon hade ett sätt att höra på mig, medan jag talade, följa varje mitt minsta ord, liksom återspeglande intrycket därav i sitt ansiktes växlande uttryck, att det verkligen föreföll mig, som om hon förstått, allt vad jag tänkte, ville, önskade och drömde, förstått det — utan att jag sade ett enda ord, vilket egentligen berörde mina hemligaste och bäst förvarade strävanden. Och något sådant är det ju, som vi alla drömma oss, när vi för livet binda en annans öde vid vårt. Om jag också betvivlar, att någon någonsin sett den drömmen realiserad, så tvivlar jag å andra sidan icke på, att nog många, de flesta, ja, kanske alla, någon kort tid i sitt liv inbillat sig, att de funnit denna lyckans obefintliga Ariadnetråd, vilken lär leda ut ur livets invecklade labyrinter. Visst är, att jag trodde mig hava funnit den, och denna tro fyllde mig med en hänryckning, vilken nu pinar mig bara att minnas.
Jag disputerade för graden, jag fick ett docentstipendium, jag gifte mig. Detta vet du. Men jag kan säga dig, att jag minns ej mera därav, eller åtminstone föga mer, än vad jag nu sagt dig. Jag kan ej säga annat, än att jag gick som i ett beständigt rus, och det förefaller mig efteråt, som om ett osynligt, mäktigt öde tvungit mig in i allt detta, vilket då föreföll mig innebära den största lycka, men som nu synes mig så avlägset, att jag knappt kan fatta, att det verkligen är jag, som upplevat det.
En enda liten scen minns jag, och jag skall försöka att berätta den, så som jag ser den i minnets halvdager. Men jag kan ändå aldrig berätta dig, vilket intryck denna lilla händelse gör på mig nu, när jag minns den.
Det var under de sista dagarna före vårt bröllop. Gertrud kom upp till mig strax efter frukosten, en timme, då hon eljest aldrig plägade besöka mig. Hon var i det yttersta uppror, hennes ögon buro spår av tårar, och jag hade ett intryck, som om hela hennes väsen varit i skälvning.
När hon kom in, stannade hon, så fort hon fick se mig, vid dörren, och hennes ansikte fick ett obeskrivligt plågat uttryck, vilket ögonblickligen vek för en formlig glans av lycka. Hon kastade sig om min hals och brast i en lång och hejdlös gråt.
När hon lugnat sig, dröjde det länge, innan jag äntligen kunde förmå henne att tala, och under det att hon teg, bibehöll hennes ansikte ett det mest besynnerliga uttryck av slutenhet, förvirring och på samma gång hängivenhet för min person. Det var nästan med våld, jag lyckades avtvinga henne bekännelsen, att hon drömt. Och vad hade hon då drömt? »Jag drömde,» sade hon, »att du och jag voro ensamma i ett mörkt rum, att jag trevade och trevade omkring i mörkret för att kunna finna dig. Men det var som om du icke hade velat låta dig finnas. Du vek ständigt undan mig, och jag tyckte, att du gjorde det med avsikt. Aldrig har jag känt en sådan ångest …» Det var ej långt borta, att gråten hade brutit fram på nytt. Jag måste åter taga henne i mina armar för att trösta henne över denna inbillade sorg.
Och när jag till sist frågade henne, varför hon först ej velat berätta sin dröm, svarade hon, att hon fruktat, att jag skulle skratta åt henne.